Osäker? Gör DNA-test

Heureka! Jag har det! Om du är osäker på din könsidentitet finns det ett enkelt och billigt sätt att skingra ovissheten: Gör ett DNA-test. Har du två x-kromosomer är du en kvinna och har du en x och en y-kromosom är du en man. Tack vare denna teknik som lämpligt nog blev tillgänglig ungefär samtidigt som ovissheten om vilket kön folk tillhörde spred sig i befolkningen går det att bringa fullständig klarhet i vilket kön du har, oavsett hur könsdelarna ser ut, hur du beter dig, klär dig eller är påverkad av div konshormoner. Inte heller vad du kallar dig, vad som står i ditt pass eller vad du arbetar med har någon som helst betydelse. Ditt DNA avslöjar alla förklädnader. Ergo: Det går inte att byta kön förrän vetenskapsmännen har kommit på ett sätt att byta DNA i varenda cell i hela kroppen. Därmed torde det också vara klargjort att män inte föder barn, till en viss bloggkommentators stora glädje.
 
Nu återstår bara att övertyga landstingen om hur mycket de skulle spara på att erbjuda människor med detta identitetsproblem ett DNA-test istället för operationer, hormonbehandlingar mm. Om problemet skulle kvarstå trots övertygande bevisning så borde det behandlas som ett symtom på en psykisk åkomma, ungefär som hypokondri. För när det utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet är klarlagt att en person är fysiskt frisk men denna fortsätter att ihärdigt hävda motsatsen, svarar ju inte vården med att göra personen fysiskt sjuk så att självbilden ska stämma med verkligheten. Inte heller tillmötesgår man den som påstår att den är en lila elefant. Så varför i allsin dar låter man människor "byta kön"?

O M faller och S med honom!

Hanteringen av fallet Omar Mustafa inom Socialdemokraterna är mycket intressant från min horisont. År 2003-2008 var jag aktiv medlem i partiet. Under denna period skedde mycket i mitt andliga liv och jag gick från att vara en tämligen ljum kristen till att börja ta min tro på allt större allvar, eftersom Gud verkade i mitt liv på ett tydligt sätt. Det var då problemen började. Jag började genom den Helige Andes hjälp se saker som jag inte bara kunde tiga med. Reaktionen kan sammanfattas med "majoriteten har alltid rätt, alltså kan det du säger inte vara sant". Mitt förnyade engagemang i Svenska kyrkan tillsammans med min väl underbyggda inside-insikt som sa mig att socialdemokraternas kyrkopolitiska program inte var tänkt att främja evangelisation och mission utan Partiets intressen, tog mig till Frimodig kyrka, och hotet om uteslutning var ett faktum.
 
Vad har nu detta med Omar Mustafa att göra? Jo, min erfarenhet är den att Socialdemokraterna inte kan hantera att människor tar sin tro på allvar. För det i grunden sekulära partiet är religion ett tillval i livet som man ägnar sin fritid åt, typ golf eller innebandy. Socialdemokratin har talande nog en oskriven policy som innebär att i frågor som rör ens religion eller nykterhetsfrågor är ledamöterna fria att rösta efter eget samvete, annars gäller partipiskan (eller att "ledamoten i förtroende valts att representera en majoritet i partiet"). Men i praktiken är de frågor som definieras som religiösa väldigt få, trots att de flesta religioner har ett mycket mer heltäckande värderingssystem än vad någon ideologi har. I själva verket är socialdemokraternas ideologi till stor del ett lån av kristendomen, därav att många kristna kan sympatisera med de grundläggande värderingarna i partiet. Men tack vare muslimen Omar Mustafa har socialdemokratin avslöjat något viktigt om sig själv: De kristna idéerna har sekulariserats i den socialdemokratiska ideologin, d v s frikopplats från att Gud finns. Därför blir var och en som lever som om det fanns en Gud och dessutom är villig att lyda honom ett hot. Och just detta får förödande konsekvenser i ett samhälle där inte längre den lutherska enhetskyrkan existerar.
 
Socialdemokratin fungerade väl i ett samhälle där Svenska kyrkan lärde befolkningen luthersk pliktmoral; att arbeta hårt, göra rätt för sig, inte sko sig på bidragssystem (brott mot budet att inte stjäla), sköta sitt ämbete oklanderligt osv. Genom sin kyrkopolitiska linje som syftat till att göra Svenska kyrkan till ett lydigt instrument för den egna politiken har partiet självt eroderat grunden som folkhemmet byggdes på. Nu finns det bara lösan sand kvar att försöka bygga upp det raserade folkhemmet på, och alla som läst Bergspredikan förstår att ett sådant hus är dömt att rasa när stormen kommer nästa gång.
 
Utan Gud så finns det heller ingen Sanning. När Jesus säger "Jag är Vägen, Sanningen och Livet" så är det ingen aforism. Jesus är vägen till Gud, Jesus uppenbarar sanningen i sin person och Jesus är livet, det eviga livet. Om inte Guds uppenbarelse tillåts påverka vad som betaktas som sanning, så finns det ingen Sanning. Då har "majoriteten alltid rätt". Men om vi läser i Bergspredikan vad Jesus talar om innan han berättar liknelsen om huset på berggrund eller huset på sand så tar han upp att vägen som leder till livet är smal, och det är få som finner den, d v s raka motsatsen till "majoriteten har rätt". Han tar också upp att trädet känns igen på sin frukt och att inte alla som säger Herre, Herre ska komma in i himmelriket utan bara de som gör hans himmelske faders vilja. Det är de som hör hans ord och handlar efter dem som bygger på stadig grund.
 
Min kandidatuppsats hade just "På stadig grund?" som huvudtitel. En viktig tankeställare för mig i det arbetet var skillnaden mellan folkbildningstanken och kyrkans sanningsanspråk i evangeliet som grund för pedagogiken. Svenska kyrkans pedagogiska riktlinjer hade en tydlig folkbildningspedagogisk profil samtidigt som de i sin självförståelse sade sig vara för mission, något som jag menade inte riktigt gick ihop. Vill man spetsa till det handlar skillnaden nämligen om just huruvida "sanningen", eller kunskapen, är något vi diskuterar oss fram till och där var och en har var sin likvärdig från början, eller om någon har tillgång till den och därmed kan lära ut den, förmedla den, eller om man så vill, missionera. Behöver jag säga att socialdemokratin och folkbildningen har täta band?
 
