Julevangeliet enligt Beatles

Jag satt och bläddrade bland lite gamla noter när jag med mina nya "post-uppsats om mariologi-ögon" drabbades av årets aha-upplevelse. Kanske är detta allmänt känt men jag hade ju bara sjungit låten som barn när min knackiga engelska självklart översatte "Let it be" med :Låt det va´. Det stämde ju så väl med vårt sätt att lösa problem också: Strunta i dem! Men så var det nu inte, iallafall inte med teologiska ögon. Orden om "Mother Mary" ledde mig på spåret och mycket riktigt; i "New king James version" av bebådelsen, Luk 1:38, står det (min kursivering):
 
Then Mary said, "Behold the maidservant of the Lord! Let it be to me according to your word." And the angel departed from her.
 
Eller på svenska: "Då sa Maria: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt. Och ängeln lämnade henne."
 
Jag kunde inte avhålla mig från att försöka översätta hela låten och fram trädde "Julevangeliet enligt Beatles". Så mycket bättre att inte skolverket lär misstänka något om man sjunger en gammal Beatleslåt. Här kommer först ett förslag till presentation av låten:
 
Beatles låt "Let it be" skulle kunna vara en adventsång. Moder Maria i låten skulle kunna syfta på Jesu mor. Hon sa "Låt det ske" eller som det står i bibeln (alt SOU 1999:100): "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" när ängeln frågade henne om hon ville föda Jesusbarnet. Om någon säger att ni är oviktiga bara för att ni är unga så kan ni tänka på att Maria förmodligen bara var ca 13-14 år när hon fick ta ställning till om hon ville bära Jesus inom sig. Hon sa "Låt det ske" och fick det stora ansvaret för att föda det svar och det ljus som nämns i låten och som jag tror författarna tänkte var Jesus som skulle födas. Låten kan tolkas så att andra människor kan göra som Maria och ta emot Jesus med orden "Låt det ske!" Då tänds ett ljus som lyser för dem om än det är mörkt.
 
 
Låt det ske
("Let it be", John Lennon och Paul McCartney, fritt översatt av Gunvor Vennberg)
 
När jag befinner mig i orostider, mor Maria jag får se.
Hon talar visdomsorden: Låt det ske!
I min mörkaste stund står hon inför mitt ansikte.
Talar visdomsorden:Låt det ske!
 
Låt det ske, låt det ske, låt det ske, låt det ske. Viskar visdomsorden: Låt det ske!
 
Och när världens trasiga och sorgsna människor kan hålla me´:
Det ska komma ett svar: Låt det ske!
För även om de har skiljts ifrån, finns det ännu en chans att de ska se:
Det ska komma ett svar: Låt det ske!
 
Låt det ske, låt det ske, låt det ske, låt det ske. Det ska komma ett svar: Låt det ske!
Låt det ske,låt det ske, låt det ske, låt det ske. Viskar visdomsorden: Låt det ske!
 
Och när molnen täcker kvällsskyn, ett ljus lyser mig fortfarande.
Skin tills dagen gryr: Låt det ske!
Jag vaknar till ljuv musik - moder Maria gör entré.
Talar visdomsorden: Låt det ske!
 
Låt det ske, låt det ske, låt det ske, låt det ske. Det ska komma ett svar: Låt det ske!
Låt det ske,låt det ske, låt det ske, låt det ske. Viskar visdomsorden: Låt det ske!
 

Dags att ta på hatten för Jesus, tjejer!

Skolverket har i dagarna förtydligat vad som gäller vid skolornas vistelse i kyrkorum. Inga "religiösa" inslag får förekomma. Men själva kyrkorummet då? Ett rum helgat (avskilt) åt Herren, åt bön och gudstjänst, ofta helt fyllt av kristna symboler, vars placering i rummet, färg mm bär vittnesbörd och manar till tillbedjan? Är det inte helt omöjligt att vistas där "ickereligiöst"?
 
Eftersom jag har skolbarn så ställs frågan på sin spets. Förra avslutningen satt jag och tänkte på hur kränkande det var att som kristen vara med om att prästen pratade blaha blaha (det var i o f sig bra med en sekulär måttstock, men en präst som inte nämner Jesus är deprimerande, särskilt som man vet att han hade munkavle på sig från skolverket och inte FICK säga något). Nåväl: Församlingen kan välja hur de förhåller sig till skolans krav. Men kan eleverna det?
 
