"Om kärleken var statsminister..."

Ibland ifrågasätts den kritik jag stundtals framför på bloggen. Min utgångspunkt är att jag kritiserar för att jag bryr mig om Svenska kyrkan. Ofta gör jag det ur ett allmänt perspektiv, där eventuella självupplevda exempel får visa på en viktig frågeställning som behöver tas upp. Jag vill inte att min blogg ska vara ointressant för personer utanför min egen församling, utan ta upp problem som jag uppfattar finns på många håll - det är mitt fokus. Men ibland kanske den läsare som tror att jag skriver om min egen församling så snart jag tar upp ett problem för Svenska kyrkan i stort kan uppfatta det som om jag tycker illa om min församling, eller att en strukturell kritik av hela Svenska kyrkan är en kritik av den egna församlingens kyrkoherde, kyrkoråd etc. Det är naturligtvis olyckligt om läsaren drar slutsatsen att problemet är allra värst i min församling, bara för att just jag ser det och beskriver det!

Nu till min rubrik, vilken är ett citat ur en låt av Robert Broberg och beskriver hans drömregering. Lika bra som Brobergs drömregering är, borde kyrkans ledning vara. Men låten blir rolig eftersom den är absurd. Kan ni tänka er Lövén säga att Reinfeldt kan sitta kvar, jag har fullt förtroende för honom, huvudsaken är att vi vill Sverige väl båda två? Naturligtvis inte. Det politiska systemet har inte Guds Fred som grundantagande utan "allas krig mot alla" (som Hobbes uttryckte det). Därför passar det dåligt i kyrkan, där vi borde älska varandra som bröder och systrar, tolka allt till det bästa och sätta enheten främst. Men tyvärr är det den struktur som bjuds just nu. " Det finns t o m partier ibland er för att det ska visa sig vilka som är att lita på" skriver Paulus. Jag är med i nomineringsgruppen Frimodig kyrka, bl a eftersom jag anser att politiseringen av Svenska kyrkan är olycklig. Partipolitiseringen är alltså en av de saker jag kritiserar och enligt mig orsaken till många andra problem.

Till det politiska systemet hör att tala för sina egna ståndpunkter och visa att andra har fel, så tydligt som möjligt, för att väljarna ska kunna göra välinformerade val. Budskapet sprids med fördel via bloggar, tidningar etc. Meningsmotståndarna är offentliga personer som förväntas tåla offentlig kritik. För att Svenska kyrkan ska kunna kallas demokratisk utifrån nuvarande system med val av nomineringsgrupp med metoder som liknar de allmänna valens krävs det extrem tydlighet för att nå de ca 70-80% av Svenska folket som är medlemmar. Att de utskick som folk får i brevlådorna med budskap som öppen, öppnare, öppnast kyrka, bra, bättre, bäst bemötande etc inte fungerar något vidare visar valdeltagandet på ca 12% av de röstberättigande. Orsaken är nog inte bara ointresse för kyrkan utan lika mycket avsaknaden av konfrontatorisk debatt i just detta val, en debattform där alternativen vanligtvis "tydliggörs" långt över gränsen till "falskt vittnesbörd om nästan".

Orsaken till varför kyrkopolitiker tycks vara mån om att inte vara konfrontatoriska är förstås enkel: Det har med prefixet "kyrko-" och vad som förknippas med det att göra; kärlek, frid, endräkt. Just därför är politiseringen av Svenska kyrkan både en teologisk anomali och ett demokratiskt problem. Utan konfrontation mellan grupperna fungerar inte det nuvarande representativa valsystemet särskilt bra, men med konfrontation skapas lätt splittring vilket gör att Svenska kyrkan tappar trovärdighet som just Kyrka. Erling Eidem (ärkebiskop 1931- 1950) skriver om kyrkan som vår "moder", som vi ska se på sådan hon är ämnad att vara, inte på bristerna. Och visst finns det finns kraft i våra föreställningar: Positiva visioner och beröm förändrar mer än kritik, det märks inte minst när man uppfostrar barn. Som kyrkopolitiker i opposition är dock uppdraget till stor del att se bristerna och försöka få möjlighet att såsmåningom rätta till dem.

Förekomsten av det kritiska förhållningssättet är inte grundat i något "bittert" eller "illasinnat" hos kritikern utan i det valsystem som tvingar in kristna människor i sådana roller. Som kyrkopolitiker på de direktvalda nivåerna över församlingsnivå gäller det framförallt att vara trovärdig för personer man inte känner, genom att tex beskriva verkligheten i Svenska kyrkan på ett trovärdigt sätt (d v s så att folk känner igen sig) och ha konkreta förslag när det gäller att göra denna verklighet bättre än idag. Det finns alltså en inneboende logik i både min kritik och mina förslag till förbättringar här på bloggen, som egentligen har med det valsystem jag ogillar att göra. Likaså finns det ett egenintresse hos dem som har makten att framhålla det som är positivt och att ta loven av min kritik genom att få mig att framstå i dålig dager. Det handlar inte om att de är goda, trevliga och tänker på kyrkans bästa (till skillnad från mig som är kritisk, otrevlig och inte gör det), utan det finns en politisk logik i också i makthavarens roll som reklammakare och informatör för organisationen. Lika lite som Socialdemokraterna gör reklam för hur bra Regeringen Reinfeldts Sverige är inför Svenska folket, ska en opositionell kyrkopolitiker behöva göra det för Svenska kyrkan av idag.

