Skörd i grevens tid

De senaste veckorna har vi jobbat med att få upp potatis och rotsaker samt förbereda för vintern. Det har varit ett slit inför en deadline som inte gick att veta i förväg. Nu har snön kommit och tacksamt kan vi konstatera att vi hunnit med det som behövde göras. När man har mycket att göra är det klokaste förhållningssättet enligt min erfarenhet att likt Luther be extra mycket. Men det är lätt hänt att det istället blir tvärtom. Hur lätt är det inte att börja skjuta upp livet inklusive gudsrelationen till "efteråt". "När skörden är klar då ska jag äntligen..." eller "efter tentan i grekiska på fredag, då ska jag..." eller "när jag blir pensionär, då ska jag.." Under tiden går livet oss förbi och nya saker tillkommer efterhand, så att gudsrelationen mer och mer hamnar i vårt livs periferi. Inte bara den förresten, alla våra relationer blir lidande, eftersom ett möte alltid kräver närvaro i nuet. Därför är budet att "helga vilodagen" så viktigt för oss. Genom att avskilja en dag för Herren kan vi i någon mån kliva ut ur ekorrhjulet som annars bara snurrar fortare och fortare. Men det är lättare sagt än gjort, det är så frestande att använda också denna tid för att hinna klart. Jag kommer att tänka på den rike mannen och hans lador när det gäller detta att skjuta själva livet på framtiden. Jag känner mig bokstavligen träffad just nu, när påfyllningen av lador och källare är färdig och jag hoppas på lite vila. Men kanske måste man ta hänsyn till att det i mellanöstern går att så och skörda olika grödor året om (därav också att de fattiga kunde överleva på skördespill av olika slag) I vårt klimat är det ju nödvändigt att lagra livsmedel om man ska överleva vintern - åtminstone om man ska leva på lokalproducerat!

"En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden. Han sade: Så här ska jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig. Men Gud sade till honom: "Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det? Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud."

Min mamma brukade då vi varit olydiga och därför gjort oss illa, säga att "synden straffar sig själv". Är det inte så att vi när vi prioriterar bort det viktigaste i livet för att göra det någon annan gång utsätter oss för just detta "straff", likaväl som när vi likt den rike mannen ägnar en massa tid åt att underhålla och införskaffa ägodelar, fast vi egentligen längtar efter att ha mer tid för varandra. Tid som vi förväntar oss få  - sedan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0