Handboksdiskussionen

Jag har under en tid varit aktiv i Facebookdiskussionen om den nya kyrkohandboken för Svenska kyrkan. Där fick jag frågan om vad jag gillade med Svenska kyrkan och vad jag tyckte var viktigast med den nya handboken. Svaret blev alltför långt för att passa i Facebookformatet så jag publicerar det här istället:


Jag anser att Svenska kyrkan med sitt arv är samma kyrka som Olof Skötkonung tillhörde och att jag som kristen i det här landet är en lem i den kyrkan som i sin tur tillhör den världsvida, allmänneliga kristna kyrkan. Hon bar evangeliet till mig - om än via en frikyrka. Även denna, Missionsförbundet (numera - kyrkan), hade dock inte funnits utan henne. Då kyrkans enhet är viktig för mig glädjer det mig att Svenska kyrkan under ett sekel fungerat som en brobyggarkyrka ekumeniskt. Jag är också henne stort tack skyldig för att hon fostrade min släkt i den kristna tron så att jag kunde få lära känna Jesus som min frälsare. I dagens Svenska kyrka har jag lärt mig uppskatta en rik liturgi samt det högklassiga musikutbudet, kyrkoåret och den episkopala strukturen, samt den evangeliska bekännelsen. Däremot saknar jag det breda engagemang och de många uppgifter för frivilliga som fanns i frikyrkan. Gud har dock välsignat mig genom henne så att jag har fått del av det rika andliga liv som finns i Svenska kyrkans många olika traditioner och väckelser, och jag har massor av vänner, mödrar och fäder inom Sv k. Där lovade jag att älska min man i nöd och lust, där är mina barn döpta. Svenska kyrkan är mitt andliga hem - hur ska jag kunna beskriva den kärlek jag känner för mitt hem och min moder?


Men just därför smärtar det mig när det jag älskar så innerligt hos henne ibland snarare förskingas av dem som har mitt och andras uppdrag att förvalta. Det gör mig så ont. Det viktigaste med den nya handboken tycker jag därför är att den vilar på bibelns och bekännelsens grund samt är en garant för att Svenska kyrkan förblir en kyrka som kan vara "de heligas samfund, där evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas" i kontinuitet med den rika tradition som är Svenska kyrkans sedan tusen år. Därmed inte sagt att inget kan förändras. Men det måste ske varsamt.


Det är som jag ser det en viktig diakonal uppgift att värna om dem som ingen röst har också inom Svenska kyrkan och i handboksarbetet, t ex vanliga gudstjänstfirare som inte är varken anställda eller kyrkopolitiker eller har andra arenor som bloggar, facebook mm, och som få tillfrågar innan ordningar ändras. Därtill skulle vi behöva göra bredare undersökningar av varför ca hälften av gudstjänstfirarna försvunnit samt varför inte fler tillkommit. Beror det på brist på tro hos individen - eller brist på tro i församlingssammanhanget? Beror det på samma ordning år ut och år in, eller på otaliga förändringar? Ska vi förändra måste det ju säkerställas att förändringen är till det bättre och att inte den leder till att ännu fler tröttnar på att vara försökskaniner. Gudstjänsten är ingen service för medlemmarna - den är ett utflöde av deltagarnas kärleksfulla gemenskap och lovsång och bön i tro. Därför kan man inte bara ändra på saker ovanför huvudet på gudstjänstfirarna.