Vad får då detta för konsekvenser? Socialdemokratin som är ett barn av moderniteten och som faktiskt vidhöll att det fanns en objektiv sanning, försöker förtvivlat att följa med sin tid och bli postmodern. Resultatet blir att den egna ideologin som tidigare har behandlats som sanningen med stort S, måttstocken för det politiska arbetet, får ge vika för en majoritetsdiktatur, "majoriteten har alltid rätt". Resultatet är naturligtvis både kunskapsföraktande, religionsförföljande och intolerant. I det verkliga livet - även inom folkbildningspedagogiken - handlar ju all kunskapsinhämtning om att lära av dem som vet mer - d v s fåtalet. Vi kan veta mer om olika saker och lära varandra, men en minoritet som förstått kan inte avfärdas på grund av att den är en minoritet! Den som har erfarenhet av att ha mött Gud kan inte avfärdas bara för att inte alla har gjort det. Istället måste varje sanningsanspråk prövas mot tidigare kunskap och bedömas utifrån sin frukt. På grund av den historiska frukten är naturligtvis all nutida antisemitism förkastlig, oavsett om den framförs av ateister, kristna eller muslimer. Men det är också alla försök att utestänga en muslimsk eller kristen minoritet från politiskt inflytande. Det är som att be om att få ett islamistiskt parti i Sverige vid sidan om det kristdemokratiska som redan finns. När riksdagen på 60-talet gick emot 2 miljoner namnunderskrifter och avskaffade kristendomsundervisningen på gymnasienivå bildades KDS. Vad händer när Sveriges muslimer inser att de aldrig kommer få vara med annat än som valboskap i Socialdemokraterna så länge de inte sätter Partiet över Gud i sina liv?
 
Dagens politiska landskap har fört upp kultur- och därmed religionsfrågorna på dagordningen medan rättvisefrågorna har mist något av sin forna betydelse. Därmed torde det vara en logisk utveckling att partibildningen i framtiden i större utsträckning kommer följa religiös hemvist än klasstillhörighet. Socialdemokratin kommer - liksom allt som människor byggt på lösan sand - bli en historisk parentes. Tack Omar Mustafa för att du påminde oss om det så här lagom till kyrkovalet i höst!
 

Kor är inte rasister!

Jag fick en kommentar på inlägget "Rasbiologin lever" om surrogatmödraskap som jag besvarade i kommentarsfältet. Frågeställningen är intressant: Är det inte lika mycket rasbiologi och egoism att föda biologiska barn på naturlig väg? Jag menar inte det, varken ur den ena synvinkeln eller den andra. Barns tillblivelse är en naturlig följd av utövad sexualitet, och inte så sällan bara blir de till. Även då föräldrarna eftersträvar att få dem så är det inte nödvändigtvis av egoistiska skäl eller för att de ska vara lika en själv i första hand. Det kan helt enkelt bara vara det enklaste och mest naturliga sättet att gå tillväga. Jag vill dock förtydliga att jag inte menar att de enskilda barnlängtande personer som inte har möjlighet att adoptera på vanligt sätt skulle vara styrda av just att få rätt genetik på barnet. Kanske finns viljan att ta emot vilket barn som helst men inte tillfället, och det är just tillfällena jag försöker förmera genom att ta upp frågan. Vad jag menar är att ett samhälle som avbryter en graviditet i kvarten samtidigt som stora resurser läggs ner på att andra kvinnor ska bli gravida för att sedan lämna bort barnen, måste vara styrd av en fixering vid genetik, som är närbesläktad med rasbiologin fast med den skillnaden att denna individualiserats. Går det att tolka ett sådant handlingssätt annorlunda än att vissa människor tillmäts högre värde än andra p g a sin genuppsättning?
 
Nu till den andra synvinkeln och rubriken: "Kor är inte rasister!" De kvinnor som är surrogatmödrar tvingas av samhället helt medvetet att gå emot sin naturliga instinkt att skydda och ta hand om sin avkomma. Även om de vet om detta intellektuellt innan, så vet inte deras kroppar det. Kor som blir behandlade med embryotransfer och alltså bär en kalv som inte nödvändigtvis alls är släkt med dem, precis som en surrogatmamma gör, är lika mån om sina små kalvar som om de vore deras biologiska barn. Det ÄR deras biologiska kalvar eftersom de har fött dem! Genetiken har väldigt liten betydelse jämfört med alla de hormoner och instinkter som har som syfte att se till att avkomman överlever. Genom att legalisera surrogatmödraskap beslutar samhället sig för att bejaka ett beteende som är både onaturligt, omänskligt och omoraliskt. Det är något helt annat än att barn ibland blir till oavsiktligt från människor sida, som en biprodukt av sexuella aktiviteter. Om detta skaparunder sker under för mamman mycket svåra omständigheter så kan hon bli tvungen att handla likadant, men då för att undvika något större ont, t ex att barnet dör. Modern avstår då från att följa sina instinkter i en hormoniell bemärkelse, men i en annan gör hon precis som både instinkt och moral kräver, eftersom hon sätter barnets bästa främst och säkrar dess överlevnad.
 
Surrogatmodern som utan att vara i en sådan knipa frivilligt lämnar bort det barn hon fött gör det istället eftersom hon inbillats att det inte är hennes, annars skulle hon inte kunna motivera en sådan handling moraliskt och känslomässigt om hon har den minsta lilla möjlighet att ta hand om det. Jag skriver inbillats -  för vad är egentligen en biologisk mor? Är det inte alltid kvinnan som fött barnet, oavsett vilka gener det har? Låt mig ta exemplet Jungfru Maria. Vore hon inte Jesu mor om Den Helige Ande lät Jesus ta boning i Maria som ett färdigbefruktat ägg direkt från himlen, istället för att agera sädescell och befrukta ett av Marias egna? Vi vet inte alls hur det gick till, men medan det finns de som ifrågasätter att Gud är biologisk far till Jesus, finns det vad jag vet ingen som kommit på att ifrågasätta att Maria är hans mor!
 
Vi människor har alltför lätt för att vänja oss vid det onaturliga och omänskliga, ja t o m göra dygd av det. Det var självklart för många i Hitlertyskland att de var mer värda än andra människor eftersom de var av rätt ras, eller om man så vill, hade rätt gener. För vissa var det t o m önskvärt att de som var mindre värda dödades för att lämna plats för andra mer värdefulla individer. Vi kan förfasa oss, men dödar man uppåt en tredjedel av alla foster för att ingen vill ha dem medan andra embryon omsorgsfullt implanteras i noggrannt utvalda surrogatmödrar, så att man kan producera en genetiskt designad exklusiv avkomma till blivande adoptivföräldrar, så tycker jag inte att vi ska slå oss för bröstet!
 
Altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige framhölls av Smer som ett moraliskt bättre alternativ än internationellt sådant utfört av t ex fattiga indiskor mot betalning. Men är det verkligen så? Den fattiga indiskan gör förmodligen detta för att få pengar till mat och kläder åt sina andra barn och har troligen små möjligheter att försörja fler barn än hon redan har. Hon tror sig veta att barnet får det bättre i väst än om hon själv skulle försöka ta hand om det. Enda anledningen till att sälja sin kropp åt ett dylikt ändamål är förmodligen denna fattigdom som annars troligen hade tvingat henne att prostituera sig istället, vilket förmodligen hade lett till ytterligare graviditeter och barn att försörja själv, ytterligare fattigdom o s v i en nedåtgående spiral. Hon har i sin fattigdom legitima skäl att sälja sin kropp mot betalning för ett eller annat ändamål, och även om man naturligtvis måste beklaga att så sker, sker det för det goda syftet att rädda livet på de barn hon redan har. Surrogatmödraskapet är alltså en effekt av hennes moderliga omsorg om såväl de barn hon har som det barn hon föder, och därtill ger det henne möjligheten att undvika prostitution, vilket tidigare varit det enda sättet att kapitalisera det enda hon har - sin kropp. Även om fattigdomen i sig är omänsklig och tvingar folk att göra sådant som är såväl omänskligt, onaturligt och omoraliskt under andra omständigheter, t ex de som råder vid altruistiskt surrogatmödraskap i ett rikt land som Sverige, så blir det knappast värre än det redan är.