Idag fick min dotters klass veta hur de skulle uppföra sig i kyrkan vid skolans årliga adventsbesök. De fick inte ha någon huvudbonad på sig. Min dotter protesterade då och hänvisade till Bibelns ord (1 kor 11:5-16) där Paulus menar att kvinnor ska ha huvudet täckt vid de kristna sammankomsterna. Hennes lärare replikerade då att det säkert var så att kyrkan tillät detta, men att det inte var tillåtet i skolan och att det var skolans regler som gällde när klassen befann sig i kyrkan.
 
Detta är som jag ser det ett solklart brott mot religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna. I detta fall tvingas en kristen skolflicka att mot sin vilja frångå den kristna traditionens principer för hur hon ska uppträda i kyrkorummet. Att detta inte anses viktigt av alla kristna saknar betydelse. Det viktiga är om hon anser det vara viktigt där och då. Genom att bära huvudbonad ville hon liksom många kvinnor före henne visa vördnad för Gud och erkänna kyrkorummets speciella helighet. Eftersom besöket skedde på skoltid omfattades hennes närvaro av skolplikt. Därför hade hon inte heller rätt att vägra att gå in i kyrkan utan att ha huvudet täckt. Detta kan ju tyckas vara en marginell fråga. Men icke! Det är i själva verket mycket kontroverisellt att ta på hatten för Jesus i vår tid. Fler borde följa min dotters exempel!
 
Varför är det så viktigt för skolan att hon inte har huvudbonad på sig? Jo, skolans värdegrund innefattar ju bl a jämställdhet mellan pojkar och flickor, i en likhetsfeministisk tolkning, d v s att det inte är någon skillnad på könen. Det vore därför omöjligt för skolan att ha olika regler för pojkar och flickor även när det gäller en så enkel sak som att ha eller inte ha huvudbonad i kyrkan. Som så ofta kokar frågan ner till: Vem bestämmer egentligen när skolan befinner sig i kyrkan? Min dotters lärare och skolverket talar samma språk: Det är otvetydligt skolan och skollagen. När min dotter vill ha huvudbonad på sig ifrågasätter hon alltså BÅDE detta likhetsideal inskrivet i skolans värdegrund OCH behandlingen av kyrkorummet som vilket rum som helst. Dessutom agerar hon i linje med kyrkans tradition och mot vår tids kanske viktigaste dogm  -  att det inte är någon skillnad på könen (i den mån de alls finns). Genialiskt möter hon skolverkets krav på en sekulär kyrka för skolan att husera i med att gå tillbaka till de kristna rötterna i samfundet. Så sent som för ca hundra år sedan var det faktiskt självklart att kvinnor hade huvudbonad också i Svenska kyrkan. Det är dags nu tjejer att visa vem som är kyrkans Herre: Paulus skriver att kvinnan bär huvudbonaden som ett tecken på sin rätt. Skolan lärde min dotter idag att hon inga rättigheter har - allt i jämställdhetens och religionsfrihetens namn.
 
När skolorna behandlar kyrkan som vilket rum som helst så riskerar den alltså att kränka de kristna elevernas religionsfrihet. DET är minst lika allvarligt som att de icke-kristna barnen utsätts för "religiösa inslag" i kyrkan. Religionsfrihetslagstiftningen är i första hand en frihet till religion, inte en frihet från religion. Följaktligen får muslimska flickor bära slöja i skolan, varje dag, året runt. Men min dotter får inte ha huvudbonad när hon besöker kyrkan och inte vill be barhuvad, på aposteln Paulus uppmaning. Och kanske är det säkrast så: Bön får ju ändå inte förekomma i kyrkan när skolan tar henne dit enligt skolverket.
 
 
 
 
 
 

Det är min väska som är intressant - eller?

Statistik har väl aldrig fel? Nu är det alltså bevisat: Min väska är väldigt intressant - jag är det inte. Eller hur ska man annars tolka det rekordstora besöksantalet här på bloggen när jag släppte förra inlägget? Det var för väl att jag inte bloggar för att förstärka mitt ego (hoppas jag). Då hade jag varit knäckt nu. Men egentligen var det ju inte väskan som var det intressanta heller, utan hur Gud verkar i våra liv. Nästan överallt där jag berättat om händelsen har människor blivit upplyfta och prisat Gud för bönesvaret. Frågan är bara: Hade de gjort det om inte jag i min berättelse varit tydlig med att ge Gud äran? Och om min syster inte varit frimodig och bett högt på restaurangen - en bön jag inte hade tro för själv för övrigt i den stunden? Gud hjälper oss ju dagligen och stundligen, men ofta får han nöja sig med att vara en anonym välgörare. Det materiella i berättelsen tar överhanden och det blir väskan som blir det viktiga, inte Gud, inte människor. Det händer ju ändå dagligen att människor faktiskt får tillbaka stulna saker på olika vägar. Hade vi fått tillbaka väskan UTAN att be konkret hade kanske berättelsen varit en annan?
 
