Döden som befriare

I mina tidigare blogginlägg, kära Theofilus, har jag beskrivit hur jag på olika sätt varit missnöjd med den kyrka som jag ändå uppfattat som min andliga moder. Denna moder har jag förväntat mig vård och omsorg av, såväl andligen som lekamligen, men gång på gång har denna förväntan kommit på skam. Trots att jag i mycket hållit med Luther, har jag haft svårt att känslomässigt dra konsekvenserna av att kyrkan är "simul justus et peccator" (på en gång rättfärdiggjord och syndare), precis som alla människor som ingår i den. Liksom sjuåringen har jag velat tro att "mamma är världsbäst" och att hennes kvaliteter som mor bevisas av att jag älskar henne så mycket. I ett senare skede tänkte jag att inget gudfruktigt barn överger sin mor, även om hon är gammal och sjuk. Trots detta vet du som läst den här bloggen, att jag omdefinierat mig själv från stannfågel till flyttfågel och därmed så smått vidgat vyerna och försökt hitta en optimal miljö för andlig växt genom att befinna mig på olika ställen vid olika tillfällen. Nu kan man säga att detta kringflackande liv har burit frukt.
 
 
 
Men först till blogginläggets rubrik. Jag har under detta vinterhalvår fått uppleva hur min svärmor hastigt blivit sjuk och sedan avlidit i cancer. Från första besked till det att hon avled tog det tre intensiva månader. Det var månader då också jag som svärdotter sattes på prov eftersom jag, då min man är enda barnet och våra döttrar är minderåriga, kom att få axla rollen som den mest närstående kvinnan med allt vad det innebär. Därmed blev jag, utan att förstå hur det egentligen gick till, men med 2 års yrkeserfarenhet som vårdbiträde i bagaget, huvudansvarig för att se till att min svärmor fick bästa möjliga vård; genom egna insatser, samordning av andra anhörigas insatser och genom att föra dialog med och ställa krav på samhällets olika instanser. Det var en både meningsfull och tung tid där den enskilda själavården var ett viktigt stöd och gav möjlighet till egen reflektion mellan varven.
 
 
 
Det värsta var inte att hon dog. Tvärtom präglades de sista två dagarna av frid och döden kom som en befriare. När människan föll i synd sade Gud till Adam att han skulle dö. Det kan uppfattas som ett straff, men Gud vill det bästa för sina barn i alla lägen, även när vi ställt till det för oss rejält. Det bevisade han när han i Jesus själv tog döden på sig för att försona världen med sig och besegra den död som blev syndens konsekvens. Döden är det enda som kan befria oss från "denna syndens kropp". Utan död ingen uppståndelse, det får vi inte glömma. Döden kom in i världen efter syndafallet för att befria oss från de värsta konsekvenserna av synden. Liksom Gud gav sin mänsklighet en chans till omstart efter floden, ger döden i varje stund de nu levande möjligheten att bryta med tidigare generationers ondska, dra lärdom och vända om till Herren. Likaså befriar döden de sjuka från lidandet som intill denna blivit värre och värre. Den som dör med Jesus är inte ensam och behöver inte frukta döden. Den så dör, dör väl.
 
 
 
Det värsta var istället den tid då jag på alla upptänkliga sätt försökte hålla min svärmor vid liv, trots att jag både visste och märkte att det bara gick åt ett håll. Moraliskt och känslomässigt hade det förstås varit omöjligt att göra något annat, men det var likafullt en mycket plågsam, men ack så välbekant situation. Denna fåfänga kamp var identisk med mitt kyrkliga engagemang! Men inte bara mitt kyrkliga: Hur ofta hade jag inte i olika sammanhang fåfängt stridit, jag som ofta refererat till att mitt namn betyder "den stridbara kristinnan"? Ibland har stridandet förstås också givit resultat, men bara då där funnits ett verkligt hopp som varit av Gud, han som vet allt. "Herre jag vill bida, stilla vid din port. Icke fåfängt strida som jag fordom gjort". När jag in på bara kroppen fick uppleva hur uppgivandet av det fåfänga mänskliga hoppet ledde till frid förändrade det mig på ett oanat sätt.
 
 
 
Redan medan allt detta pågick förstod jag att denna erfarenhet också skulle förändra min relation till kyrkan, men inte hur. Sorgen brukar aktualisera andra sorger och därför kom smärtan i relationen till kyrkan också upp till ytan. Tack vare att vi ådrog oss intresse från församlingens själavårdare i samband med dödsfallet fick jag en större förståelse för de underliggande problem som orsakat vår personliga smärta lokalt vilket blev början till en försoningsprocess, där jag har kunnat se, förstå, förlåta och gå vidare. Detta hade emellertid inte varit möjligt om inte Gud genom sin stora nåd därtill välsignat mig med en god själavårdare också utanför detta sammanhang som vidgat perpektivet, något som möjliggjordes av vår flyttfågelstillvaro.
 
 
 
"Därför så länge världen står, det efter vinter kommer vår också i Andens rike". Så kan jag nu sammanfatta denna vinters resa: Jag sökte efter platser för den omsorg och växt som inte min sjuka gamla moder Svenska kyrkan kunde ge mig längre, i alla fall inte ensam, och fann att ingen enskild kyrka här på jorden går fri från synden och döden, men att varje kyrka som dör har del i Guds löfte att "dödens portar inte ska vara henne övermäktig". Jag lät henne dö, släppte det fåfänga hoppet och fick frid och försoning. Och varje dag ser jag nya vårtecken. När jag förväntar mig att hon är död, möts jag hela tiden av en tom grav och orden "varför söker du den levande här bland de döda?" I min iver att tjäna Gud genom kyrkan blev min uppriktiga strävan (som vanligt) missriktad och kom mig att glömma bort att "Herren är min Herde" och den jag ska förvänta mig allt gott utav. När saken fått sina rätta proportioner kan jag leva med Svenska kyrkans brister. Dem känner jag, till skillnad från andra mammors. Jag vet att hon kanske inte är "världens bästa mamma" men hon är iallafall min mamma, död eller levande. Om hon överger mig vet jag att det finns goda fostermödrar också, men jag ska för Herrens skull hedra min moder oavsett vad hon gör, t o m om hon förkastar mig. Nu när jag är vuxen i förhållande till henne kan jag både älska henne lagom mycket, d v s mindre än Gud, och låta bli att tolka hennes eventuella vanvård som att jag själv är värdelös. Jag kan ha glädje av henne och stå till tjänst i den mån hon så önskar men jag behöver inte vara helt beroende av henne för att ha ett bra liv.
 
 
 
Med denna nya och nödvändiga distans stod det också klart för mig att jag nu kan ställa mig till Svenska kyrkans förfogande som diakon och genomgå antagningskonferensen, utan att riskera att gå under på kuppen. Nu vet jag i mitt hjärta att jag skulle bli en bra diakon oavsett vad Svenska kyrkan anser om saken och att jag kommer överleva både ett nej och ett ja.

RSS 2.0