Vetenskapen ger kyrkans tradition rätt!

Nåja, iallafall angående fasta verkar det som. Den ortodoxa kyrkan påbjuder fasta två dagar i veckan, onsdag och fredag. Nu visar det sig att en sänkning av kalorintaget till 500 kcal för kvinnor och 600 kcal för män två dagar i veckan minskar risken för ålders- och välfärldsrelaterade sjukdomar såsom cancer, diabetes typ 2, hjärt- och kärlsjukdomar samt fetma markant. Dessutom blir man smartare och minskar risken för att utveckla demens tidigt eftersom antalet nybildade hjärnceller ökar under fastedagarna, dagar då kroppen också repararerar trasigt DNA - därav den minskade cancerrisken. Livslängden ökar och livskvaliten därtill genom att man får vara friskare. Fasta två dagar i veckan visade sig vara den enklaste och bästa metoden att nå dessa positiva resultat, och detta utan massor av mediciner. För bra för att vara sant? Tydligen inte. Nu väntar vi på att inte bara fastans nyttighet utan också påskhändelsen Jesu uppståndelse och det eviga livet bevisas vetenskapligt. Tills dess gör vi nog klokast i att tro på och leva efter vad kyrkans tradition lär även i detta avseende! Se programmet vetenskapens värld här: http://www.svtplay.se/vetenskapens-varld

Förlossningsvården

Nu är min släktings son ute, äntligen! Ett stort grattis! Glädjen solkas bara lite av det sätt hon behandlades på. Värkarbetet började och hon for in första gången natten mot söndag, jag har följt förloppet via Facebook. Det visade sig vara ett felgrepp att vilja komma då, trots att hon gått över tiden. Kom ihåg alla därinne: Försök inte komma på en söndag vad ni gör - ni måste tänka på landstingets ekonomi och inte förorsaka OB-tillägg! Utan att känna till några detaljer kring akutsnittets orsak då informationen på FB sinade av förklarliga skäl, så är det på ett politiskt plan intressant att begrunda.

"Kejsarsnittsfrekvensen har de senaste trettio åren ökat från fem till ungefär 25 procent. Bilden bakom utvecklingen mot fler kejsarsnitt är komplex. Bidragande faktorer är att (...) det finns fler och bättre instrument för fosterövervakning, vilket skapar mer oro och skäl till ingripanden. Samtidigt är det en större arbetsbelastning på förlossningsavdelningarna i dag än förut, framförallt på jourtid, och det finns mindre personal till varje födande kvinna."(www.niomånader.se )

Nåja - girigheten straffar sig själv - för inte tjänade landstinget något på att medicinera bort värkarna, trots att barnet var överburet, nej

"En vaginal förlossning kostar ca 25 000 kr, ett kejsarsnitt ca 40 000, och en svår förlossning ca 60 000 kr.Ca 15% av alla förlossningar betraktas som svåra.Ca 10 % av alla förlossningar slutar i akuta kejsarsnitt vilket innebär att det förelegat en kostnad för BÅDE vanlig förlossning OCH kejsarsnitt.".(www.niomånader.se )

 D v s: Istället för en kostnad på ca 25 000 plus ev OB-tillägg så stannade prislappen på 65 000:- ca. Hur cyniska får vi bli? Tror vi att naturen går att manipulera?? Vi bönder får gå ut vardag som söcken, natt och dag för att passa kornas kalvningar, de ska få föda utan onödiga ingripanden och den bonde som gav sig till att medicinera för att få jobba 9.00 -17.00 skulle med all säkerhet få djurförbud, liksom den som flyttar sina kor inom två veckor från beräknad förlossning bryter mot lagen och definitivt skulle åka dit ordentligt om det kom fram. Men människor får man tydligen behandla hur som helst - samtidigt som man motiverar devalveringen av människovärdet med att vi är ett däggdjur bland andra. Stressa de födande genom att skicka dem fram och tillbaka och pumpa i mediciner som försvagar värkarbetet är tydligen helt OK 2013, bara för att deras värkarbete började fel tid på dygnet och fel veckodag. Med vetskapen om att mina två äldsta låg i sätesbjudning och att jag slapp bli snittad båda gångerna tack vare 1: Slarv med fosterövervakningen i mödravården samt en klok gammal kunnig barnmorska på förlossningen. 2: Hänvisning till första lyckade vaginalförlossningen och en hel del bråkande samt hot om att föda hemma så är jag ganska tacksam över att jag har fem barn idag. Hade jag kunnat/orkat med det med kejsarsnitt redan första gången? Hade jag INTE fött redan 2001 så hade det inte heller funnits någon barnmorska som hade kunnat hjälpa mig längre - numera snittas så gott som alla sätesbjudningar, i allafall på Nus (Norrlands Universitetssjukhus). Gott folk: Det är dags att vi kvinnor kräver att få bli värdigt behandlade i förlossningsvården - vi vill i alla fall bli behandlade som djur!


Post uppsats eller uppsats-post

Förr hamnade uppsatser nederst i en byrålåda. Nu kan de hamna på nätet och då kan vad som helst hända. Vill du läsa uppsatsen finns den att hämta här:
 
http://www.idesam.umu.se/english/research/publications/ 
 
Spännande är det också att se vart debatten leder. Judit Fagrell bloggar här:
 
http://judithfagrell.blogspot.se/2013/03/maria-och-en-vag-framat.html 
 
Mer än så behöver jag väl inte skriva ikväll för att ni ska ha nog med läsning ett tag framöver!

Ni läser väl Evangelium?

Rubriken kan måhända uppfattas som en dum fråga på en blogg som min, men jag menar nu specifikt TIDSSKRIFTEN Evangelium. Min uppsats är klar och kommer publiceras på nätet inom några dagar, men för er som inte vill vänta eller tycker att en längre bloggpost är vad ni hinner läsa så går det att ta del av den essä jag skrivit utifrån uppsatsen och då vinklad mot temat "prästen". Den har just publicerats i ovan nämnda tidsskrift. http://www.tidskriftenevangelium.se/marias-vag/

Rasbiologin lever

Så här på internationella kvinnodagen finns det anledning att ta upp en aktuell fråga, nämligen den om surrogatmödraskap. Visst förstår jag som fembarnsmor att människor kan längta efter barn att ta hand om och uppfostra. Att en kvinna föder barn som sedan en annan familj adopterar har ju alltid förekommit och denna lösning kan i många fall vara ett bra sätt att ge ett barn som de biologiska föräldrarna av olika skäl inte kan eller vill ta hand om ett bra liv. Men surrogatmödraskap handlar om något annat. Det handlar inte om att vilja ha ett barn i största allmänhet utan om att vilja ha ett barn med just rätt gener - ett biologiskt barn. Medan man i sjukhusets ena del strävar efter att de rätta generna ska kunna förökas genom kostsamma provrörsbefruktningar och snart kanske surrogatmödrar som är beredda att bära ett barn för att sedan skiljas från det efter födseln, så aborteras ett barn varje kvart för att ingen vill ha det.
 
