Om knölarna får bestämma

Politik är att vilja lär Olof Palme ha sagt. Men jag skulle vilja lägga till en rad: Politik är att vilja - men inte kunna. För hur kommer det sig egentligen att jag ena dagen läser att politikerna varit överens om att gynna de små jordbrukarna i den nya jordbruksreformen inom EU, för att sedan nästa dag tvingas konstatera att ett beslut - återigen - satt krokben för små odlare. Denna gång är det potatisknölarna som är i blickfånget. EU vill ha alla potatisodlare som säljer potatis utanför den egna gården registrerade och naturligtvis ska denna registrering bäras av odlarna själva genom en avgift för alla som tvingas registrera sig. I utbyte mot registreringen får odlaren ett nummer som alla som ska köpa och sälja måste ha och skriva på påsarna - annars blir det påföljder. Jag vet inte varför jag associerar till Upp 13:16-17 här:  "Och det [odjuret] får alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, att märkas på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket, som är odjurets namn eller talet för namnet."
 
Följderna för småodlarna (under 0,5 ha) är iallafall lätta att räkna ut. Jag som har sålt en del från gården och en del på någon julmarknad eller vid dörren får välja mellan att betala en stor del av intäkterna i avgift eller sluta med försäljningen utanför gårdsplanen. Och detta just som vi står i begrepp att köpa en skåpbil för att kunna leverera yoghurt hit och dit och därmed utan mycket extra besvär skulle kunna sälja lite potatis på samma gång. Av detta blir det nu ingenting av för den laglydige. Allt för att handeln över gränserna riskerar att sprida svåra skadegörare. En del av avgifterna ska också användas till bekämpningen av sådana. Men som en bieffekt av denna bekämpning av skadegörare, så råkade man alltså döda några av de lokala initiativ som syftade till att bedriva en småskalig lokal livsmedelsförsörjning - vilket enligt allt förnuft torde vara det bästa sättet att undvika själva roten till problemet, nämligen att våra jordbruksvaror levande fraktas kors och tvärs. Potatisarna själva skulle aldrig vara så dumma, de trivs där de är och springer inte så långt och politikerna säger sig vilja gynna småskalig produktion. Så om du nästa gång det anordnas "bondens egen marknad" på din ort saknar vår mest älskade knöl där, då vet du varför. Knölarna har inte fått bestämma - det gjorde odjuret.

Tillbaka i öknen?

Jag är just hemkommen från årets sommarmöte i "norr" med Oasrörelsen. I "norr" inom citationstecken eftersom jag fick färdas 34 mil söderut för att komma dit...Jag deltog under mötet med två seminarier om Maria utifrån vad jag skrivit i min uppsats vilket var spännande och något jag är väldigt tacksam för att ha fått förtroendet att göra. Nu är jag tillbaka i "öknen". Dels är det väldigt soligt och varmt, vilket är tacksamt då vi håller på för fullt med slåttern, dels är det sommar och församlingen har sina gudstjänster på söndagar sammanlysta till Pengsjögården. Visst är det kul att ekumeniken frodas och många är jättenöjda. Kanske vi också i högre grad om mötena hållits i en kyrka långt från en sjö (vilket gör att bad eller tjat om bad dominerar dagen) och utan glasskiosk... Men samtidigt: Är det värt priset av att man inte får fira mässa på söndagen? Nåja, kritiken har iallfall lett till att det kommer bli helgsmålsmässa några lördagar. Inte i lördags dock, då vi stuvat in barnen under mycket möda och stort besvär för att delta. Men man får väl skylla sig själv när man inte läser predikoturerna lika noga som väderleksprognoserna i dessa dagar...
 
Åker man till ett Oas-möte behöver man aldrig riskera att inte få dricka sig otörstig och få en vattenflaska med sig att leva på därtill, så jag är verkligen glad att jag fick vara med. Men lite tråkigt tycker jag att det är när det inte firas mässa på kvällsmötena där heller, särskilt för mig som inte kunde vara med så länge denna gång. Oas-mötet blev därmed inte riktigt så "extra allt med liturgisk fingertoppskänsla" som de är i min idealbild av dem. Kvällsmötet med Stanley Sjöberg fick lite slagsida och tanken slog mig där i pingstkyrkan vi befann oss i att jag nu verkligen hade varit på besök i pingstkyrkan. Jag minns när jag var på vår-oas på Åh stiftsgård och mässfirandet fick vara kvällsmötets höjdpunkt. Aldrig, vare sig förr eller senare, har jag varit så nära himlen som då. Så varför nöja sig med det näst bästa? Kanske är det också i detta sammanhang ekumeniken som spökar och att det var priset man fick betala för att pingstkyrkan skulle vara med och arrangera? Faktum kvarstår: Det karismatiska och sakramentala gifte inte ihop sig lika bra som jag vant mig vid i oas-sammanhang när mässan firades en annan tid och i en annan lokal, i baptistkyrkan(!). Så sker ju för övrigt i de flesta städer året runt: Det firas mässa i en kyrka och hålls ett karismatiskt lovsångsmöte i en annan. Det förtog tyvärr lite av glädjen att lovsången och liturgin inte blandades utan det blev antingen eller i de olika mötena. Styrkan hos Oas-rörelsen är ju annars detta både-och tycker jag. Men jag for ju hem i förtid så jag missade väl det bästa förmodar jag - när dessa möts i festhögmässan på söndag. Den som missar en mässa missar en massa heter det ju. Men det är inte mycket att göra åt: Den norrländska öknen blommar nämligen och är full med gräs som behöver slås inför den kommande vintern.

RSS 2.0