Bruno in memoriam

Idag har vår första egna häst Bruno slaktats. Vi valde att ta hem en slaktare för att han inte skulle behöva ut och åka och för att köttet skulle kunna bli till välsignelse - slakteriet kasserar nämligen djur som är för magra, och det var just för att hans tänder och mage gjorde att han inte kunde hålla hullet längre som vi blev tvungna att ta bort honom. Alternativet hade alltså varit att destruera (bränna upp) ca 200 kg kött. Snacka om slöseri på jordens resurser. En arbetshäst ska få göra nytta in i det sista anser jag.

Bruno kom hit som 14-åring år 2002 på försommaren. Han var redan då svårfödd, men hållbar och när han lärt känna oss även snäll och lydig. Han har varit halt 3 gånger på hela den här tiden, och väldigt kort tid. I början trodde vi att det skulle gå att binda honom vid ett träd eller dyl när man var ute och körde t ex till Vännäs. Det lärde vi oss att inte göra den hårda vägen. Han gick nämligen runt, runt tills antingen trädet eller grimman gick sönder. Första gången det hände var jag och sjöng på en begravning i Mariakapellet mellan Vännäs och Vännäsby. (Jag hade inget körkort på den tiden och ville gärna få det att fungera med hästskjuts) Men under tiden jag sjöng så gav sig Bruno av hemåt. Turligt nog fanns en hästvan person på förskolan i närheten som fångade honom och kom gående med honom just när jag kom ut. Vi åkte till badet, vilket han uppskattade, bara han fick bada, gärna rulla sig i vattnet. Vänta gillade han inte där heller.

Vi har i arbetet knäckt 5 par skaklar med honom, vält ett hölass och kört ikull med honom utan att skaklarna gick sönder. Hästen hade ett psyke som stod pall för allt. När en timmerbil slängde sig på tutan alldeles bakom honom hoppade han visserligen i skaklarna men han skenade inte. Den kanske läskigaste händelsen inträffade när jag var ute och körde slåttermaskin en helt vanlig morgon. Plötsligt fastnade en av ringarna i stångbettet i en krok på lokorna (träna runt hästens hals) så att halsen böjdes kraftigt bakåt och Bruno började förstås backa samtidigt som han svängde åt det hållet. Diket var alldeles bakom och kom närmare och närmare. Det enda jag kunde göra var att dra i andra tömmen också så att han till sist gick omkull. Väl på marken hoppade jag av och insåg att hästen låg på ena sakeln. Det gick inte att få honom att resa sig utan att den skulle braka. Jag började således att sela av och även ta lös delar av huvudlaget för att få lös bettöglan med hästen liggande på marken. När jag var klar gjorde jag klart för honom att han skulle resa sig. Sedan skakade han sig - bara pannremmen och bakstycket på tränset var kvar. Allt var helt och Bruno stod utan vidare helt stilla tills jag satt på alla grejer och spänt för igen. Sedan fortsatte vi som om inget hade hänt.

Bruno var en perfekt första häst. han var länge ensam häst på gården och verkade nöjd med det, men på ålderns höst fick han både "Fru" och ett plastbarn 2008 (han var ju valack) som han han var "föräldraledig" för hela sin sista sommar medan hans efterträdare Tindra var ute och jobbade. Förhoppningsvis har Tuva tagit efter något av hans lugn. De liksom vi saknar honom mycket, men då han var skröplig är det ändå bra att det är över nu. Vi tackar Gud för Bruno och allt han hjälpte oss att uträtta och att vi inte skadade oss allvarligt trots att vi var ovana. Vi tackar också för en djur-vän och allt han fick betyda, speciellt för barnen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0