Hur liberalismens tänkande påverkar etiken enligt Hauerwas och mig

Äntligen fick jag göra en skoluppgift som var så intressant att den passar på den här bloggen! Håll tillgodo!Kommentera gärna med egna exempel! Jag vill understryka att jag inte tycker att allt som görs p g a liberala idéer inte är fel i sig. Det som blir fel är dock om dessa skymmer Guds vilja. Det finns det stor risk att de gör om man inte är medveten om att man har liberala tankeprinciper som aldrig ifrågasätts. Men gör man det finns det ju ändå en viss sannolikhet att man utifrån sin kristna tro ändå kommer att handla likadant. Man kan alltså inte per definition säga att alla etniska förhållningssätt som har sitt ursprung i liberalismen är fel. Min övertygelse är att liberalismens ideer i viss mån har sin grund i kristna värderingar men att den, eftersom den menar sig klara etiska ställningstaganden utan Gud, perverterar dessa.

Det liberala samhället har sitt ursprung i upplysningen och revolutionerna. Människans fria tänkande och individens autonomi blir en slags överordnad princip som styr samtalet. Offentligt och privat skiljs åt och religionen förpassas till det privata. I den offentliga sfären ska etiken styras av förnuftet. Etiken har kopplats bort från den religiösa kontexten. Hauerwas menar att liberalismen saknar historia eftersom det är principer formade av det rationella förnuftet som bygger upp samhället istället för ”de godtyckliga historiska elementen” (se sid 135 i "The Hauerwas reader"). Det liberala samhället behöver ingen gemensam historia eftersom vi nu istället använder de förnuftmässiga principerna för att lösa konflikter. Principerna: Lagligt/olagligt mm blir viktigare än livets mening, vart är vi på väg, vad som är människans mål och mening etc – etiken reduceras till att lösa etiska dilemman. Hauerwas menar att görande måste vila på varande. Man kan inte skilja mellan människors handlingar och deras världsbild. För Hauerwas handlar etik om hur man ser på tillvaron (Etik=optik). Individen sätts i det liberala samhället i centrum samtidigt som den blir väldigt ensam. Hauerwas menar att den kristna etiken handlar om att böja sitt liv inför Guds väg och vilja. Alltså ett förhållande där individen överlåter sig själv till Gud. Gud hamnar i centrum både för människan och etiken.

 Några konkreta exempel på det enligt mig:

Individens frihet och rättigheter står i centrum i det liberala samhället. När jag valde att bli självhushållande bonde fast jag hade jättehöga betyg var det många på min plugg-skola som liksom inte kunde acceptera att man kunde välja bort fina skolor och högstatusjobb, d v s möjligheter till individuell frihet i form av makt och pengar. Ändå var det ett fritt val från min sida. Trots det blir jag av det liberala samhället sedd som en misslyckad typ p g a mina låga inkomster och min förmodat ofria tillvaro. Jag är friare än de klasskompisar som gjorde vad som förväntades och "blev något" (som de kanske inte innerst inne ville) och nu är bundna av anställning mellan 8 och 17. Men det räknas inte riktigt eftersom min frihet är att välja bort överkonsumtion och status. När jag sedan av vilja att följa Guds vilja började på teologen fick det en bitter bismak: Plötsligt hade jag i människors ögon blivit någon "blivande högavlönad". Jag märkte att människor behandlade mig annorlunda vilket störde mig. Båda mina val: Att bli självhushållande bonde och att läsa till präst hade ju träffats med min övertygelse om att det var Guds vilja för ögonen. Ironiskt nog tog ingen som inte själv var kristen mitt första val som ett uttryck för min kristna tro, utan det sågs bara som korkat. Mitt andra val att läsa till präst gjorde visserligen min tro offentlig, men det som uppskattades bland representanter för det liberala samhället var att jag skulle bli någon med pengar och makt, inte att jag ville följa Gud.

Detta tar sig också uttryck i form av t ex feministiskt tänkande. Kvinnor som inte kämpar mot det patriarkala samhället utan frivilligt väljer bort sk självförverkligande för att de anser att deras viktigaste uppgift är att barnen får en god uppfostran och mycket tid och kärlek, ses som ”loosers”, lite korkade och lurade. Även om det verkligen skulle vara ett fritt val räknas det inte, eftersom dessas val anses präglat av historien och inte av individens eget förnuft per definition och därmed är de inte fria i den liberala meningen. Därför finns det i det liberala samhället bara ett ”godkänt” alternativ för en kvinna: Göra karriär och lämna barnuppfostran till samhället. Ett delvis annat fenomen drabbar män som väljer bort karriären för t ex att sköta barn, dessa får beröm av feministerna, men anses allmänt lite misslyckade och onaturliga. Dessutom ses deras val som ofritt eftersom det allmänt anses vara deras kvinnor som har tvingat dem. Dessa värderingar, att det feministiska perspektivet ska genomsyra allt styr ju även kursupplägget på våra kurser. Däremot är det strängt förbjudet att undervisningen är konfessionell, d v s påverkad av religiöst tänkande. Om man inte såg kvinnans underordning som ett problem utan som något positivt och menade att det var ett uttryck för att kvinnan älskade Gud och en skapelseordning värd att inordna sig i och undervisade så, då skulle säkerligen högskoleverket protestera. Ändå är det ett ur globalt och historiskt perspektiv ganska vanligt sätt att se på kvinnligt och manligt. Ett synsätt som det liberala samhället gör allt för att förpassa till historiens skräphög, vilket alltså universitetets utbildningar förväntas bidra till, även den teologiska undervisningen om t ex Paulus.

