De små stegens tyranni

Idag har jag ägnat mig åt hästtämjning. Eller rättare sagt, det är något vi gör ofta för det går inte på en dag precis. Men idag var första gången då jag red på vårt snart treåriga nordsvenska brukssto Tuva, som är av egen uppfödning, dotter till vårt andra sto Tindra. En stor dag med andra ord. Hon konstrade just ingenting och jag kunde helt utan hjälp t o m styra henne med tyglarna. På många sätt är hon redan, trots en viss ungdomlig osäkerhet och något enstaka skutt för triviala saker, mer lätthanterlig än sin mor som är hög i rang, envis och väldigt intelligent, men framförallt: Med alltför litet förtroende för människor efter jobbiga upplevelser tidigare i livet. Efter att ha försökt bygga upp något av detta förtroende igen hos Tindra känns tämjandet av en unghäst ganska lättvindigt. Nyckeln är vad som brukar kallas "de små stegens tyranni" (fast förhoppningsvis lite mer positivt). Idag tydligast åskådliggjort när Tindra vägrade att gå in i transporten som skulle föra dem hem från ridhuset. Hon stod som fastgjuten länge länge. Varken morot eller "piska" (i det här fallet dock bara en klapp på länden) hjälpte. Lastning i transport är ett svårt moment som många har problem med. Själv bröt jag en av de första gångerna jag skulle göra det ett finger vid urlastning av en häst. Efter den betan aktar vi oss för att ha för bråttom. Om man tvingar in hästen kommer den ofta ut lika fort vilket är väldigt farligt. När inget annat fungerade som det brukar blev det "de små stegen" som till slut fick in henne. Först lyfte jag på hennes högra bakhov och satte ner den någon decimeter längre fram. Sedan den vänstra och därefter framhovarna i tur och ordning. För varje gång blev hon ju tvungen att lägga om vikten till de hovar jag just flyttat. Ibland ställde hon tillbaka en hov igen så att jag fick börja om. Men decimeter för decimeter stegade hon in bara genom att göra något så enkelt och vanligt som att lyfta på hovarna när jag bad henne. Så är det också att köra eller rida in en häst. Små små stegvisa höjningar av svårighetsgraden. Leda i grimma gör man sedan de är föl. Men så börjar man vänja hästen vid att ha ett bett i munnen under tiden. Sedan när utrustningen känns van så börjar man - medan någon leder i grimman - ta i tömmarna också. När detta känns vant, det är bra att man bara håller på en kort stund helst varje dag, slutar man leda i grimman men går kvar brevid medan den som kör styr med tömmarna, sedan slutar medhjälparen gå brevid o s v. När så till slut någon gång hästen försöker göra som den vill är det redan försent. Då har den lärt sig lyssna på betsel och töm, och ryttaren sitter redan på ryggen. Och ofta försöker den inte, utan gillar läget. Tam har den ju på ett sätt varit sedan födseln. Hästar är flockdjur som är socialt kompetenta och vana att lyda en flockledare, så det är naturligt för dem att underordna sig - om de inte likt Tindra vant sig vid att själva vara flockens ledare förstås!

Vi människor är ganska lika hästen i det att vi är sociala varelser, och i det att vi går att leda och manövrera med hjälp av de små stegens tyranni. Det vi absolut skulle ha protesterat mot om det infördes direkt, vänjer vi oss vid och accepterar eftersom det sker så långsamt, i små steg. Men vi har ett vapen som inte hästen har, hästminne till trots. Vi har historien. Vi kan få reda på hur det var för flera generationer sedan, hur människor tänkte, vilka steg som förde oss åt fel respektive rätt håll. När vi läser Bibeln så kan vi se vad som hänt under två tusen år eller ännu längre tillbaka. I vår tid och i vårt land är vi ganska historielösa. Våra makthavare försöker trumfa i oss att utvecklingen gått framåt steg för steg och ska fortsätta så. På vissa punkter är det förstås så, särskilt inom områden där kunskap har kunnat byggas på kunskap i generationer. Men när vi blir historelösa, och dessutom genom sekulariseringen slutar läsa Bibeln, anträder vi en farlig väg. Vi blir lättledda och aningslösa och förstår aldrig vart de små stegen för oss. Vi blir som hästen ett lydigt redskap som gillar läget, vare sig det är gudstjänst utan syndabekännelse, predikan och mässa; äktenskap utan mamma, pappa och barn eller en långsam förgiftning av vår Gudsrelation.

Men det finns hjälp att få. Gud använder inte "de små stegens tyranni". Istället uppenbarar han sanningen om sig själv och vårt eget liv, som det heter i titeln till en bok jag snart ska läsa; "på bråkdelen av en sekund". Han skänker visshet och frid som dock genom "de små stegens tyranni" urholkas och byts i tvivel igen nästan utan att vi märker det... 

Kommentarer
Postat av: Cecilia N

Det där med att krypa runt och flytta hovar uppför en transportramp har jag också gjort en gång. Hästen var dessutom då lite drogad för den hade varit hos tandläkaren.

Den hade varit knepig att last tidigare, och den blev inte långt efter detta helt omöjlig att lasta. (Den fick ledas/ridas hem några mil ...)



Men efter idog träning (första steget vara att transporten stod i hagen och det var i närheten där som maten serverades om vintern) så går den nu väldigt lätt in i transporten. Men denna del av berättelsen har jag bara hört brottstycken om.



I händelse du behöver hjälp (jag vet inget om ditt hästhållande), känner du till Sörgården i närheten av där du bor? Jag har förstått det som att de är duktiga.

2011-01-30 @ 14:25:12
URL: http://cessistickar.blogspot.com/
Postat av: Gunvor Vennberg

Tindra har inte varit sådär omöjlig förut, men hon kan vara ruskigt tjurig när hon sätter den sidan till. Förhoppningsvis berodde det på att vi transporterat en tjur(!) i transporten innan. (Inom parentes gick han hur lätt som helst att leda in, utan ring i nosen...Men han fick ju också komma till några brunstiga kor efteråt, det kanske är roligare det!) Vad beträffar hjälp är den jag lånar transporten av också duktig, men jag tror att Tindra är för smart för de flesta knep, det är nog till att arbeta med förtroende-auktoritetsbiten överlag så blir hon nog lättare att lasta också.

2011-02-01 @ 11:39:38
Postat av: Cecilia N

Jo jag tänker också att förtroende-auktoritetsbiten är en förutsättning. Annars blir det en maktkamp och då kan vi små taniga varelser se oss lätt omsprungna. (översprungna)

Jag har förstått det som att Sörgården håller på med f-a-biten. Min dotter var på ridläger där två år och var helt euforisk. De fick inte sitta upp förrän på onsdagen, fast de kom på lördagen. Det var kontakt från marken som gällde först.



Sen håller jag med. Vart färden styrs kan avgöra hur gärna man kliver in. Jag känner till en häst som inte gillar att åka transport. För då ska de till ridhuset och JOBBA. Och hon strosar hellre omkring på skogsritter.

Av samma anledning körde jag iväg med hunden för att gå på promenad häromdagen. För att matte+bil inte nödvändigtvis = veterinären.

2011-02-03 @ 11:34:49
URL: http://cessistickar.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0