Vemod

Ni kanske undrar varför jag inte skrivit på ett tag nu? Det finns flera förklaringar, några praktiska, som att vår bärbara dator gått sönder vilket gör att det är mobilen som gäller för närvarande i privatbostaden om jag vill skriva. Andra är att jag gjort och tänkt mycket som inte varit lämpligt att yppa något om. Men den största anledningen är nog ändå den att jag inte velat slå ner modet på er läsare genom att skriva om mitt vemod. Så här i allahelgonatider är det med tacksamhet jag konstaterar att jag inte behöver sörja någon nära anhörig i år. Men sörjer gör jag likafullt. Jag sörjer det som kunde ha varit men inte blev. Oavsett om det öppnar sig nya och bättre vägar behöver man sörja ibland. Varför inte i november av alla månader? Den är så lämplig för sorg. Snart närmar sig också datumet då kyrkoavgiften mäts ut. Varför just i november? Vem kan se positivt på Svenska kyrkans framtid i novembermörkret? I november kan vi sörja alla förlorade medlemmar,var och en med sin egen historia. Eva Hamberg, professor och ledamot i läronämnden, samt präst, t ex, som nyligen fick nog av inre sekularisering och avsade sig alltihop.Det går inte längre att blunda för att Sv k dräneras på djupt engagerade troende kristna bröder och systrar i dessa dagar. Och jag sörjer det som kunde varit men inte blev. Lider en lem lider hela kroppen. Ändå finns det kyrkliga företrädare som uppmanar dem som inte är nöjda med sakernas tillstånd att gå ur, för att bli av med dem. Också det sörjer jag.

Kommentarer
Postat av: Tobbe

Vi får gå ut bland de sörjande på gravarna och tända ett ljus och trotsa mörkret. Om inget oförutsett inträffar som lägger hinder i vägen så räknar jag med att titta förbi måndag.

2013-11-05 @ 23:27:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0