"Klimatsmart kyrka" alltmer bilburen

Svenska kyrkan är tydligen mån om klimatet har vi fått höra av div informatörer, biskopar m fl. Samtidigt sker en motsatt utveckling som är väldigt luthersk antar jag - Luther beskriver ju i "En kristen människas frihet" paradoxen att den kristne både är slav och fri på samma gång. Nu ser vi en liknande paradox där Svenska kyrkans vilja blir alltmer "god" i klimathänseende, samtidigt som bilberoendet bland de kyrkokristna ökar mer och mer. Låt mig ta ett närliggande exempel, nämligen vår familj. Vi är sju personer och vardagligen klarar vi oss utmärkt med en liten bränslesnål femsitsig bil, eftersom vi inte färdas samtidigt och flera kan ta sig med kollektivtrafik dit de ska. Men så var det söndagarna. Vi bor 5 km från närmsta kyrka och även den sträckan skulle några kunna cykla eller gå. Men i takt med att pastorat ökar i storlek och gudstjänster sammanlyses så ser vi nu ingen annan utväg än att köpa en sjusitsig större, och därmed bränsletörstigare, bil om vi med någon någorlunda säker söndaglig regelbundenhet ska kunna fira gudstjänst i Svenska kyrkan även fortsättningsvis. Nu menar jag inte att utvecklingen just här per automatik behöver gå åt det hållet, bara att vi, utifrån det allmänna läget, tror att vi kommer behöva den, vilket påverkar vårt beslut att köpa bilen. Till detta rent praktiskt-strukturella kommer den teologiska och liturgiska diversifieringen av samfundet som frestar kyrkokristna att färdas till en kyrka längre bort än den närmaste om det är "bättre" där. Hur många personkilometer gudstjänstfirarna färdas till en gudstjänst är inte ens ett miljömål i verksamheten så vitt jag vet. (Kanske något att motionera om?) Endast de mil som anställda och förtroendevalda färdas finns med in någon slags redovisning. Därför kan det ju i förstone se ut att vara bättre om de anställda stannar kvar på samma plats och man bara värmer upp en lokal etc. Men ekvationen blir ju en annan om de personkilometer som gudstjänstfirarna färdas också räknas med. Då kanske det är motiverat att fira gudstjänster i mindre skaror och att EN bil med anställda åker längre för att ortsbefolkningen ska kunna gå eller cykla till gudstjänsten. Det gör till på köpet Svenska kyrkan mer närvarande och öppen och ingjuter kanske också en del hopp i bygder där allt annat redan för länge sedan lagts ner. "Närvaro, öppenhet, hopp" sägs ju vara Svenska kyrkans ledord. Först då också den miljöbelastning som drabbar enskildas privatekonomi till följd av Svenska kyrkans avsaknad av gudstjänster på vissa orter räknas med kan Svenska kyrkans totala miljöbelastning värderas rättvist. För Svenska kyrkan vill väl ändå att vi alla ska fira gudstjänst, eller?

Som flyttfåglar

Emeritiprästen har sin vana trogen återvänt till såväl sommarstuga som sommarvikariat i församlingen, ”likt en flyttfågel”, som han sa när han presenterade sig. Orden fastnade i mig, ja mer än predikan om den förlorade sonens återkomst faktiskt, även om den också var tänkvärd. Såhär i sammanlysningarnas tid känner man sig allt bra mycket som en hemlös nomad som kyrkokristen har jag tänkt flera somrar. Då utifrån en slags tillvaro i exil, där hemmet ofrivilligt stängs för en så att man tvingas att leva någon annanstans. Men nu får jag tänka om. Denna tillvaro är inte nomadens! Också en nomad återvänder till samma platser gång på gång. Nomaden irrar inte planlöst omkring utan följer naturens växlingar och tillgången på t ex bete på olika platser inom ett väl definierat område. Ungefär som flyttfåglarna, som återvänder år efter år för att häcka, så länge förhållandena fortsätter vara gynnsamma just den årstiden. Hur sträng vintern är behöver inte flyttfågeln tänka på annat än i uppbrottets stund. Som bonde är man en utpräglad stannfågel. Man ägnar hela den gynnsamma tiden till att lägga upp förråd inför den kommande vintern. För närvarande pågår höskörden. Sommarens glädje fördunklas av vetskapen om allt som måste hinnas. Blir förhållandena mer ogynnsamma finns två val: Uthärda eller dö. Nåja, man kan ju också flytta, men en stannfågel flyttar i så fall för gott och stannar på ett nytt ställe. Likt Karl-Oskar och Kristina i Utvandrarna. När jag flyttade norrut så flyttade jag för gott. Jag bosatte mig i Vännäs för gott. Men nu vet jag varken ut eller in. En räcka händelser har rubbat min stannfågelsexistens i grunden. Det var inte bara att oasrörelsen kom in i mitt liv, även om oaserna är flyttfåglarnas rastplatser. (I år blir det Oasmöte på Storstrand första helgen i augusti.) Det var inte bara att vi köpte ett bönhus i Brattfors och flyttade en del av vårt engagemang dit och till EFS. Det var inte bara att jag började läsa en master i diakoni på distans från Oslo. Det var inte bara att hela tillvaron förändrades på ett helt oförutsägbart sätt när vi startade mejeriet, med både mer bundenhet och mer frihet. Det var inte bara drömmarna kring köpet av den ”nya” sjusitsiga bilen. Nej, inte bara, men allt har samverkat. Och överallt är det Gud som har handlat och visat mig nya vägar som jag inte visste fanns. Och jag anar att flyttfågelns tillvaro är Kristuslik: ”En kort tid och ni ser mig inte, en kort tid och ni skall se mig igen” Som flyttfåglar kommer vi hit för en kort tid, vi bygger bo och får kanske barn. Sedan är det dags att bryta upp. Vårt hemland är himlen. Så varför skulle vi inte kunna vara trogna våra sammanhang också här på flyttfåglars vis? Flyttfågeln vänder alltid tillbaka, så länge den lever, till samma platser. Trots alla umbäranden resan medför är den en trogen återvändare. Den rastar i samma oaser, bygger bo under samma takskägg. Den stannar inte till varje pris. Men den återvänder. Jag har på olika sätt blivit påmind om att det jag gör och kanske också den jag är uppskattas också här lokalt. Min blogg och mina reflektioner i SPT läses och uppskattas t ex. Det är otroligt värdefullt för mig att få veta det, ska ni veta! Samtidigt har mina resor till Oslo gjort att min barndoms hemtrakter kommit närmare och blivit mer tillgängliga. Livet har vuxit ihop geografiskt. Jag har insett att jag under ganska lång tid längtat bort. Jag har ju både släkt och de flesta vänner på andra orter. Kyrkligt har jag också känt mig malplacerad. Nu känns det okej att längta. Som flyttfågel har man flera hem. Ett av dem är här i Vännäs. Hit vill jag återvända. Det känns bra att vilja återvända. Att återvända är ett mer aktivt val än att bara stanna kvar. (Kanske landar vi nu till sist hos den förlorade sonen och hans bror i fadershuset.)

RSS 2.0