Handboksdiskussionen

Jag har under en tid varit aktiv i Facebookdiskussionen om den nya kyrkohandboken för Svenska kyrkan. Där fick jag frågan om vad jag gillade med Svenska kyrkan och vad jag tyckte var viktigast med den nya handboken. Svaret blev alltför långt för att passa i Facebookformatet så jag publicerar det här istället:


Jag anser att Svenska kyrkan med sitt arv är samma kyrka som Olof Skötkonung tillhörde och att jag som kristen i det här landet är en lem i den kyrkan som i sin tur tillhör den världsvida, allmänneliga kristna kyrkan. Hon bar evangeliet till mig - om än via en frikyrka. Även denna, Missionsförbundet (numera - kyrkan), hade dock inte funnits utan henne. Då kyrkans enhet är viktig för mig glädjer det mig att Svenska kyrkan under ett sekel fungerat som en brobyggarkyrka ekumeniskt. Jag är också henne stort tack skyldig för att hon fostrade min släkt i den kristna tron så att jag kunde få lära känna Jesus som min frälsare. I dagens Svenska kyrka har jag lärt mig uppskatta en rik liturgi samt det högklassiga musikutbudet, kyrkoåret och den episkopala strukturen, samt den evangeliska bekännelsen. Däremot saknar jag det breda engagemang och de många uppgifter för frivilliga som fanns i frikyrkan. Gud har dock välsignat mig genom henne så att jag har fått del av det rika andliga liv som finns i Svenska kyrkans många olika traditioner och väckelser, och jag har massor av vänner, mödrar och fäder inom Sv k. Där lovade jag att älska min man i nöd och lust, där är mina barn döpta. Svenska kyrkan är mitt andliga hem - hur ska jag kunna beskriva den kärlek jag känner för mitt hem och min moder?


Men just därför smärtar det mig när det jag älskar så innerligt hos henne ibland snarare förskingas av dem som har mitt och andras uppdrag att förvalta. Det gör mig så ont. Det viktigaste med den nya handboken tycker jag därför är att den vilar på bibelns och bekännelsens grund samt är en garant för att Svenska kyrkan förblir en kyrka som kan vara "de heligas samfund, där evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas" i kontinuitet med den rika tradition som är Svenska kyrkans sedan tusen år. Därmed inte sagt att inget kan förändras. Men det måste ske varsamt.


Det är som jag ser det en viktig diakonal uppgift att värna om dem som ingen röst har också inom Svenska kyrkan och i handboksarbetet, t ex vanliga gudstjänstfirare som inte är varken anställda eller kyrkopolitiker eller har andra arenor som bloggar, facebook mm, och som få tillfrågar innan ordningar ändras. Därtill skulle vi behöva göra bredare undersökningar av varför ca hälften av gudstjänstfirarna försvunnit samt varför inte fler tillkommit. Beror det på brist på tro hos individen - eller brist på tro i församlingssammanhanget? Beror det på samma ordning år ut och år in, eller på otaliga förändringar? Ska vi förändra måste det ju säkerställas att förändringen är till det bättre och att inte den leder till att ännu fler tröttnar på att vara försökskaniner. Gudstjänsten är ingen service för medlemmarna - den är ett utflöde av deltagarnas kärleksfulla gemenskap och lovsång och bön i tro. Därför kan man inte bara ändra på saker ovanför huvudet på gudstjänstfirarna.


Två förändringar som jag personligen skulle välkomna är söndagligt högmässofirande och tydlighet med vilka delar som kan utföras av lekmän/diakoner. Jag menar att det är viktigt att kunna känna igen sig mellan kyrkor och orter utan att utrymmet för lekmän att medverka försämras. En sådan kontinuitet skulle uppnås om det bara fanns en ordning för söndagens gudstjänst men att den sedan varierades lokalt med kör, drama, liturgisk dans, rockband, fioler eller vad som det finns intresse för lokalt. Det är så nu menar jag, att prästerna ibland varierar gudstjänsten genom att byta ordning, istället för att variera genom att byta personer som medverkar, musik, sätt att framföra förkunnelsen etc. I en framtid då Svenska kyrkans ekonomi troligen blir sämre är det av vikt att inte prästerna alltid måste vara med för att man ska kunna samlas och be och lovsjunga i kyrkan. Förtydligas "prästmåstena" så ökar också möjligheterna (om inte revirtänkandet får dominera förstås) att fira gudstjänst ofta, även utan präst, och att passa på att alltid fira mässa när en präst kan vara med! Lekmannamedverkan får dock inte innebära att gudstjänstens helighet äventyras så det är förstås av vikt att använda detta med viss urskillning beroende på gåvor och kallelser på lokalplanet. Men det är ett pastoralt ansvar, inte något som handboken kan reglera.


Kommentarer
Postat av: Cecilia N

Håller med dig i en hel del här.

I min församling firas alltid högmässa på söndagarna och dessutom veckomässa två gånger i veckan. (En på morgonen, en på kvällen.)

Jag känner inget behov av de andra mässordningarna, jag blir mest förvirrad av dem "när jag kommer bort" och blir bjuden på söndagsmässa t ex.



Ett stort lekmannaengagemang tycker jag om, men vet inte riktigt om jag tycker det får plats i mässan hos oss precis. Två kyrkvärdar per söndag. De läser GT och Ep. (Evangeliet måste man av outgrundlig anledning numera vara vigd för att ta i sin mun offentligt.)

Förbönen leds av någon i förbönsgruppen eller en diakon.

Körer sjunger ibland.

Processionskorset bärs av olika lekmän: någon i kören om sådan finns, eller förebedjaren eller någon annan som fått äran.

Nattvardsvinet distribueras av kyrkvärdarna.



I have a dream att vi inkluderar konfirmanderna mer. Jag skulle vilja att de i början av sin lästid åläggs att gå i högmässan tre gånger på raken och att det däremellan finns undervisning om vad som händer i den. Så att de blir bekanta med den och får en igenkänning. Sen kan de vara med och dela ut psalmböcker, bära kors, bära bok, dela ut veckonytt, tända ljus eller nåt. Några i taget.

De behöver inte säga tjipp om de inte vill, men de ska bli sedda på ett uppmuntrande sätt och inte "bara" som "kepsbeklädd".

Nu tycker jag det känns som (kanske alldeles fel) att de kommer så sällan att vi hinner in i ny årstid och därmed ny agenda och så blir de förvirrade. Med större vana vid trefaldigheten kan de lägga märke till förändringen i advent, inte bara uppleva den agendan som lika konstig som den andra.



Kan man göra mer plats för lekmännen?



Jag läser nu "Gudstjänstfolket. Församlingssyn och liturgi". (Årsbok för svenskt gudstjänstliv år 2005.)

Att på något sätt involvera församlingarna i handboksarbetet är väldigt väldigt modernt i Svenska Kyrkan. Det skedde inte förrän på 1960-talet att man fick variera gudstjänsterna. Och frågan är hur mycket lekmännen kunde komma med synpunkter som beaktades då.



Församlingen förväntades inte ens läsa med i trosbekännelsen förrän på 1900-talet och även då var det uppseendeväckande/anstötande första fyra decennierna.



På tal om ditt förra inlägg så finns det en jättegammal bastant överhetsmaktstruktur i det här bygget.

Men vi glada (naiva?) lärkor måste få tro att alla kan få vara med.

2012-06-27 @ 14:29:13
URL: http://cessistickar.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0