Nu är det val igen...

I söndags döptes vår nyfödda dotter i den sammanlysta högmässan (efteråt bjöd vi på hemgjord glasstårta - jag lovade ju glass nästa gång här på bloggen i inlägget "Varning, sammanlyst!"). Kommentarerna tyder på ett visst intresse av att veta vad hon heter och se bilder, men jag tänker inte lägga ut något här - om hon i en framtid vill exponera sig på nätet så får hon ta det beslutet själv. Vän av ordning kanske menar att huruvida man vill bli döpt in i kyrkan också hör till det man bör få besluta om själv - så tänkte jag också förut, särskilt som jag själv är döpt som tonåring och det var en mycket viktig händelse och upplevelse för mig. Men jag har ändrat mig, delvis pga att jag dessförinnan levde i ett vaccum där jag både tillhörde och stod utanför, vilket plågade mig utan att jag förmådde sätta ord på det förrän långt senare, men också pga mina egna barns förhållningssätt. Vi väljer inte vår uppväxt eller våra föräldrar och därigenom inte heller den miljö och den världsbild som kommer att prägla oss. Den kristna familjen är i sig en liten husförsamling i vilken det lilla barnet inlemmas vare sig det vill eller ej. Jesus sa:"Där två eller tre är församlade i mitt namn är jag mitt ibland dem". Min övertygelse är numera därför den att det mest naturliga för ett barn som växer upp så är att det döps som spädbarn. Dessutom har jag övertygats om att "individens frihet" som vi tänker oss i det här samhället egentligen inte finns. Visst finns det alltid ett val, att göra gott eller ont, att följa eller förneka Gud, men dessa val sker hela tiden utifrån givna förutsättningar som man endast i viss mån har påverkat själv. Söndagens text om de två sönerna som blir ombedda att arbeta i vingården och hur de säger resp gör är en allvarlig tankeställare till oss som sedan barnsben lärt oss "de rätta svaren". Att vara lyhörd för Guds vilja i olika situationer och dessutom följa den, även när det kostar på, är varken något som vi som bekänner oss som kristna nödvändigtvis alltid gör, eller är ensamma om att göra. Vad gör man när det verkligen gäller? Är det Guds vilja som har företräde eller andra hänsyn?

Jag har nyligen läst boken "De omänskliga -Berättelser om politik" av Torbjörn Nilsson. Tillsammans med att det kommande valet gör sig gällande har boken fått mig att tänka tillbaka på min tid i politiken och hur den slutade med att jag valde att sätta Guds vilja som jag uppfattade den i den situationen framför partilojaliteten. Jag känner igen så mycket av gruppmekanismerna i Torbjörn Nilssons bok från min egen tid som socialdemokrat och politiker att det skulle ha varit plågsamt att läsa den om jag inte gått igenom den tid av sorg, försoning och förlåtelse som följde på att jag klev av. Men den tacksamhet jag känner för att jag när jag "mist mitt liv" fick ett nytt och bättre är så stor att jag mest känner glädje över att jag med Guds hjälp tog mig ut, trots att det sedan tidig ungdom hade varit en dröm att bli politiker. I och med höstens val kommer jag också att befrias från de uppdrag jag fortfarande på pappret har kvar i kommunen. Jag kan varmt rekomendera boken i dessa delar. Mig övertygar de om att det jag upplevde, precis som jag befarade, inte är någon lokalt undantag utan politikens baksida.

Samtidigt gör Torbjörn Nilsson en tabbe, inte helt ovanlig bland svenska journalister. En gedigen källbeskrivning visar på stor noggrannhet när det gäller att beskriva de politiska skeendena så sanningsenligt som möjligt. Men när han mycket kortfattat (sid 92) försöker dra ut vår inställning till lögn historiskt genom att hänvisa till Bibeln då brister både analys och källhänvisningar. hur lätt är det inte att som kyrkobesökare avfärda allt han säger p g a detta. Gör inte det. Det finns inga oförlåtliga synder, inte ens lögnen, hur än Torbjörn Nilsson läser sin Bibel. Visst har han rätt i sin beskrivning av lagen, men han missar evangeliet om syndares frälsning genom Jesu blod. En inte helt oviktig "detalj" när man ska försöka förstå hur kristen tro har påverkat vår kultur. Men samtidigt är hans omedvetenhet om detta talande. När Bibeln kom att ifrågasättas alltmer i modern tid så var motdraget från Sv k huvudfåra inte att lida för evangeliet. Istället försökte man sälja in Lagen: Det var bra för samhället att människor fick lära sig kristen etik i skolan. Därför kanske man kan säga att evangeliet lämnade skolornas undervisning i kristendom före lagen. Fortfarande är det så att en präst kan få komma och prata om att man ska "vara snäll mot sina kompisar och inte mobba" i skolan, medan det är närmast tabu att tala om Jesus och frälsningen.