På 30-talet steriliserades unga kvinnor som blivit gravida utanför äktenskapet för att man felaktigt trodde att sociala problem och fattigdom nedärvdes genetiskt och därför kunde regleras genom att bara rätt personer fick bli föräldrar. I Hitlertyskland vårdades ariska mönstermödrar minitiöst under sina graviditeter med barn till ariska mönstermän medan miljoner judar gasades ihjäl varav många barn. Har vi verkligen gjort upp med detta rasbiologiska arv eller har vi bara individualiserat det? Var det viktiga ett barn att ta hand om såsom det görs gällande i debatten finns det enklare sätt än användandet av surrogatmödrar för att lösa barnlösas problem. Erbjud istället dem som vill göra abort att få kontakt med par som önskar barn redan tidigt under graviditeten så att de mot viss ekonomisk ersättning kan välja att föda fram sina barn och adoptera bort dem istället. Kan surrogatmammorna tydligen göra det utan att förlora rätten till sina kroppar eller bli ledsna och ångra sig så kan väl kvinnor som blivit gravida utan provrör också göra det. Till fördelarna utifrån de argument som förekommit i debatten hör den breda acceptans som homosexuella har i vårt land - problemet att inte få adoptera som homosexuellt par vore inte ett så stort problem här som vid internationell adoption.
 
Men så var det det där med genetiken. Om surrogatmödraskapet i själva verket ska användas för att barnet ska få önskad genuppsättning för att bekräfta föräldrarna genom sin likhet med dem, ja då sker detta samtidigt som tusentals andra foster dödas. Det ena embryot ses som sina föräldrars barn omhändertaget och skyddat i en annan kvinnas livmoder medan det andra ses som ett icke önskat livmoderinnehåll som ska avlägsnas och inte är värt att få födas, enbart p g a fel genuppsättning. Innan samhället kastar sig in i ett användande av altruistiskt surrogatmödraskap borde det åtminstone underlätta inhemska adoptioner i motsvarande mån och därtill kräva av hugade föräldrar in spe att de först försökte få adoptera enligt ovan. Först när det inte finns ett enda föräldralöst barn eller ett enda foster som aborteras för att mamman finner det omöjligt att mäkta med att ta hand om det efter födseln - inte förrän då kan det finnas något verkligt behov av surrogatmödraskap. Tills dess är fenomenet bara ett exempel på att rasbiologin lever.
 
I jordbruket är embryotransfer en realitet sedan länge. Mediokra kor kan föda superpresterande kvigkalvar (de sorteras givetvis efter kön), inte nödvändigtvis av samma ras som de själva. Denna metod är dock förbjuden i ekologisk djurhållning enligt KRAV, av djuretiska skäl, liksom insemination med könssorterad sperma. Nu vill statens medicinska råd göra metoden tillåten på människor. Vad säger man? Kanske borde KRAV ha någon representant i Smer för att se till att människorna inte bryter mot ekologiska grundprinciper och behandlar varandra sämre än djur?

TV-tips

Eftersom jag nu blivit påtvingad TV och vidhängande licens så måste jag ju se till att få valuta för pengarna. Det fick jag igår genom sista delen av "Är västvärldens storhetstid förbi?" (repris kl 14.00 imorgon onsdag på Kunskapskanalen). Programmet handlade om den protestantiska etikens betydelse utifrån Max Weber och hur kristendomens växt i tex Kina bidrar till framgångarna ekonomiskt. Nu på morgonen dammmade jag av och började läsa Webers klassiker "Die Protestantiche Ethik und der Geist des Kapitalismus" som jag inhandlade i Leipzig under resan med kursen om Martin Luther. Dessvärre lär väl min protestantiska arbetsmoral komma ivägen för läsandet nu när jag inte måste läsa för att få pengar från CSN längre...

Den verkliga hästkött-skandalen

Dagligen matas vi nu av indignerade reportage om det faktum att en massa människor lurats att äta hästkött runtom i Europa. Visst är det omoraliskt att lura kunden, det ska naturligtvis förhindras. Men ingen har talat om det verkligt omoraliska i detta: I Sverige finns det numera fler hästar än kor och de blir visserligen äldre än kor eftersom de inte föds upp till slakt, men ändå är det mängder av hästar som avlivas varje år. Numera har dessa hästpass där all medicinering som förstör köttet ska skrivas in så det blir allt lättare att hålla koll. Men när det kommer till kritan destrueras (kremeras) mängder av hästar som det egentligen skulle gå att göra mat av. Hästköttskandalen visar ju faktiskt att hästkött är gott - annars hade ju inte företagen fått sälja produkterna. Varför tas då inte hästköttet omhand? Bl a därför att efterfrågan är så låg att priserna till hästägaren blir därefter - i bästa fall ca 5 kr/kg. Dessutom finns inte längre möjligheten på de flesta håll att nödslakta på gården i mobilt slakteri (något annat är ännu mindre att tänka på) och sedan använda köttet till livsmedel, så eftersom många hästägare är mån om att kamraten inte ska behöva åka långa sträckor för att dö, så slängs enorma mängder med användbart kött i en värld där en stor mängd människor får i sig för lite protein och där vi dagligen får höra hur skadligt det är att vi föder upp idisslare till slakt eftersom de rapar metan. Nej: Hade vi inte varit så fina i kanten att vi valt bort produkter med hästkött i eller vägrat betala lika mycket för dem trots god smak och bra näringsinnehåll så hade det inte funnits någon anledning för livsmedelsindustrin att luras. Var hade alla dessa hästar blivit av om de inte gjort det måste man fråga sig? På tal om omoral.

Centerextremisternas poly-tiska huvudvärk

Rubriken är inspirerad av centerpartiets idé om månggifte och Gösta Ekmans sketch om centerextremismen som är extremt i mitten. Nuförtiden verkar centerextremisterna vara extremt i mitten av centerpartiet och ha motsvarande makt och inflytande. De som förutspådde att homoäktenskapen skulle följas av polyäktenskapen kanske inte var så galet ute. Frågan är bara om ungdomarna i centerungdomen har tänkt igenom de konsekvenser förslaget om att tillåta månggifte och därtill ta bort arvsrätten för bröstarvingar skulle få i praktiken, t ex för de svenska bönderna? Annie Lööf menar att det är en perifier fråga som berör några få och tänker rimligtvis på de grupper som skulle vilja praktisera månggifte idag, t ex invandrargrupper från länder där månggifte är tillåtet och polyamorösa. Detta visar att förslagsställarna inte alls har tänkt. Jag är emot månggifte främst av sexualmoraliska-religiösa skäl, men dessa argument är förmodligen inte så starka för befolkningen som helhet. Just därför finns det ingen anledning att tro att en legalisering av månggifte endast skulle beröra en liten del av befolkningen. I själva verket skulle det beröra alla i Sverige som har ingått eller funderar på att ingå äktenskap eller som har föräldrar som har ingått eller kommer ingå äktenskap med någon under deras livstid. Varför?
 