Det liberala samhällets sätt att bryta ut etiken från religionen ligger enligt vår mening bakom argumentationen för äktenskap mellan personer av samma kön i Svenska kyrkan. Historiskt sett har kyrkan alltid lärt och levt att äktenskapet är mellan man och kvinna. Men så bestämmer staten att äktenskap även ska kunna ingås mellan personer av samma kön. Hauerwas skriver ”A similar tension constitutes the Lutheran understanding of  the ”orders of creation”, that is, marrage, the legal order, the state. Christians are called to love their neighbour through submission to such orders” När staten går emot den klassiska förståelsen av vad ett äktenskap är på grundval av individens fri- och rättigheter (att ingå äktenskap ses som en rättighet, inte som en möjlighet) så hamnar den lutherska Sv K i ett dilemma: Ska man behålla troheten mot äktenskapsdefinitionen i den traditionella och världsvida kyrkans lära (vilken man sett som en skapelseordning) eller mot staten (vilken man också har sett som en skapelseordning). För att kunna argumentera för ett lärobyte används flera av liberalismens käpphästar: Traditionen beskrivs som förlegad och redo för historiens skräphög (d v s historien har ingen betydelse). Individens kärlek ses som överordnad allt annat (d vs individen sätts främst) och det ses som en rättighet att få den bekräftad i kyrkan (individens rättigheter i centrum för etiken). Kärleken bryts lös från sin kristna kontext till en överordnad princip, regel, där all kärlek definieras som rätt, god och bra. Detta trots att kristna egentligen är väl medvetna om att t ex ”kärleken till pengar är roten till allt ont” och trots att det dubbla kärleksbudet mycket tydligt beskriver att det är GUD som ska älskas över allting, och min nästa som mig själv. Kärleken till Gud kan alltså innebära att annan kärlek är etiskt fel: Älskar man t ex mammon kan man inte älska Gud också, man kommer att ”älska den ene och hata den andre” säger Jesus. Därför kan man alltså säga att kärleken till pengar är fel. Men kärleken till nästan då? Kan inte den också bli en avgud? Hauerwas beskriver den kristna etiken som ”att böja sitt liv inför Guds väg och vilja”. Om Gud vill att jag ska göra A och min nästa vill att jag ska göra B så är det alltså fel att göra B av kärlek till min nästa, lika fel som att göra som jag själv vill istället för som Gud vill. Kärleken till Gud och viljan att göra hans vilja måste komma främst, annars är kärleken inte rätt, god och bra.

Den kristna etiken kommer således att medföra ett visst lidande för individen, vilket i det liberala samhället ses som något som till varje pris ska undvikas. Individen anses inte vilja lida och den anses också ha rätt att slippa lida. På vilka sätt innebär kristen etik då lidande för individen?

 När vi sätter Guds vilja främst kommer vi i situationer då Gud vill det vi inte vill, eller då vi vill det Gud inte vill. Det är plågsamt att böja sig inför Guds vilja i sådana situationer även om man får kraft att klara det om man uppriktigt försöker och glädje genom tron. Det kan konkret innebära att man t ex måste avstå från att ingå ett förhållande med en person man älskar, inte alltid för att man är bunden vid en annan eller p g a sexuell läggning, utan kanske bara därför att Gud har en annan plan med ens liv. Det kan innebära att man inte kan ta ett jobb som har bra lön mm, det kan innebära att man uppmanas att gå och hälsa på en ensam människa när jag egentligen helst skulle se på TV, ge bort sina pengar som man hade tänkt köpa en häftig bil för eller att bära, föda och ta hand om ett barn fast man inte planerat det.

Det kan också innebära att vi manas att offra inte bara vår bekvämlighet utan också hälsa, liv och lem för våra medmänniskor och evangeliets spridning. Allt detta, där individen offrar något för sin tro och därmed lider, ses av det liberala samhället som en abnormitet och som religiös fanatism och extremism. Eftersom religionen hör hemma i det privata enligt det liberala samhället blir den tro som påverkar individens liv och val, som Hauerwas definierar den kristna etiken, en tro som har överskridit gränsen för sin plats i tillvaron och därmed ett hot mot hela samhället. Ett exempel nyligen är minister Sabunis uttalande om att religionens syn på t ex aborter och HBT-frågor inte ska tillåtas påverka politiken. Individer som tar ställning i politiska frågor utifrån sin religion måste då alltså också hållas utanför den politiska makten, eller åtminstone berövas sitt inflytande på densamma. Är verkligen detta förenligt med individens demokratiska rättigheter kan man fråga sig? Frågan är enligt det liberala tänkandet oväsentlig eftersom det ingår i demokratins spelregler att det är förnuftet som ska styra det offentliga. Individer som försöker utgå från en religiös etik i politiska frågor är därför utdefinierade som personer med ”odemokratiska värderingar”, d v s de har brutit mot demokratins spelregler och därför är det bara bra för demokratin att de saknar inflytande.

Där tar min läxuppgift slut. Det är roligt när man läser och skriver något och de egna aha-upplevelserna står som spön i backen under tiden. Tilläggas bör att det delvis är grupparbete - då väcks nya tankar och man berikar varandra. Tyckandet är dock helt mitt eget. När man väl får läsa kristen teologi är det toppen att gå teologiprogrammet! Då är böckerna, som vi brukar säga elever emellan, "nästan uppbyggliga". Vi är ju inte så bortskämda med det på vår ickekonfessionella, liberalt influerade utbildning...


Kommentarer
Postat av: Tobbe

På den här bloggen kan det bli mycket intressant läsning. Jag lägger in en länk på min blogg.

2009-11-06 @ 22:02:17
Postat av: Bloggaren själv

Roligt att du tycker det, Tobbe! Hoppas att fler hittar hit så att det blir lite mothugg också ;-)

2009-11-08 @ 21:51:43
URL: http://gunvorvennberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0