I praktiken är dock de flesta ganska dåliga på att skilja mellan sak och person och sakkonflikter blir därför lätt personkonflikter, även oavsiktligt. Dessutom är vi ju Kristi kropp tillsammans. Konfrontatorisk debatt kommer gå ut över enheten, vilket inte minst de reaktioner jag fått på mitt bloggande visar. 

Låt mig därför visionera lite: Om jag fick min vilja fram och valsystemet blev ett opolitiskt system där en kyrkostämma valde kyrkoråd och kyrkorådet valde stiftsfullmäktigerepresentanter från församlingen och stiftsfullmäktige valde kyrkomötesrepresentanter från stiftet, hur skulle det se ut då? Till att börja med skulle alla förtroendeuppdrag grunda sig i förtroende från den församlade församlingen, på alla nivåer. Men nivåerna skulle inte kunna konkurrera med varandra. Istället skulle det vara som i ett dataspel: Först när du klarat nivå 1, församlingen, kunde du komma på fråga för uppdrag i stiftet osv. Det skulle innebära att goda relationer i församlingen var basen för alla förtroendeuppdrag. Förmåga att samla och ena olika fraktioner skulle premieras på högre nivå, eftersom dessa uppdrag skulle kräva ett brett stöd. Kyrkan skulle fungera både demokratiskt och som kyrka, och jag kunde blogga om kärlek, frid och endräkt i Svenska kyrkan. "Om kärleken var statsminister" behövdes det ingen opposition. Det vore en nåd att stilla bedja om!

Så nästa gång någon jobbig kritiker tar ton, betänk att just detta är vad det nuvarande valsystemet premierar. Någon har sagt: "Vi får de politiker vi förtjänar". Och: "Synden straffar sig själv". På samma sätt får Svenska kyrkans partipolitiserade organisation smaka sin egen medicin -  en framväxande opposition som argumenterar konfrontatoriskt. Systemet var kanske lite för partipolitiskt när allt kommer omkring?


Kommentarer
Postat av: Cecilia N

Jag hänger inte riktigt med. Det är okej med nomineringsgrupper, men det är inte okej att somliga av dem har träffats utanför kyrkan och funnit att de har samstämmiga åsikter?



Jag tänker att min ridgrupp skulle kunna ställa upp som nomineringsgrupp. (Nä, vi pratar inte kyrka, men som ett teoretiskt exempel.)

Nu finns det folk som inte så mycket rider tillsammans utan har som fritidsintresse att tycka tillsammans. Varför skulle inte de kunna få ha en nomineringsgrupp?



Eller tänker du mer att kyrkostämman skulle fungera ungefär som ridklubbens årsmöte? Där en valberedning skulle ha gjort ett förarbete utifrån valberedningens åsikter. Vem tillsätter valberedningen?

Minns ett årsmöte på ridklubben som blev "kidnappat". Valberedningen hade en agenda, andra hade en annan agenda och det gick till slutna omröstningar i vartenda val och valberedningens förslag inte gick igenom på en enda punkt.

Jag kan säga att det var mycket tissel och tassel och upprörda känslor och hålla ordning på vem man sade vad till före årsmötet ...

(Och sen slutade valberedningsklanen i klubben.)

2012-06-23 @ 18:57:21
URL: http://cessistickar.blogspot.com
Postat av: Gunvor Vennberg

Du har erfarenhet av ridklubben - jag av politiken. Människor är sig lika överallt, tro mig, men politiken tenderar att dra till sig personer som är intresserade av makt för maktens egen skull, eller också gör den dig sådan. Dina ridklubbskompisar var ju ändå intresserade av ridning i första hand. Även de människor som styr kyrkan är förstås syndare, de som alla andra. Men jag vill att de ska ha kommit till makten för att de i första hand är intresserade av kyrkan, inte av politiken. Det är faktiskt en väsentlig skillnad. En person vald av församlingen svarar för sina göranden och låtanden gentemot den, en person vald av en nominieringsgrupp och dess väljare svarar inför dem. Detta avgör den primära lojaliteten och identiteten. Som vald från min församling mäste jag hålla mig väl med min församling för att bli omvald och är församlingsmedlem och kristen primärt, som vald från ett parti måste jag hålla mig väl med partiet och är sosse/centerpartist osv primärt.

2012-06-27 @ 02:08:02
Postat av: Cecilia N

Så du menar att en t ex POSK:are i nuläget inte på något vis skulle kunna vara POSK:are mer primärt än kristen församlingsmedlem?



Jag får dock erkänna att jag inte satt mig in i vare sig civilsamhälleligt partiarbete eller kyrkopolitiskt.



Men jag funderar på en annan sak.

Säg att det är personval helt utan grupper och att Kalle är våldsamt populär och får en massa röster medan de övriga rösterna fördelar sig på ungefär så många som behövs för att "driva kyrkan".

Så alla "påröstade" får plats i styresgruppen.

Ska Kalles röst då väga mer än de andras vid omröstningar under mandatperioden? (De andra har helt disparata idéer, åsikter och värderingar.)

Om Kalle istället hör till en nomineringsgrupp så "stänker" Kalles popularitet på folk som står honom nära och "han" får fler röster i styresgruppen genom sina nomineringsgruppskamrater som blivit inröstade på hans popularitet.

Det måste väl vara mer demokratiskt, eller?

2012-06-27 @ 13:55:40
URL: http://cessistickar.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0