Ändrar man äktenskapsbegreppet så att det blir antalsneutralt innebär det att ALLA äktenskap i Sverige blir antalsneutrala. D v s alla som är gifta övergår till att vara första hustru/make. När som helst finns risken att ens respektive vill utvidga ens äktenskap till att gälla fler personer, trots att man har lovat varandra ömsesidig trohet och slagit ihop egendomar, betalat varandras räkningar etc. Tidigare har man ju kunnat känna sig säker på att vid dödsfall ärver man och vid skilsmässa får man hälften som gift. Helt plötsligt skulle en sådan lagförändring innebära att den ekonomiska och juridiska tryggheten i äktenskapet slås sönder. Redan idag skiljer sig ca 50% av dem som gifter sig. Men vid alla skilsmässor delas boet, om äktenskapsförord inte skrivits, i två lika stora delar.
 
Låt mig först ta den svenske bonden som exempel, en av centerpartiet omhuldad grupp i samhället. Bonden Gunnar har ärvt en gård av sina föräldrar (sjätte generationen). Han gifter sig med Stina och de får tre barn tillsammans innan han träffar Berta på centerstämman och blir upp över öronen förälskad. Eftersom han inte har råd att skilja sig utan att sälja gården som till hälften skulle tillfalla Stina (han har inte råd att köpa ut henne) föreslår han att Berta ska få bli hans andra hustru. Stina är först mycket negativ men eftersom barnen är ganska små och hon är mån om att de någon gång ska få träffa pappa (som aldrig är ledig) så försöker hon göra det bästa av den uppkomna situationen. Berta flyttar således in i den andra flygeln och hon och Gunnar får tre barn tillsammans. Stina har hela tiden haft ett arbete vid sidan av och varit den som tjänar mest, pengar som mestadels använts för att investera i gården och köpa ny bil mm. Berta är precis som många unga arbetslös och eftersom hon fått tre barn i rask takt har hon inte heller tid att arbeta och får mycket låg föräldrapenning. Eftersom de som ingått äktenskap är ömsesidigt försörjningsskyldiga uppkommer nu den situationen att Stina i praktiken måste försörja sin makes nya hustru. Till slut blir det så mycket bråk att Stina inte orkar längre. Hon ställer ultimatum på Gunnar att han måste välja mellan dem. Gunnar är beroende av Stinas inkomst men han vill inte heller överge sin nya hustru som är gravid med deras fjärde barn. Skilsmässa betyder fortfarande att gården måste säljas och Gunnar gå ut i arbetslöshet (han är nu 57 år och har bara gått grundskolan) med 7 barn och en fru utan arbete att försörja. Gunnar ser ingen annan utväg än att ta sitt liv. Gunnar ägde ensam hela gården som sedan hans fru Stina har hållit under armarna och ökat värdet på med sin inkomst. Med sin första fru Stina har Gunnar tre barn som nu är myndiga och med sin fru Berta har Gunnar fyra små barn. Hur ska arvet efter Gunnar delas? Vem ska få bo kvar?
 
Tas rätten för bröstarvingar att ärva bort ska Stina och Berta dela lika på arvet. Eftersom Stina är ekonomiskt starkare köper hon kanske ut Berta. Berta får flytta med sina minderåriga barn, eftersom hon inte kan köpa ut Stina. Behålls rätten för bröstarvingar att ärva ärver Stina mindre med fri förfoganderätt än Berta eftersom hon hade färre barn med Gunnar. Ingetdera ger den trygghet som ett monogamt äktenskap skulle ge änkan, som ärver allt med fri förfoganderätt och kan bo kvar med sina barn. Hade Gunnar skiljt sig och sedan gift sig med Berta hade hon och barnen kunnat bo kvar i deras nya bostad, köpt för halva gårdens värde. Stina hade fått motsvarande halva värdet för den gård hon investerat så mycket pengar i och därtill sluppit försörja sin makes nya hustru under många år. Därtill hade Gunnar inte behövt ta livet av sig eftersom han inte tagit på sig mer ansvar åt gången än han klarat av. Han hade vetat förutsättningarna redan innan han skaffade barn med Berta - nämligen att de skulle behöva försörja dem på eget arbete utan att ha ett jordbruk - eftersom det redan sålts. Gunnar var yngre då och hans möjligheter att få arbete var bättre..
 
Det andra exemplet är Mustafa som kommer till Sverige med sina 4 hustrur. Väl här får 3 av hustrurna arbete, två som städare och en som politiskt sakkunnig hos Annie Lööf medan den fjärde och Mustafa själv är arbetslösa. Den arbetslösa hustrun har 5 barn och de två städerskorna har tre barn var medan den som är politiskt sakkunnig med en inkomst som överstiger de andras samlade inkomster inte har några barn. Vem ska betala nya skidor till Mustafas 11 barn? Har någon i famlijen rätt till försörjningsstöd eller förväntas den politiskt sakkunniga 1. Ha samma levnadsstandard som Mustafa och de tre andra hustrurna (som HAN förväntas ha samma levnadsstandard som eftersom han är ömsesidigt försörjningsskyldig med dem)  2. Försörja 11 barn fastän hon inte har några biologiska barn alls? Vem bestämmer isåfall VAD de olika barnen behöver och vilka har vårdnaden? De biologiska föräldrarna eller allihopa? Familjekonflikten förvärras förstås om Mustafas första hustru är den som tjänar pengar som i exemplet ovan. Till sist tröttnar den politiskt sakkunniga hustrun på att få gliringar om sin ofrivilliga barnlöshet och att försörja fem vuxna och 11 barn och begär skilsmässa. Vem ska försörja familjen nu? Varje par biologiska föräldrar har ju bara 1,33 låg inkomst att leva på, till skillnad från ett monogamt äktenskap som har 2,0 familjeförsörjare.
 
Så en rad frågor inställer sig. Nåja, det är centerextremisternas poly-tiska huvudvärk!

Gott nytt år galaxen!

Det har varit lite skralt med bloggandet på sistone, men jag har gjort desto mer IRL. Vi har haft grötfest i Brattfors bönhus, sex kor har kalvat och däremellan (tack och lov att det inte sammanföll) har vi firat jul och nyår med släkten. På annandag jul kanske jag la sista handen vid min magisteruppsats - vi får se vad handledaren tycker. Därutöver har vi på klämdagarna interagerat med byggnadsarbetarna som håller på med det något försenade inredandet av ett nytt mjölkningsstall för sex kor åt gången, som när det är klart också ska följas av iordningställandet av ett litet gårdsmejeri. Allt ska vara klart och i drift i god tid före nästa nyår så nu börjar det dra ihop sig på allvar. Allt tyder alltså på att 2013 blir ett spännande år om Herren dröjer och vi får leva och ha hälsan. Annars blir det väl förvisso också omvälvande.
 
