Glädjebudet som tystnade

Jag har det senaste dygnet fått viss kritik för att jag inte ännu berättat för så många att vi ska få ett femte barn i mitten av juli. Nu tänkte jag försöka förklara hur glädjebud kan tystna. Glädjebudskap (evangelium) är det finaste man kan få framföra till en människa. Och Evangeliet om att Gud blivit människa i Jesus Kristus är det finaste av glädjebudskap. Ändå kan jag mycket väl förstå att det kanske inte var med odelad glädje Jungfru Maria berättade om det barn hon väntade för sin omgiving. Hon hade mycket emot sig: Hon var framförallt ogift och hon var ung. Vad säger man till dem som bemöter glädjebud med: Stackars dig! eller: Det var väl bra onödigt, hur ska du nu klara dig? eller Du borde skämmas! Idel välmenande personer kan haspla ur sig sådant i sitt oförstånd. "Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det" står det i slutet av julevangeliet, sedan herdarna berättat om änglarna och deras glädjebudskap till dem. Säkert behövde hon dessa ord efter allt som hon redan fått utstå för barnets skull, för att hon svarat ja till Guds kallelse att föda världens frälsare. Sedan dess har en lång rad av martyrer och andra kristna vägrat att låta sig tystas. Den Helige Ande har gjort dem frimodiga med att förkunna evangeliet, att inte skämmas för det, trots en oförstående omgivning och t o m dödshot. Men hela tiden finns risken där: Att glädjebudet tystnar. Det är lätt att låta bli att tala när man tror sig veta att i 99 fall av hundra blir reaktionen på det gladaste och finaste man har att berätta ett: Jaså, är du inte riktigt klok?

Nu till parallellen med vårt barn. Att vänta sitt femte barn i vår tid är betydligt mer apart än att vara ensamstående mamma. Trots att vi inte berättat för så många har flera reaktioner varit negativa och/eller medömkande. Till det kommer att vi sedan tidigare är föremål för "folks" uppmärksamhet och skvaller p g a att vi lever (eller mestadels levde) annorlunda. En månad efter det att vårt ANDRA barn föddes fick vi, blott och bart p g a denna händelse en anonym anmälan om att våra barn skulle fara illa till de sociala myndigheterna (eftersom vi omöjligt kunde klara av två enligt anmälaren) och levde därför under utredning en stor del av den sk "bäbislycka"-perioden. Det är inte en upplevelse jag önskar åter.

Jag låter hellre bli att berätta än att få min glädje smutsad och trampad av andra människor. Naturligtvis reagerar inte alla så, men det är ju svårt att veta vilka innan. Dessutom gör det extra ont om personen är någon man faktiskt litade på. Därför har jag skonat mig själv och min omgivning och hållit tyst, för att få ha glädjen ifred.

Precis som barnet växer och så småningom ovillkorligen avslöjar sin närvaro i mammans mage så kommer ett gömt och tystat Evangelium som får växa och bära frukt i våra liv förr eller senare avslöja sin närvaro. Även de som är negativa till budskapet kan vara glada över frukten. (Humanisterna, t ex vill gärna ha kvar kristendomens frukter: medmänsklighet, fiendekärlek, skolsystem mm men ser inte ursprunget i evangeliet och kyrkan) Måtte även de som inte förmår glädja sig över budskapet åtminstone få glädja sig över frukten!

Kommentarer
Postat av: Tobbe

All välsignelse över er och ert kommande barn. Själv är jag syskon nr tre av fem så jag tycker det är en fullt normal familjestorlek. När du nu också börjat vidga dina andliga vyer lite till norrbotten så kan du ju kanske även lära känna en del kristna där snittet på barnkullens storlek är betydligt högre än fem. Lycka till.

2010-04-08 @ 15:02:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0