Vuxenundervisning och samhörighet - ett cirkelresonemang?

Jag har påbörjat arbetet med min kandidatupsats i religionspedagogik som kommer handla om vuxenundervisning om kristen tro i Svenska kyrkan. Jag kommer titta på hur väl rustade präster, församlingspedagoger och diakoner blir av sin utbildning för att hålla på med vuxenundervisning. Men också på hur lekmän genom undervisning kan bli skickade att undervisa i sin tur. I en tid då konfirmandstatistiken sjunker och samhället sekulariseras alltmer samtidigt som den allmännna kunskapsnivån i samhället höjs är det viktigt med undervisning av hög kvantitet och kvalitet för vuxna. Oavsett vad man vet innan om kristen tro, bör församlingen vara en miljö där man får växa i tro och kan inhämta mer kunskap om tron. Vet någon av er läsare om församlingar i Sv kyrkan, Luleå stift, som bedriver vuxenundervisning (utöver gudstjänsterna som inte kommer behandlas) där såväl präst, församlingspedagog och diakon är involverade, och då helst sådana med en helt ordinär utbildning, får ni gärna tipsa mig!

I söndags hade vi församlingsforum - dvs ett samtal vid kyrkkaffet där man kunde få framföra synpunkter. Tyvärr var det ingen som antecknade något... En sak som är plågsam och som jag framförde som ett problem (om än delvis självförvållat) var att jag  efer drygt tio år i församlingen fortfarande inte känner människorna jag firar Gudstjänst med ens till namnet. När jag framförde problemet med att inte på något sätt ha tillgång till kontaktinformation ens till dem som brukar arbeta frivilligt blev jag hänvisad till att fråga på pastorsexpeditionen i varje enskilt fall. Så kan man ju inte hålla på heller! "Hej! Jag vill veta vad hon med krulliga håret som brukar koka kaffe har för telefonnummer?" Här tror jag att den öppna folkkyrkan (med panisk rädsla för att någon skulle kunna känna sig utanför och därför för säkerhets skull ser till att alla gör det) skulle kunna ha nytta av Facebook, eller åtminstone av att plagiera den i pappersform eftersom många inte har dator av de äldre. I FB kan man ju ha en grupp som heter t ex vi som firar gudstjänst i X-kyrkan. Där finns man med med bild och profilinformation. När som helst kan man gå ur gruppen och vem som helst kan gå med. Ingen kan påstå att en sådan grupp är sluten eller exklusiv. Samtidigt finns det en samhörighet i en kristen facebookgrupp som faktiskt är större än den jag känner i min församling. Varför? Troligen för att jag vet mer om dem jag aldrig träffat i en facebookgrupp än om dem jag träffat varje söndag i åratal. Jag vet ju strängt taget bara att de firar Gudstjänst i samma kyrka och hur de ser ut.

I socialdemokraterna var, åtminstone när jag var med, studiecirkeln en populär form för att "elda massorna" och göra medlemmarna till goda valarbetare, men också att främja gemenskap och laganda. Det gjordes material centralt och sattes upp mål för hur många som skulle gå i cirkel i varje arbetarkommun. Man var också noga med att rapportera in alla så att statsbidragen flödade in till ABF. Studiecirkelledare kan alla vara även om det ju är en fördel om ledaren vet lite mer om ämnet. Men lärandet sker igenom det goda samtalet där tankar byts och bryts mot varandra. Politiseringen av svenska kyrkan skulle ju ha kunnat innebära att partierna bidrog med sin kunskap om hur man på bred front sprider och övertygar människor om ett budskap, en fungerande missionsstrategi helt enkelt. Men när jag tittade på vad som anordnades av Sensus, studieförbundet som Svenska kyrkan samarbetar med, så var det bara en handfull cirklar i hela landet som verkade ha bibelundervisning eller liknande, betydligt fler höll på med "helig dans". Nu står det på sidan att man är välkommen att höra av sig till Sensus om man har någon idé till studiecirkel. Det är ju nämligen fritt fram för vem som helst att starta en sådan och studieförbundet har all anledning att vara tacksamt eftersom de får pengar per deltagartimme. Vad kan väl vara bättre än att lekmännen, företrädelsevis de som har en flerårig teologisk utbildning förstås ;-) startar studiecirklar? 3X3X3 gäller som minimum, dvs tre personer, tre timmar (á 45 min) och tre tillfällen. Varför inte starta en cirkel som efter kyrkkaffet utifrån dagens texter diskuterar predikan? En cirkel som läser och begrundar Johannesevangeliet? Eller en bokcirkel där man läser och pratar om uppbyggliga böcker. En cirkel för att lära sig förstå och utveckla liturgin i gudstjänsten, en ledarskapscirkel för frivilliga ledare, en cirkel om hur svenska kyrkan styrs (fast då räcker det nog inte med 77 träffar...) osv. Intresse och fantasi sätter gränserna. Precis som när det gäller det ideologiska samtalet bidrar bara det faktum att man tillbringar tid i studiecirkeln tillsammans med andra till att entusiasmera deltagarna i det man håller på med, i det här fallet att tro på Jesus. Och bäst av allt: Man har en deltagarlista.

