På tal om lojal

Idag träffade jag en av bloggens läsare som jag låter vara anonym, annars kanske inte fler av er vågar ge sig tillkänna! Alltid roligt att få ett ansikte på någon av er som syns i statistiken! Den här gången fick jag anledning att tänka över det här med lojalitet. När jag skriver bloggposter försöker jag tänka på att inte göra icke offentliga personer offentliga och att låta bli att röja något som har sagts i ett samtal, även om samtalet ägt rum på allmän plats med flera närvarande. Undantag från detta kan jag ibland göra om jag anser att innehållet är omöjligt att spåra till en enskild person och kan ses som ett uttryck för ett fenomen eller en åsikt som många delar och därför kan vara av allmänintresse utan att skada den som sagt det. Däremot är jag inte främmande för att nämna både offentliga personer och organisationer i sammanhang där de kan förvänta sig att bli granskade. Därmed kommer vi också in på frågan om lojalitet, och i det här fallet lojalitet mot Svenska Kyrkan, eftersom jag håller på att utbilda mig med inriktning på präst. Jag vill ta tillfället i akt att säga att jag älskar Svenska Kyrkan. Det inte finns någon kyrka jag hellre följer Jesus tillsammans med! Det är min största lycka att få prisa Gud med Henne! Samtidigt finns det inte någon kyrka jag känner lika stor vånda för. Men det är ju inte så konstigt. Jag oroar mig ju mycket mer för mina egna älskade barn än för grannens ungar! I dag fick jag också en påminnelse om detta, hur viktiga våra närmaste är för oss, just för att de inte stryker oss medhårs utan förmanar oss och t o m skäller på oss om det behövs. Ändå är de lojalare mot oss än alla de som ler och nickar medan vi är på väg att hoppa i galen tunna. Kärleken bryr sig, våndas, skäller och skakar om. Den som älskar vill den älskade väl och är beredd att offra sin egen bekvämlighet, jag t o m riskera att bli hatad av den älskade, bara för det lilla hoppet om att det ska rädda henne! Den som älskar oss mest dog för oss på korset: "Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv." (Joh 3:16)

Det finns en falsk lojalitet som bygger på att den lojale är lojal mot dem som han/hon tjänar på att vara lojal emot, oftast de som har makten i en organisation för tillfället. Det är bekvämt, men farligt, att omge sig med sådana medarbetare. Sverige har aldrig varit ockuperat. Men om landet skulle bli det så är statstjänstemän av detta slag lika lojala mot ockupationsmakten som mot landets legitima regering. Därför räcker det med att förlora övertaget för att dessa "lojala medarbetare" ska "sätta kniven" i ryggen på en för att behaga nästa makthavare/chef. Att visa sann lojalitet kostar däremot, vilket sällan är bra för den enskilde, iallafall inte kortsiktigt. Vad vi än bygger för organisationer blir det aldrig så bra som det var tänkt. Den som är sant lojal är inte lojal med enskilda makthavare för att slippa eget obehag, utan med själva grundtanken, syftet med organisationen och drar sig inte för att offra både ett och annat för att ta den åtminstone en bit åt detta håll. I denna, sanna mening, är jag lojal med Svenska Kyrkan. Kyrkan har en enda HERRE, Herde och Brudgum och honom vill jag följa. Helst med sällskap.


Lojalitetsförklaring

Det är viktigt att man är lojal.
Är ledningen ljum ska du vara sval.
Är allting fel så är det okej,
så länge det ej kommer ut via dig!

Men hur är man lojal med en kyrka,
vars mästares blod är dess styrka,
som menar sig följa honom via
"sanningen ska göra er fria"?

Jo, föredöme är väl Luther och hans mål
i en evangelisk-luthersk kyrka av idag!
En lojalitet som makten inte tål
följer vetekornets lag.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0