När jag summerade hur det kunde bli så fel efter mitt avhopp från politiken var en slutsats att det bland många fanns en stor blåögdhet i människosynen. Alla förväntade sig att speciellt ledningen skulle agera utifrån sina ideologiska ideal, d v s göra som de sade sig vilja. Gjorde de inte det blundade man hellre än att se hur de egentligen agerade och försöka tillrättavisa. I söndagens episteltext konstaterar Paulus att "Det jag vill det gör jag inte" och att det är "synden som bor i mig" som är problemet. Hur försvann denna insikt som är en orsak till att vi har demoktati (All makt korrumperar och mycket makt korrumperar mycket -så låt oss dela den!) Men med en ensidig undervisning om Lagen så är det inte så konstigt. Finns ingen nåd att hoppas på, är det för jobbigt att se sina (och sin organisations) brister och resultatet blir antingen förträngning eller mediedrev där någon utmålas som ondskan själv och "offras" så att "vi andra som är goda" får fortsätta att bygga himmelriket på jorden. Men Gud kräver inga syndabockar för att förlåta folket längre (tidigare krävdes just bockar, inte människor!). Han tog själv synden på sig på korset. I Kristus finns förlåtelse för alla som omvänder sig och bekänner sin synd. Detta är ett revolutionärt budskap i ett land som till stora delar glömt bort nåden och där människor mår dåligt för att de inte kan leva upp till kraven om att vara den perfekta föräldern, yrkeskvinnan, partnern osv. Ett land där man försöker lösa problemet med att det till synes inte finns någon nåd genom att avskaffa synden istället. Då behövs ju inte nåden längre. Och kyrkan har hängt på. Det handlar inte bara om att inte förlora anseende i ett sekulärt samhälle utan också om en vilja att "vara snäll" och inte plåga ett redan plågat folk. Det verkar snällt utifrån ett inomvärldsligt "här och nu" perspektiv, men kyrkan med sitt evighetsperspektiv borde sätta människors eviga salighet före deras kortvariga lidanden i tiden! Lidandet när ens egen ofullkomlighet blir tydlig för en kan vara födslovåndor som är helt nödvändiga för det nya liv som Gud av nåd vill ge oss.

Torbjörn Nilsson konstaterar att det finns många avhoppade politiker som menar att "Man ska stå upp för det man tycker och ha styrkan att ta konsekvenserna; pli petad om så krävs. Utan det ingen riktig demokrati." (sid 147) Jag kan bara hålla med. Men för detta krävs antingen att man hela tiden sätter sig själv eller sin intressegrupp främst, vilket är oförenligt med att jobba tillsammans mot ett gemensamt mål och därför med fog kan ifrågasättas, eller att man har en oberoende moralisk måttstock som inte hela tiden anpassar sig till partilinjen enligt devisen "majoriteten har alltid rätt". Det krävs en oberoende Lag, att Guds vilja får ha företräde, även när det kostar på. Så vem ska man i så fall kryssa i höstens val om detta är ens politikerideal? Ja, ett är iallafall säkert. De som gick emot partilinjen förra mandatperioden finns inte kvar på listorna. Sådan är den politiska logiken i ett samhälle utan nåd.

  


Kommentarer
Postat av: ge

Tacksam för vad skriver och att evangelium är det avgörande. Så är det också för mig, en fattig, syndig människa, som inte har något att berömma sig av, utan bara har Kristi nåd,lidande och död samt hans uppståndelse, att åberopa sig på. Och det gör jag varje stund och varje dag,

2010-08-20 @ 18:45:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0