Tänk om jag berättat så här: Och sen när vi åt blev min väska stulen. F*N också. Det blev en massa besvär och vi fick spärra alla kort och ringa bärgaren för att få bilen till en verkstad som kunde göra en ny nyckel. Just när vi äntligen satt på pendeltåget en timme sena till kalaset så fick vi till på köpet ett telefonsamtal från en kyrka i centrum - de hade hittat väskan där, men eftersom tåget just stängt dörrarna var vi tvungna att åka tillbaka igen. Det var ju lite försmädligt att vi inte hann ut ur tåget på centralen men det var ju iallafall tur att jag hann stoppa bärgaren - det hade blivit dyrt annars.
 
Vad vill jag säga med det här? Gud verkar i våra liv, oavsett om vi tror på honom eller inte. Men som kristna är vi kallade att göra hans verk synligt. Det är inte väskan som är intressant - det är Han, alla goda gåvors givare.

Stockholmsmöten

Nu är jag tillbaka efter årets familjesemester - en förlängd helg i Stockholm. Men inte vilken helg som helst. Frimodig kyrka hade Stockholmsmöte - en uppbygglig valupptakt och möjlighet att träffa vänner och bekanta ifrån hela landet. Dessutom fyllde min mamma 60 år. Sammanlagt träffade jag ca 60 personer som jag känner väl. Dessutom var jag på söndagens mässa i Clara kyrka för första gången, ett tillfälle jag sett fram emot - även om det ju var lite tråkigt att jag kom en vecka för sent för att få höra Carl-Erik Sahlbergs avskedspredikan. Men Biskop Graham Cray från anglikanska kyrkan var där istället. När processionen ut närmade sig tänkte jag att nu lämnar vi himlen och går ut i världen. Det hade verkligen varit himmelskt, särskilt som vi fick fira mässan - försmaken av den himmelska måltiden i Guds rike - med så många nära och kära som vi träffar sällan. Och nog gick vi ut i världen alltid, och det med besked.
 
Jag fick nämligen tillfälle att återvända till Clara kyrka fortare än jag anat eftersom jag vid lunchen på ett närbeläget café blev bestulen på min handväska - inklusive den enda nyckeln till bilen som vi skulle åka hem med dagen efter... När vi upptäckt det bad min syster högt och spontant att tjuven skulle ångra sig och lämna väskan i Clara kyrka. Sedan sällade vi oss till våra kollegor uteliggarna, som gick runt och rotade i papperskorgarna i de närbelägna kvarteren, för att se om någon slängt väskan och det som inte var stöldbegärligt, men nog så viktigt, där. Vi hamnade också oavsiktligt hemma hos en man som bodde i ett prång i närheten när vi letade efter tänkbara ställen att gömma sig på medan man letar igenom en stulen handväska. Min äldsta dotter som var med glömde oron över handväskan och började gråta över de långt värre problem som han och hans gelikar hade, vilka måhända hade orsakat stölden. Vilken tröst att kunna berätta för henne om allt som Clara kyrka gör för att lindra nöden i dessa kvarter, även om det uppenbarligen inte är tillräckligt. Förlusten av en handväska och utsikterna att kanske måsta stanna kvar i Stockholm i väntan på en ny högteknologisk bilnyckel bleknade till de rikemansbekymmer de faktiskt var i sammanhanget.
 
Just när pendeltåget vi satt på skulle avgå från Stockholms central efter Stockholmsmötets avslutning ringde vaktmästaren från Clara. Väskan fanns där med hela sitt innehåll så när som på en rabattremsa på kollektivtrafiken och några småmynt. Med mannen i prånget i tankarna var jag nästan skamsen över det magra bytet. Inte mycket till timpenning för allt besvär helt klart. Ett hederligt arbete hade betalt sig bättre. Men vilket bönesvar! Och vilken välsignad resa på det hela taget! 

Tack Carl-Erik Sahlberg

Ett stort tack till Carl-Erik Sahlberg som avskedspredikar i helgen och sedan flyttar till Tanzania. Det kommer bli ett stort hål i Sverige och i Svenska kyrkan och i mitt liv efter Carl-Erik Sahlberg, som jag träffade första gången i början på 2009. Han fick nåden att påverka inte bara min andliga utveckling utan också många andras. Jag tackar Gud för detta och lever med hoppet att jag får möta Carl-Erik Sahlberg igen förr eller senare. Som han brukar säga: "Det bästa framför!"

RSS 2.0