Lite krogevangelisation på Ålandsfärjan

Jag är just hemkommen från ett inspirerande dygn ihop med andra invalda för Frimodig Kyrka i olika stiftsfullmäktige och kyrkomöte. D v s igår helgade jag verkligen vilodagen, vilket var välbehövligt efter två nätter i delad slaf med min son på SJ och en båtnatt. Nåja, jag hann sova en natt hemma hos mina föräldrar också så det var nog främst båtnatten som spökade. Jag måste erkänna: jag har alltid trott att båtar var något man använde för att ta sig från punkt A till punkt B om denna punkt B låg på andra sidan ett vatten av något slag. Men tji fick jag. Nu har jag studerat vad en KRYSSNING är för något. Ett kort stopp i Mariehamn för att kunna åtnjuta Taxfree var resans mål i rummet. Vi var där p g a goda konferensmöjligheter (förmodligen ganska billiga också  p g a årstiden och att det var mellan fredag och lördag). Tämligen snart stod det klart att de flesta på båten var där av en helt annan anledning. Efter den sena middagsbuffén kom vi (en grupp från FK) i samspråk med en redan mycket ostadig kille i 25-30 årsåldern. D v s vi försökte förklara vad Frimodig kyrka var och grundläggande kristen tro och han försökte få någon (företrädelsevis mig eftersom jag var den yngsta "tanten" i sällskapet) i säng. Det spelade ju ingen roll menade han eftersom Jesus ändå förlät alla synder. Något hade visst ändå fastnat... Nåja, vem vet, det kanske var första och sista gången jag fick ett skamligt förslag (d v s det var nog inte den första, men då de flesta brukar vara lite mindre rakt på sak så jag har inte förstått vad de har menat, kysk som jag är, jag menar var, innan denna lärorika studieresa. Dessutom brukar det faktum att man är bekännande kristen göra att de flesta avskräcks/inser det hopplösa i företaget på förhand) För att inte ni ska behöva fundera på saken kan jag nämna att jag undkom genom att vifta med mina vigselringar och hävda att jag ändå ville FÖRSÖKA vara en god Jesus-lärjunge. (vad bra att jag inte tog på dem förgäves, jag bär dem sällan för jag bröt vänster ringfinger en månad före bröllopet vilket gör dem obekväma och på höger hand är de trånga.)

Lite senare på kvällen då sjögången var grov, åtminstone om man såg på hur människorna svajade när de gick, träffade vi en äldre karl som var både döpt och konfirmerad och åtminstone i onyktert tillstånd bekännande kristen. Vi hade ett mycket fint samtal (en kvinna satte sig och lyssnade på oss också) och han konstaterade efteråt tacksam mot oss, att det här med tron kunde han inte prata med någon annan om, de skulle tycka att han var tokig menade han. Kanske är det så att i dagens sekulariserade samhälle behöver många få lite innanför västen för att överhuvudtaget våga prata om det mest förbjudna: Tron på Kristus.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0