Den gode herden

Predikan:

Jesus sade:"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och de skall bli en hjord och en herde." (Johannes 10:11-16)

 

Varför följer fåren den gode herden? Jag har haft glädjen och besväret att ha får så jag vet rätt mycket om hur de beter sig. Nyckeln är det Jesus säger" Jag känner mina får, och de känner mig." För att fåren ska lyssna på herden och följa honom krävs det förtroende. Fåren har en relation till herden. De vet att han brukar leda dem till gröna ängar, till vatten. De vet att han har skyddat dem från vargen och andra faror och varit beredd att ge sitt liv för dem. Ett sådant förtroende tar tid att utveckla. Så hur kommer det sig att alla får, från det äldsta till det lamm som föddes samma dag, följer efter herden?

 Här är det på sin plats att fördjupa sig lite i får och fårskötsel. Får är utpräglade flockdjur. Men de är också utpräglade flyktdjur. Deras instinkt att följa efter de andra är mycket stark. De äldsta tackorna, som också ofta är mödrar och mormödrar till stora delar av flocken och därför redan från digivningen har starka sociala band med de övriga, fungerar som ledare. Det är alltså fullt tillräckligt att det finns någon eller några gamla tackor som följer herden för att de andra ska följa efter. Varg och andra rovdjur behöver skingra flocken för att komma åt att riva enstaka djur – så länge flocken håller ihop så är den ganska trygg. Den gode herden konfronterar rovdjuret och hindrar det från att skingra flocken. Ibland händer det att yngre djur kommer bort ifrån de andra utan att någon varg är inblandad. Det gör dem mycket stressade och rädda och de springer runt i panik och bräker hjärtskärande. De blir så uppjagade att de inte märker att flocken kanske är inom synhåll. Befinner de sig på varsin sida om en byggnad kommer de inte på att de kan springa runt den. Får är verkligen fårskallar! Det enda raka i en sådan situation är att herden söker upp de vilsegångna. Är det ett enstaka lamm kan han gå själv och fånga in det med sin böjda herdestav, men är det många är det bästa att han tar hela flocken med sig. Då hittar lammen åter sina mammor och allt blir frid och fröjd.

 Hur fungerar då vårt samhälle idag, jämfört med fårflocken som Jesus tar som exempel? På Jesus tid flyttade inte människor runt och generationerna levde tillsammans på ett helt annat sätt idag. Fårflocken var ett bra exempel på hur samhället fungerade om det fungerade. De yngre följde de äldre och lärde sig skrifterna och att följa Gud av dem. Så har även kyrkan och vårt samhälle fungerat historiskt. Idag är det annorlunda. Mor och farföräldrar bor kanske långt ifrån sina barnbarn. Barnen tas om hand och undervisas inte längre i huvudsak i hemmen utan i grupper med andra jämnåriga. När det fungerar bra får de förtroende för andra vuxna än föräldrarna men ofta frågar de mer efter vad kompisarna tycker och knyter an till dem. Men barn kan inte leva upp till ett sådant förtroende eftersom de både saknar erfarenhet och tålamod, så det leder till otrygghet. Jag tycker att situationen liknar den som en grupp lamm som kommit bort från flocken hamnar i: De är tillsammans men känner sig inte trygga utan irrar runt och skriker. På det viset får vi en särskild ungdomskultur som är skild från de äldres sfär. Unga och äldre möts inte i vardagen. Ungdomarna har ungdomsgruppen och de äldre har pensionärsgruppen. Denna tudelning är ömsesidig. Genom snabba samhällsförändringar och hyllandet av det nya och moderna har de äldre kommit att ses och också se på sig själva som mossiga och efter snarare än föredömen att se upp till. Ibland gör äldre allt för att försöka verka unga istället för att vara stolta över sin erfarenhet, kunskap och visdom och förmedla den. I viss mån efterfrågas inte kunskaperna längre i vårt samhälle. Men bara för att kunskaper i hässjning och spinneri har fått ge vika för maskiner och IT så innebär det inte att det också skulle vara onödigt att lära känna Jesus, lära sig bibeltexter eller ta del av de äldres livsvisdom och goda råd vid relationsproblem. Men äldre distanserar sig kanske också i onödan från de yngre. I helgen hade Sv Kyrkans unga distriktsårsmöte i Kalix. De unga känner sig ofta utanför i kyrkan. Deras kraft och engagemang ses som något obekvämt som rubbar de invanda mönstrena och hotar den bräckliga trygghet vi vuxna har byggt upp innanför kyrkans murar. De känner sig maktlösa och då skiter de i alltihop istället för att sitta och vänta på sin tur. För att hantera denna nya förvirrade situation måste vi kanske också ta lärdom av fåren och framförallt när det gäller deras lyhördhet för vart herden för dem. Ibland kanske vi med den hägrande gröna ängen i sikte ändå märker att han vänder tillbaka. Vi förstår inte varför, och tror vi oss vara kloka i oss själva så kanske vi fortsätter utan honom. Men gör vi som fåren (som är fårskallar och därför litar mer på honom än sitt eget klena förstånd) och följer honom, även då vi tvingas vända om, så kanske vi märker att han för oss tillbaka till våra vilsegångna lamm. I Lukas 1:17 beskrivs Johannes som den som profeten Malaki förutsäger ska gå före Messias. Det står: "Och han ska gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett."

I våra kyrkor är det inte sällan en stark övervikt av äldre. De unga förstår inte alltid vitsen med att fira Gudstjänst. Men att gå till kyrkan är ett vittnesbörd. Det är viktigt även för dem som inte följer med att vi visar att vi vill följa Jesus. Samtidigt gör vi oss beredda på att lyssna på hans röst. I bön, i bibelläsning och i nattvarden öppnar vi oss för Herdens ledning och kärlek och får ta emot kraft och frid till fortsatt tjänst. Det står i texten att hans får känner honom och att de ska lyssna till hans röst. Vi kan förtrösta på honom helt och fullt, han kommer att leda oss om vi bara är lyhörda och beredda att lyda och gå med honom. "Mitt ok är skonsamt och min börda lätt" säger Jesus. Ofta lägger vi en massa tid och kraft på att oroa oss och göra oss en massa bekymmer för allt möjligt.  Fåren vet inte vart herden för dem, men de litar på honom. Vi kan lita på att Jesus leder oss rätt även om vi inte ser vad som döljer sig längre fram längs vägen. Det svåraste i livet är kanske att släppa kontrollen, att låta Gud leda oss. Men vi behöver aldrig bli besvikna. Det kan vara en svår väg, men det är alltid värt priset att följa Jesus. När man följer den gode Herden behöver man inte vara rädd. Som det står i ps 23: Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg" Vi får lägga våra egna och våra nära och käras liv i hans händer i bön och lita på att han leder oss som den goda herde han är. I hans närhet är vi skyddade från det onda för "Den gode herden ger sitt liv för fåren". Amen

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0