Nu till min rubrik som är lite lågsökt. Så här års är det lätt att av olika anledningar fästa särskild uppmärksamhet på vår galax och stjärnhimlen överlag. För det första syns ju stjärnorna, åtminstone vid klart väder som det var i natt. På högsommaren här uppe är det ju bara stjärnan solen som syns, alla andra förbleknar. För det andra är det ju snart trettondag jul då vi uppmärksammar det astronomiska fenomen som ledde de vise männen till Jesusbarnet, Betlehemsstjärnan. För det tredje så har ju vår galax på svenska namnet Vintergatan, så man behöver ju bara fara längs vägarna för att börja tänka på den så här års. Därtill finns det en faktor till just nu som får mig att tänka på vår galax, nämligen dess engelska namn "Milky way". Här är det nämligen mjölk, mjölk och åter mjölk nu efter kalvarnas ankomst. En period bodde jag på en gata som hette Vintergatan. Då tänkte jag ofta på att jag ju alltid bott just där - i galaxen alltså. Men sedan jag flyttade så är det sällan jag bestämmer min hemvist ens till galaxen Vintergatan.
 
Vårt sanna hemland är himlen. Men det universum vi lever i, inklusive stjärnhimlen, tillhör den underbara men också fallna skapelse som kommer att ta slut en dag. Därför borde inte våra ökande kunskaper om universum behöva rubba vår förvissning om att vi en gång inte bara ska bo i Vintergatan, utan i den nya och eviga himlen. "Se jag gör allting nytt" är löftet. Och det förebådas av att världens vise, ledda av stjärnan, böjer knä för ett litet barn som ändå, trots sin ringa ålder, fanns före all tid. Denna inkarnation, där Gud blir människa och evigheten tar sin boning i tiden är ännu svårare att förstå än universums väldighet, också för oss. Människan är sig lik genom historien. Vetgirig men begränsad och gjord av mull. Och om Gud gäller orden än idag: Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte. Må vi betänka det och göra som de visa under det nya året: Tillbe Herren Jesus!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Julevangeliet enligt Beatles

Jag satt och bläddrade bland lite gamla noter när jag med mina nya "post-uppsats om mariologi-ögon" drabbades av årets aha-upplevelse. Kanske är detta allmänt känt men jag hade ju bara sjungit låten som barn när min knackiga engelska självklart översatte "Let it be" med :Låt det va´. Det stämde ju så väl med vårt sätt att lösa problem också: Strunta i dem! Men så var det nu inte, iallafall inte med teologiska ögon. Orden om "Mother Mary" ledde mig på spåret och mycket riktigt; i "New king James version" av bebådelsen, Luk 1:38, står det (min kursivering):
 
Then Mary said, "Behold the maidservant of the Lord! Let it be to me according to your word." And the angel departed from her.
 
Eller på svenska: "Då sa Maria: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt. Och ängeln lämnade henne."
 
Jag kunde inte avhålla mig från att försöka översätta hela låten och fram trädde "Julevangeliet enligt Beatles". Så mycket bättre att inte skolverket lär misstänka något om man sjunger en gammal Beatleslåt. Här kommer först ett förslag till presentation av låten:
 
Beatles låt "Let it be" skulle kunna vara en adventsång. Moder Maria i låten skulle kunna syfta på Jesu mor. Hon sa "Låt det ske" eller som det står i bibeln (alt SOU 1999:100): "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" när ängeln frågade henne om hon ville föda Jesusbarnet. Om någon säger att ni är oviktiga bara för att ni är unga så kan ni tänka på att Maria förmodligen bara var ca 13-14 år när hon fick ta ställning till om hon ville bära Jesus inom sig. Hon sa "Låt det ske" och fick det stora ansvaret för att föda det svar och det ljus som nämns i låten och som jag tror författarna tänkte var Jesus som skulle födas. Låten kan tolkas så att andra människor kan göra som Maria och ta emot Jesus med orden "Låt det ske!" Då tänds ett ljus som lyser för dem om än det är mörkt.
 
 
Låt det ske
("Let it be", John Lennon och Paul McCartney, fritt översatt av Gunvor Vennberg)
 
När jag befinner mig i orostider, mor Maria jag får se.
Hon talar visdomsorden: Låt det ske!
I min mörkaste stund står hon inför mitt ansikte.
Talar visdomsorden:Låt det ske!
 
Låt det ske, låt det ske, låt det ske, låt det ske. Viskar visdomsorden: Låt det ske!
 
Och när världens trasiga och sorgsna människor kan hålla me´:
Det ska komma ett svar: Låt det ske!
För även om de har skiljts ifrån, finns det ännu en chans att de ska se:
Det ska komma ett svar: Låt det ske!
 
Låt det ske, låt det ske, låt det ske, låt det ske. Det ska komma ett svar: Låt det ske!
Låt det ske,låt det ske, låt det ske, låt det ske. Viskar visdomsorden: Låt det ske!
 
Och när molnen täcker kvällsskyn, ett ljus lyser mig fortfarande.
Skin tills dagen gryr: Låt det ske!
Jag vaknar till ljuv musik - moder Maria gör entré.
Talar visdomsorden: Låt det ske!
 
Låt det ske, låt det ske, låt det ske, låt det ske. Det ska komma ett svar: Låt det ske!
Låt det ske,låt det ske, låt det ske, låt det ske. Viskar visdomsorden: Låt det ske!
 

Dags att ta på hatten för Jesus, tjejer!

Skolverket har i dagarna förtydligat vad som gäller vid skolornas vistelse i kyrkorum. Inga "religiösa" inslag får förekomma. Men själva kyrkorummet då? Ett rum helgat (avskilt) åt Herren, åt bön och gudstjänst, ofta helt fyllt av kristna symboler, vars placering i rummet, färg mm bär vittnesbörd och manar till tillbedjan? Är det inte helt omöjligt att vistas där "ickereligiöst"?
 
Eftersom jag har skolbarn så ställs frågan på sin spets. Förra avslutningen satt jag och tänkte på hur kränkande det var att som kristen vara med om att prästen pratade blaha blaha (det var i o f sig bra med en sekulär måttstock, men en präst som inte nämner Jesus är deprimerande, särskilt som man vet att han hade munkavle på sig från skolverket och inte FICK säga något). Nåväl: Församlingen kan välja hur de förhåller sig till skolans krav. Men kan eleverna det?
 
Idag fick min dotters klass veta hur de skulle uppföra sig i kyrkan vid skolans årliga adventsbesök. De fick inte ha någon huvudbonad på sig. Min dotter protesterade då och hänvisade till Bibelns ord (1 kor 11:5-16) där Paulus menar att kvinnor ska ha huvudet täckt vid de kristna sammankomsterna. Hennes lärare replikerade då att det säkert var så att kyrkan tillät detta, men att det inte var tillåtet i skolan och att det var skolans regler som gällde när klassen befann sig i kyrkan.
 
Detta är som jag ser det ett solklart brott mot religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna. I detta fall tvingas en kristen skolflicka att mot sin vilja frångå den kristna traditionens principer för hur hon ska uppträda i kyrkorummet. Att detta inte anses viktigt av alla kristna saknar betydelse. Det viktiga är om hon anser det vara viktigt där och då. Genom att bära huvudbonad ville hon liksom många kvinnor före henne visa vördnad för Gud och erkänna kyrkorummets speciella helighet. Eftersom besöket skedde på skoltid omfattades hennes närvaro av skolplikt. Därför hade hon inte heller rätt att vägra att gå in i kyrkan utan att ha huvudet täckt. Detta kan ju tyckas vara en marginell fråga. Men icke! Det är i själva verket mycket kontroverisellt att ta på hatten för Jesus i vår tid. Fler borde följa min dotters exempel!
 