Två förändringar som jag personligen skulle välkomna är söndagligt högmässofirande och tydlighet med vilka delar som kan utföras av lekmän/diakoner. Jag menar att det är viktigt att kunna känna igen sig mellan kyrkor och orter utan att utrymmet för lekmän att medverka försämras. En sådan kontinuitet skulle uppnås om det bara fanns en ordning för söndagens gudstjänst men att den sedan varierades lokalt med kör, drama, liturgisk dans, rockband, fioler eller vad som det finns intresse för lokalt. Det är så nu menar jag, att prästerna ibland varierar gudstjänsten genom att byta ordning, istället för att variera genom att byta personer som medverkar, musik, sätt att framföra förkunnelsen etc. I en framtid då Svenska kyrkans ekonomi troligen blir sämre är det av vikt att inte prästerna alltid måste vara med för att man ska kunna samlas och be och lovsjunga i kyrkan. Förtydligas "prästmåstena" så ökar också möjligheterna (om inte revirtänkandet får dominera förstås) att fira gudstjänst ofta, även utan präst, och att passa på att alltid fira mässa när en präst kan vara med! Lekmannamedverkan får dock inte innebära att gudstjänstens helighet äventyras så det är förstås av vikt att använda detta med viss urskillning beroende på gåvor och kallelser på lokalplanet. Men det är ett pastoralt ansvar, inte något som handboken kan reglera.


"Om kärleken var statsminister..."

Ibland ifrågasätts den kritik jag stundtals framför på bloggen. Min utgångspunkt är att jag kritiserar för att jag bryr mig om Svenska kyrkan. Ofta gör jag det ur ett allmänt perspektiv, där eventuella självupplevda exempel får visa på en viktig frågeställning som behöver tas upp. Jag vill inte att min blogg ska vara ointressant för personer utanför min egen församling, utan ta upp problem som jag uppfattar finns på många håll - det är mitt fokus. Men ibland kanske den läsare som tror att jag skriver om min egen församling så snart jag tar upp ett problem för Svenska kyrkan i stort kan uppfatta det som om jag tycker illa om min församling, eller att en strukturell kritik av hela Svenska kyrkan är en kritik av den egna församlingens kyrkoherde, kyrkoråd etc. Det är naturligtvis olyckligt om läsaren drar slutsatsen att problemet är allra värst i min församling, bara för att just jag ser det och beskriver det!

Nu till min rubrik, vilken är ett citat ur en låt av Robert Broberg och beskriver hans drömregering. Lika bra som Brobergs drömregering är, borde kyrkans ledning vara. Men låten blir rolig eftersom den är absurd. Kan ni tänka er Lövén säga att Reinfeldt kan sitta kvar, jag har fullt förtroende för honom, huvudsaken är att vi vill Sverige väl båda två? Naturligtvis inte. Det politiska systemet har inte Guds Fred som grundantagande utan "allas krig mot alla" (som Hobbes uttryckte det). Därför passar det dåligt i kyrkan, där vi borde älska varandra som bröder och systrar, tolka allt till det bästa och sätta enheten främst. Men tyvärr är det den struktur som bjuds just nu. " Det finns t o m partier ibland er för att det ska visa sig vilka som är att lita på" skriver Paulus. Jag är med i nomineringsgruppen Frimodig kyrka, bl a eftersom jag anser att politiseringen av Svenska kyrkan är olycklig. Partipolitiseringen är alltså en av de saker jag kritiserar och enligt mig orsaken till många andra problem.

Till det politiska systemet hör att tala för sina egna ståndpunkter och visa att andra har fel, så tydligt som möjligt, för att väljarna ska kunna göra välinformerade val. Budskapet sprids med fördel via bloggar, tidningar etc. Meningsmotståndarna är offentliga personer som förväntas tåla offentlig kritik. För att Svenska kyrkan ska kunna kallas demokratisk utifrån nuvarande system med val av nomineringsgrupp med metoder som liknar de allmänna valens krävs det extrem tydlighet för att nå de ca 70-80% av Svenska folket som är medlemmar. Att de utskick som folk får i brevlådorna med budskap som öppen, öppnare, öppnast kyrka, bra, bättre, bäst bemötande etc inte fungerar något vidare visar valdeltagandet på ca 12% av de röstberättigande. Orsaken är nog inte bara ointresse för kyrkan utan lika mycket avsaknaden av konfrontatorisk debatt i just detta val, en debattform där alternativen vanligtvis "tydliggörs" långt över gränsen till "falskt vittnesbörd om nästan".

