Fd fröken funderar

I helgen var jag på bröllop och i helgen ska jag på bröllop. Vad värst vad släkten gifter sig nuförtiden! Men släkten lär ju vara värst. Ibland är det inte utan att man undrar om inte det gäller den himmelska släkten också. Men kanske är det inte så konstigt när Jesus är syndares vän... På senare tid har det slagit mig att det finns många utanför Svenska Kyrkan som bättre än många inom densamma sätter fingret på dess problem. För problemen finns. Det som syns i reda siffror i statistiken är bara en del om än en viktig sådan. Nu mitt under pågående kyrkomöte hörde jag en intervju av Göran Hägg i programmet "Människor och tro" i P1. Göran Hägg säger sig inte tro på en personlig Gud, men hans analys av Svenska kyrkan är tämligen klockren. Han är beklämd över att Svenska Kyrkan valde att prisge läran för att så länge som möjligt behålla sin maktställning när staten sekulariserades. En annan grupp som när de kritiserar Svenska kyrkan brukar ge upphov till en mängd positiva kommentarer från besvikna kristna inom densamma är Humanisterna. Personer som i mångt och mycket står för olika världsbilder delar syn på att kyrkan är otydlig och inte står för sina dogmer. Jag tänker osökt på Jesu ord till sin tids religiösa elit: "Tullindrivare och horor ska komma före er till Guds rike" Kanske något att ta varning av när man "vet" att man är på rätt sida.

Är svaret på denna kyrkokritik månde den av Svenska kyrkan betalda forskaren Elisabeth Gerles nyutkomna bok "Farlig förenkling"som jämställer Humanisterna och Sverigedemokraterna kan man fråga sig? Visst kan det finnas många som har något gemensamt med SD, särskilt som partiets sympatisörer utgör 5,7% av befolkningen. Men vore det inte intressantare att forska i vad som ligger i humanisternas kyrkokritik och varför en betydande grupp kristna håller med dem om den? Då kanske Svenska kyrkan kunde förvärva en viss självinsikt istället för att göra sig till ovän med just dem som den borde missionera för. All mission börjar med relation, inte fördömanden.

Jag har en teori: Det som förenar är en lidelse för sanningen. Humanisterna är ateister främst för att de tror att det är Sanningen att Gud inte finns. Den grupp kristna som ger humanisterna positiv respons när de kritiserar kyrkan är lika övertygade om att det är sant att Gud finns och har uppenbarat sig i Jesus Kristus. Båda grupperna försöker på ett intellektuellt hederligt sätt bevisa att de har rätt. De tror på en Sanning med stort S som inte är relativ utan går att finna. I denna mening har båda grupperna mer gemensamt med SD än Elisabeth Gerle har, fast hon är forskare och i egenskap av sådan borde vara en sanningssökare. SD tror att de har sanningen om Sverige och dess problem. Men de har samtidigt diametralt olika åsikter om vari denna sanning består i jämförelse med kristna (som enl valundersökningar i stort sett inte röstar på SD) och Humanisterna. Därför är det intellektuellt ohederligt att klumpa ihop dem enbart på denna grund. Men kanske är det vad man kan förvänta sig? Jag kan bara hålla med Christer Sturmark i hans analys, saxad från DN debatt: 

En av humanismens främsta uppgifter är att verka för tankens klarhet. Elisabeth Gerles liberalteologi lever av och i tankens dunkel. Gerles referat av den engelska teologen Tina Beattie är ett typiskt exempel. Där sägs ateismen ”uppvisa motstånd mot det mångtydiga, mot tvivel och komplexitet i sökandet efter mening”. Det stämmer att humanismen bjuder motstånd mot förklaringar som är filosofiskt ohållbara eller grumligt tänkta.

När ”tvivel” är ett finare ord för halvtänkta tankar föreslår vi något annat. När ”komplexitet” betyder orimliga förklaringar invänder vi.

Humanisterna bjuder motstånd mot slarvigt tänkande och ologiska resonemang. Det borde också forskare och professorer göra.

Christer Sturmark
ordförande Humanisterna

För den som söker sanningen, oavsett epitet, är Jesus aldrig långt borta. Jesus är Sanningen. Ända sedan Paulus på vägen till Damaskus har han överbevisat dem som sökt sanningen om att det är han. C S Lewis är en av de fd ateister som har betytt mycket för mig. Kyrkan behöver inte rädas sanningen och den intellektuella kampen, även om hjärtat också ska vara med. Men om man har ett förstånd ska även det älska Gud enligt det dubbla kärleksbudet, och det gör förståndet genom att göra det intellektuella arbete som det skapats för i tjänst för Guds rike.

I Svenska kyrkan av idag tycks det ske en fokusering på hjärtat och upplevelser på bekostnad av intellektet. Kanske som en flykt undan sanningsanspråken som är obekväma i vår tid. Båda slagsidorna är lika förödande. Därför blir jag beklämd när den icke antagna prästkandidaten för första gången får ett ansikte för mig och det visar sig vara en av de smartaste teologer jag har träffat. En av de trevligaste också för övrigt. Den organisation som gör dumhet till ett kriterium för befordran är riktigt illa ute. Men vill man ha ja-sägare som inte genomskådar att de utnyttjas är det förstås positivt - på kort sikt. Jag såg det i socialdemokratin. Vi vet alla hur det gick för den... 


Kommentarer
Postat av: Anders Gunnarsson

Skarpt!



Du har slagit huvudet på spiken! I min bekantskapskrets har jag många brilljanta teologer och trevliga sådana. De har fått avslag. SveKy har blivit en avslagen urdrucken lättöl, som någon har fimpat i (men jag besöker henne varje vecka ändå) :-)

2010-10-08 @ 15:44:01
URL: http://avemarisstella.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0