Varför är det så viktigt för skolan att hon inte har huvudbonad på sig? Jo, skolans värdegrund innefattar ju bl a jämställdhet mellan pojkar och flickor, i en likhetsfeministisk tolkning, d v s att det inte är någon skillnad på könen. Det vore därför omöjligt för skolan att ha olika regler för pojkar och flickor även när det gäller en så enkel sak som att ha eller inte ha huvudbonad i kyrkan. Som så ofta kokar frågan ner till: Vem bestämmer egentligen när skolan befinner sig i kyrkan? Min dotters lärare och skolverket talar samma språk: Det är otvetydligt skolan och skollagen. När min dotter vill ha huvudbonad på sig ifrågasätter hon alltså BÅDE detta likhetsideal inskrivet i skolans värdegrund OCH behandlingen av kyrkorummet som vilket rum som helst. Dessutom agerar hon i linje med kyrkans tradition och mot vår tids kanske viktigaste dogm  -  att det inte är någon skillnad på könen (i den mån de alls finns). Genialiskt möter hon skolverkets krav på en sekulär kyrka för skolan att husera i med att gå tillbaka till de kristna rötterna i samfundet. Så sent som för ca hundra år sedan var det faktiskt självklart att kvinnor hade huvudbonad också i Svenska kyrkan. Det är dags nu tjejer att visa vem som är kyrkans Herre: Paulus skriver att kvinnan bär huvudbonaden som ett tecken på sin rätt. Skolan lärde min dotter idag att hon inga rättigheter har - allt i jämställdhetens och religionsfrihetens namn.
 
När skolorna behandlar kyrkan som vilket rum som helst så riskerar den alltså att kränka de kristna elevernas religionsfrihet. DET är minst lika allvarligt som att de icke-kristna barnen utsätts för "religiösa inslag" i kyrkan. Religionsfrihetslagstiftningen är i första hand en frihet till religion, inte en frihet från religion. Följaktligen får muslimska flickor bära slöja i skolan, varje dag, året runt. Men min dotter får inte ha huvudbonad när hon besöker kyrkan och inte vill be barhuvad, på aposteln Paulus uppmaning. Och kanske är det säkrast så: Bön får ju ändå inte förekomma i kyrkan när skolan tar henne dit enligt skolverket.
 
 
 
 
 
 

Det är min väska som är intressant - eller?

Statistik har väl aldrig fel? Nu är det alltså bevisat: Min väska är väldigt intressant - jag är det inte. Eller hur ska man annars tolka det rekordstora besöksantalet här på bloggen när jag släppte förra inlägget? Det var för väl att jag inte bloggar för att förstärka mitt ego (hoppas jag). Då hade jag varit knäckt nu. Men egentligen var det ju inte väskan som var det intressanta heller, utan hur Gud verkar i våra liv. Nästan överallt där jag berättat om händelsen har människor blivit upplyfta och prisat Gud för bönesvaret. Frågan är bara: Hade de gjort det om inte jag i min berättelse varit tydlig med att ge Gud äran? Och om min syster inte varit frimodig och bett högt på restaurangen - en bön jag inte hade tro för själv för övrigt i den stunden? Gud hjälper oss ju dagligen och stundligen, men ofta får han nöja sig med att vara en anonym välgörare. Det materiella i berättelsen tar överhanden och det blir väskan som blir det viktiga, inte Gud, inte människor. Det händer ju ändå dagligen att människor faktiskt får tillbaka stulna saker på olika vägar. Hade vi fått tillbaka väskan UTAN att be konkret hade kanske berättelsen varit en annan?
 
Tänk om jag berättat så här: Och sen när vi åt blev min väska stulen. F*N också. Det blev en massa besvär och vi fick spärra alla kort och ringa bärgaren för att få bilen till en verkstad som kunde göra en ny nyckel. Just när vi äntligen satt på pendeltåget en timme sena till kalaset så fick vi till på köpet ett telefonsamtal från en kyrka i centrum - de hade hittat väskan där, men eftersom tåget just stängt dörrarna var vi tvungna att åka tillbaka igen. Det var ju lite försmädligt att vi inte hann ut ur tåget på centralen men det var ju iallafall tur att jag hann stoppa bärgaren - det hade blivit dyrt annars.
 
Vad vill jag säga med det här? Gud verkar i våra liv, oavsett om vi tror på honom eller inte. Men som kristna är vi kallade att göra hans verk synligt. Det är inte väskan som är intressant - det är Han, alla goda gåvors givare.

Stockholmsmöten

Nu är jag tillbaka efter årets familjesemester - en förlängd helg i Stockholm. Men inte vilken helg som helst. Frimodig kyrka hade Stockholmsmöte - en uppbygglig valupptakt och möjlighet att träffa vänner och bekanta ifrån hela landet. Dessutom fyllde min mamma 60 år. Sammanlagt träffade jag ca 60 personer som jag känner väl. Dessutom var jag på söndagens mässa i Clara kyrka för första gången, ett tillfälle jag sett fram emot - även om det ju var lite tråkigt att jag kom en vecka för sent för att få höra Carl-Erik Sahlbergs avskedspredikan. Men Biskop Graham Cray från anglikanska kyrkan var där istället. När processionen ut närmade sig tänkte jag att nu lämnar vi himlen och går ut i världen. Det hade verkligen varit himmelskt, särskilt som vi fick fira mässan - försmaken av den himmelska måltiden i Guds rike - med så många nära och kära som vi träffar sällan. Och nog gick vi ut i världen alltid, och det med besked.
 
Jag fick nämligen tillfälle att återvända till Clara kyrka fortare än jag anat eftersom jag vid lunchen på ett närbeläget café blev bestulen på min handväska - inklusive den enda nyckeln till bilen som vi skulle åka hem med dagen efter... När vi upptäckt det bad min syster högt och spontant att tjuven skulle ångra sig och lämna väskan i Clara kyrka. Sedan sällade vi oss till våra kollegor uteliggarna, som gick runt och rotade i papperskorgarna i de närbelägna kvarteren, för att se om någon slängt väskan och det som inte var stöldbegärligt, men nog så viktigt, där. Vi hamnade också oavsiktligt hemma hos en man som bodde i ett prång i närheten när vi letade efter tänkbara ställen att gömma sig på medan man letar igenom en stulen handväska. Min äldsta dotter som var med glömde oron över handväskan och började gråta över de långt värre problem som han och hans gelikar hade, vilka måhända hade orsakat stölden. Vilken tröst att kunna berätta för henne om allt som Clara kyrka gör för att lindra nöden i dessa kvarter, även om det uppenbarligen inte är tillräckligt. Förlusten av en handväska och utsikterna att kanske måsta stanna kvar i Stockholm i väntan på en ny högteknologisk bilnyckel bleknade till de rikemansbekymmer de faktiskt var i sammanhanget.
 
