Den tomma graven

Påskdagspredikan över Luk 24:1-12

 På påskdagen har jag ofta varit med om att komma jublande glad till kyrkan. Nu ska vi fira att Jesus har uppstått, att ondskan och döden är besegrad och Jesus har öppnat paradisets portar! Och så möts man av denna skepsis, denna otro och tröghet att förstå vad som hänt hos de första vittnena till vad som skett. Det är inte utan att man blir lite arg på dem. Vi har läst hela historien och undrar hur kvinnorna som hade den tomma graven framför ögonen och dessutom redan fått höra av Jesus att han skulle dö och uppstå på den tredje dagen, ändå måste ha änglars hjälp för att begripa vad som skett. De visste inte vad de skulle tro berättar Lukas. Johannes beskriver hur Maria från Magdala först tror att någon har flyttat på kroppen. Precis som moderna, rationella, kritiskt tänkande människor söker de efter en naturlig förklaring snarare än att tro på uppståndelsen. Och när de slutligen har blivit överbevisade av sina sinnens vittnesbörd och änglarnas påminnelser om vad Jesus sagt, och går till lärjungarna och berättar, då blir de i sin tur inte trodda. Man kan hävda att det beror på att de är kvinnor och att kvinnor inte sågs som trovärdiga vittnen på den här tiden. Om det inte vore för att de lärjungar som mötte Jesus på vägen till Emmaus råkade ut för samma sak. Inte heller de blir trodda när de berättar att de träffat Jesus enligt Markus.

Men de reaktioner som beskrivs är väldigt mänskliga. Trots att man skulle önskat att de skulle ha jublat som OS-guldmedaljörer åtminstone, så är dagens evangelium så mycket mer trovärdigt när lärjungarna reagerar precis som du och jag på det ofattbara. När livet går sin gilla gång, besvikelserna blir historia och de döda förblir i sina gravar känner vi trygghet. Lärjungarna sörjde sin mästare men var beredda att låta livet gå vidare. Några tänkte börja fiska igen. Tiden med Jesus var över i deras liv. Så kommer kvinnorna och ställer allt på ända. Man skulle ju kunna tro att de som hade sett Jesus uppväcka döda, stilla stormen och driva ut onda andar skulle vara mer benägna att tro på under än du och jag. Istället reagerar de ungefär som befolkningen i Bjästa när de fick höra talas om våldtäkten. De flesta väljer att ifrågasätta kvinnornas trovärdighet, hellre än att tvingas bryta med sin verklighetsbild. Det hjälper inte att det i det här fallet är en positiv nyhet. De tror inte iallafall. Men Petrus väljer att själv undersöka saken och finner precis som kvinnorna att graven verkligen är tom. Det fyller honom med undran skriver Lukas.

När Petrus, som förnekade Jesus för att rädda sitt liv natten mot långfredagen, tillsammans med Johannes bara en kort tid senare ställs inför rådet, samma råd som var med och dömde Jesus, besvarar de befallningen att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn med: "Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." Senare led alla apostlarna utom Johannes martyrdöden p g a att de stod fast vid sitt vittnesbörd om Jesus och hans uppståndelse.

Vad hade hänt egentligen? Om de händelserna handlar söndagarnas texter framöver. De fick själva möta den uppståndne och Thomas fick t o m sticka fingrarna i hans sår och handen i hans sida. De fick se honom stiga upp till himmelen. De fick ta emot den helige Ande på pingstdagen. Vi får följa deras förvandling som är ett under i sig.

Lärjungarnas exempel säger mycket om hur det är att vara kristen idag. Vi får förr eller senare höra att Jesus har uppstått från det döda. Att graven var tom. Hur trovärdig den som berättar är avgör om vi litar på budskapet. Vi lever i en tid där auktoriteter ofta bemöts med stor skepsis, ibland för att de inte är pålitliga i övrigt, ibland för att vi inte vågar bygga vår världsbild på vad andra säger. I det läget är vi i samma situation som lärjungarna när kvinnorna kommer och berättar. Är vittnena trovärdiga? Men vi kan också hamna i kvinnornas situation. Vi bubblar över av allt det fantastiska vi har fått erfara av Gud och hans under och vill berätta för hela världen. Men inte ens Jesu lärjungar tror på oss. 

För precis som för lärjungarna tar det inte slut vid den tomma graven. Det är där trons resa börjar. Jesus lever och vill möta dig och mig nu liksom han mötte lärjungarna då. Vi får ta emot honom i nattvarden, ha gemenskap med honom i kyrkan, Kristi kropp, och tjäna honom i de utsatta, dessa minsta, som är hans bröder och systrar. Den Helige Ande hjälper än idag oss som har dött och uppstått med Kristus i dopet och vill leva i det, att växa i tro och frimodigt vittna om hans uppståndelse i ord och handling. Aldrig dog så många kristna martyrdöden som under 1900-talet. "Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört" sa Petrus och Johannes, liksom kristna idag.

Om lärjungarna hade vetat vad vi vet idag kanske de skulle haft lättare att tro. Om de hade fått se sin egen förvandling från skeptiska och rädda, till frimodiga martyrer som genom sin död vittnade om evangeliets sanning. Om de hade fått se den kyrka som bildades överleva det Romarrike som dödade både dem och Jesus. Om de hade fått se den kristna kyrkan med Den Helige Andes hjälp växa till att omfatta en tredjedel av världens befolkning. Idag kan vi både jubla och förundras över Jesu uppståndelse och den tomma graven. Jesus har segrat över döden och vi får vandra med honom igenom död till liv.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0