Kommentarer
Postat av: Creutz

Jag är inte kristen. Men jag var det en gång. Vid den tiden var jag nyinflyttad i Göteborg, och uppsökte en närbelägen kyrka för att fira gudstjänst. Två gånger var jag där. Ingen av gångerna var det någon som tilltalade mig, eller visade någon som helst vilja att visa mer än den allra mest rudimentära vänlighet (kanske en nick, på sin höjd).



Detta är ett område där Svenska kyrkan skulle kunna lära sig av vissa frikyrkor, där man snarast har som officiell agenda att fånga upp nyanlända och göra så att de känner sig välkomna.

2011-01-26 @ 18:06:57
URL: http://literature-connoisseur.blogspot.com
Postat av: Gunvor Vennberg

Tråkigt att höra men väldigt vanligt i Svenska kyrkan - dock inte överallt, det finns goda exempel också! Jag tror att en glädjefylld nära gemenskap smittar av sig (även om det förstås finns en risk för slutenhet också), men om man inte har koll på vilka som brukar vara där, hur ska man då kunna veta vilka som är nya och fånga upp dem? I strävan efter att behandla alla lika och se till att ingen känner sig mer innanför än någon annan, blir resultatet att bara de på lönelistan vet att de tillhör gemenskapen, alla andra är något slags konsumenter, med en gemenskap ungefär som medlemmarna i Konsum. Kristi kropp i världen och "se hur de älskar varandra" känns långt borta ibland. Men ändå, när ett samtal någon gång kommer till stånd finns där en gemenskap som inte kräver många ord, bara en påminnelse om att vi har samma Herre och herde. Ge inte upp honom p g a hans virriga fårskallar till efterföljare, det är mitt råd. Kanske finns det någon annan "fålla" där du känner dig mer hemma och får ett bättre bemötande?

2011-01-26 @ 21:20:17
Postat av: Creutz

Nå, jag lämnade inte kristendomen på grund av efterföljare till galiléen, utan på grund av kristendomens intellektuella oredlighet.



Emellertid, om kyrkan vill vinna folk för sin sak, och då menar jag folkkyrkliga, urvattnade (fd) statskyrkan - då är det bland det första den behöver göra, att visa någon sorts vänlighet mot de få proselyter som kommer innanför dess portar.

2011-01-27 @ 18:16:00
URL: http://literature-connoisseur.blogspot.com
Postat av: Gunvor Vennberg

Och hur vet du att den intellektuella oredigheten inte beror på efterföljarna då? ;-) Jag läser systematisk teologi just nu, och säga vad man vill: det är rena matematiken. Vi använde t o m formler härom dagen. Men så finns det ju en hel del människor, både kristna och andra som hellre offrar de logiska lagarna än sina egna missuppfattningar förstås...Kanske gör vi det alla någon gång.

2011-01-27 @ 22:50:54
URL: http://gunvorvennberg.blogg.se/
Postat av: Anders Gunnarsson

Creutz



Vad fick dig att lämna kristendomen? Själv har jag blivit kristen pga intellektuell redlighet!

2011-01-31 @ 13:19:18
URL: http://avemarisstella.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0