Just när pendeltåget vi satt på skulle avgå från Stockholms central efter Stockholmsmötets avslutning ringde vaktmästaren från Clara. Väskan fanns där med hela sitt innehåll så när som på en rabattremsa på kollektivtrafiken och några småmynt. Med mannen i prånget i tankarna var jag nästan skamsen över det magra bytet. Inte mycket till timpenning för allt besvär helt klart. Ett hederligt arbete hade betalt sig bättre. Men vilket bönesvar! Och vilken välsignad resa på det hela taget! 

Tack Carl-Erik Sahlberg

Ett stort tack till Carl-Erik Sahlberg som avskedspredikar i helgen och sedan flyttar till Tanzania. Det kommer bli ett stort hål i Sverige och i Svenska kyrkan och i mitt liv efter Carl-Erik Sahlberg, som jag träffade första gången i början på 2009. Han fick nåden att påverka inte bara min andliga utveckling utan också många andras. Jag tackar Gud för detta och lever med hoppet att jag får möta Carl-Erik Sahlberg igen förr eller senare. Som han brukar säga: "Det bästa framför!"

Tillgänglighet

Förra lördagen passade min man på att träffa biskop Hans Stiglund som gjorde sig ovanligt tillgänglig genom att erbjuda vem som helst att låna honom 15 minuter i Ersbodakyrkan. För vår del resulterade det också i en helsidesartikel i lokaltidningen Folkbladet, där det tydligt framgick att maken kommit dit för att fråga biskopen om han kunde återinviga EFS-bönhuset i Brattfors. Vem som var mediestrateg går väl inte att missta sig på? Sådant händer bara inte vid exakt rätt tillfälle utan Guds hjälp!! Tacksägelsedagen blev därför för vår del en dag då vi framförallt var verkligt tacksamma över allt som hör ihop med Brattfors bönhus. Bönhuset är ju precis som lånemöjligheten av biskopen ett sätt att ge ökad tillgänglighet till kyrkan lokalt som vi tror behövs mer än någonsin.
 
Det faktum att jag inte bloggat särskilt mycket på sistone får mig också att reflektera över vikten av tillgänglighet. Det är nämligen så att jag haft förmånen att flytta in min arbetsdator i ett nybyggt kontor i höst. Det är verkligen underbart att barnen inte längre har tillgänglighet till den och en massa viktiga papper som man helst vill ha kvar där man har lagt dem. Men det är 50 meter bort från vår bostad och detta till synes lilla avstånd har faktiskt påverkat mitt bloggande. Till saken hör att vår tvättstuga flyttade in i det gamla kontoret i anslutning till köket. Helt plötsligt blev det mycket enklare att sätta på en tvätt istället för att sätta på datorn. Den nya torktumlaren gjorde tvätt-alternativet än mer lockande. Visst är det bra att ha garderoberna fulla av rena kläder - men vem hade kunnat tro att tillgängligheten hade så stor betydelse? Egentligen tycker jag ju mer om att blogga än om att tvätta, det ska erkännas...
 
Sensmoralen är katastrofal för en kyrka som just håller på att omstrukturera sig till större enheter med troligtvis sämre tillgänglighet. Ekonomin och uppluckringen av "gudstjänsttvånget" i församlingarna talar åtminstone för det. Med minskad tillgänglighet blir det allt svårare att välja att gå på gudstjänst. Att det kommer spä på minskningen av antalet gudstjänstbesök och eskalera antalet utträden är vad man kan förvänta sig. Om inte Gud griper in förstås!! 

Fångat förnuft

Vännäs församling sa nej till en pastoratsreglering till slut. Jag andas ut en smula och sänder en tacksam tanke till de styrande kyrkopolitikerna som tog sitt förnuft till fånga. Det finns gränser för hur snabbt man kan genomdriva förändringar. Hoppas stiftsstyrelsen i Luleå förstår det också - så att den inte ensidigt går på Bjurholms ansökan om pastoratsreglering för att lösa problemen där.
 
Med detta sagt kan vi ändå förvänta oss en omtumlande framtid. Vår nya torktumlare kommer nämligen idag.

I pastoratsregleringarnas tid

Innan första oktober ska ansökningar om pastoratsreglering (läs sammanslagning till större enheter) ha inkommit till stiften för att regleringen ska kunna träda i kraft efter kyrkovalet. En idiotisk ordning enligt somliga - eftersom det då inte är möjligt att göra löpande förändringar utan bara var fjärde år. Detta innebär att vi nu lever i pastoratsregleringarnas tid. För några veckor sedan fick jag veta att detta gällde även min hemförsamling Vännäs som föreslås slås samman med Bjurholm. Till saken hör att en sådan sammanslagning enligt stiftets "lathund" ska föregås av en lång förankringsprocess där fördelar och nackdelar vägs mot varandra och som senast borde ha påbörjats vid nyår. Men här påbörjades den alltså i måndags. Idag ska kyrkorådet besluta om huruvida en ansökan ska skickas in eller ej. På informationsmötet i måndags fick de ansvariga politikerna svidande kritik från både anställda, gudstjänstfirare, och andra medlemmar för att processen går för fort. Frågan har inte ens MBL-förhandlats vilket är ett lagbrott och riskerar kosta församlingen en rejäl slant.
 
Hur kunde det då gå så här? Jo Bjurholm, som är en förhållandevis liten församling med 2050 medlemmar började processen med att undersöka en sammanslagning med Nordmaling - något som föll sig naturligt eftersom de historiskt varit samma församling. Förlovningstiden gick och allt såg lovande ut. Under våren stod det emellertid klart att Nordmaling tyckte att processen gick för fort. Så i maj vände sig Bjurholm till Vännäs istället. När väntan på bruden blev för lång och festen redan planerad blev bröllopsdatumet till sist viktigare än vem äktenskapet ingicks med. Hela den förberedande processen med Nordmaling utmynnande bara i ett stort frågetecken (?) och kanske också besvikelse bland dem som börjat planera för en gemensam framtid. Vännäs församling, som tycktes vara mer lättfotad (läs toppstyrd), fick duga istället när behoven blev för trängande.
 
Precis som i liknelsen med ett äktenskap - när man stjäl en gemål från någon på detta sätt kommer problemen efteråt. Den försmådda är upprörd och snuvad på sin framtid. Den lättfotade är fortfarande lättfotad, och nu har alla därtill upptäckt det och dragit sina slutsatser när det gäller pålitligheten. Stiftet - som är vigselförättare i det här fallet, borde verkligen dra öronen åt sig när inte de egna riktlinjerna (som författats för att undvika problem) följs och dra i bromsen. Det är långsiktigt bättre att tillfälligt skaffa hemhjälp än att kasta sig in i ett äktenskap med första bästa... Det gäller både män och församlingar. Annars kanske det efter några år av omorganisation visar sig att det åter är pastoratsregleringarnas tid. 
 
PS Tacka Gud för den starka västanvinden som blåste dag och natt när pappa skulle komma. Hässjorna blev genomtorra och vi körde in 19 stycken medan han var här. Nu har vi kört in sista lasset hö för i år och min arm är mycket bättre. Gud HÖR bön!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0