Orsaken till varför kyrkopolitiker tycks vara mån om att inte vara konfrontatoriska är förstås enkel: Det har med prefixet "kyrko-" och vad som förknippas med det att göra; kärlek, frid, endräkt. Just därför är politiseringen av Svenska kyrkan både en teologisk anomali och ett demokratiskt problem. Utan konfrontation mellan grupperna fungerar inte det nuvarande representativa valsystemet särskilt bra, men med konfrontation skapas lätt splittring vilket gör att Svenska kyrkan tappar trovärdighet som just Kyrka. Erling Eidem (ärkebiskop 1931- 1950) skriver om kyrkan som vår "moder", som vi ska se på sådan hon är ämnad att vara, inte på bristerna. Och visst finns det finns kraft i våra föreställningar: Positiva visioner och beröm förändrar mer än kritik, det märks inte minst när man uppfostrar barn. Som kyrkopolitiker i opposition är dock uppdraget till stor del att se bristerna och försöka få möjlighet att såsmåningom rätta till dem.

Förekomsten av det kritiska förhållningssättet är inte grundat i något "bittert" eller "illasinnat" hos kritikern utan i det valsystem som tvingar in kristna människor i sådana roller. Som kyrkopolitiker på de direktvalda nivåerna över församlingsnivå gäller det framförallt att vara trovärdig för personer man inte känner, genom att tex beskriva verkligheten i Svenska kyrkan på ett trovärdigt sätt (d v s så att folk känner igen sig) och ha konkreta förslag när det gäller att göra denna verklighet bättre än idag. Det finns alltså en inneboende logik i både min kritik och mina förslag till förbättringar här på bloggen, som egentligen har med det valsystem jag ogillar att göra. Likaså finns det ett egenintresse hos dem som har makten att framhålla det som är positivt och att ta loven av min kritik genom att få mig att framstå i dålig dager. Det handlar inte om att de är goda, trevliga och tänker på kyrkans bästa (till skillnad från mig som är kritisk, otrevlig och inte gör det), utan det finns en politisk logik i också i makthavarens roll som reklammakare och informatör för organisationen. Lika lite som Socialdemokraterna gör reklam för hur bra Regeringen Reinfeldts Sverige är inför Svenska folket, ska en opositionell kyrkopolitiker behöva göra det för Svenska kyrkan av idag.

I praktiken är dock de flesta ganska dåliga på att skilja mellan sak och person och sakkonflikter blir därför lätt personkonflikter, även oavsiktligt. Dessutom är vi ju Kristi kropp tillsammans. Konfrontatorisk debatt kommer gå ut över enheten, vilket inte minst de reaktioner jag fått på mitt bloggande visar. 

Låt mig därför visionera lite: Om jag fick min vilja fram och valsystemet blev ett opolitiskt system där en kyrkostämma valde kyrkoråd och kyrkorådet valde stiftsfullmäktigerepresentanter från församlingen och stiftsfullmäktige valde kyrkomötesrepresentanter från stiftet, hur skulle det se ut då? Till att börja med skulle alla förtroendeuppdrag grunda sig i förtroende från den församlade församlingen, på alla nivåer. Men nivåerna skulle inte kunna konkurrera med varandra. Istället skulle det vara som i ett dataspel: Först när du klarat nivå 1, församlingen, kunde du komma på fråga för uppdrag i stiftet osv. Det skulle innebära att goda relationer i församlingen var basen för alla förtroendeuppdrag. Förmåga att samla och ena olika fraktioner skulle premieras på högre nivå, eftersom dessa uppdrag skulle kräva ett brett stöd. Kyrkan skulle fungera både demokratiskt och som kyrka, och jag kunde blogga om kärlek, frid och endräkt i Svenska kyrkan. "Om kärleken var statsminister" behövdes det ingen opposition. Det vore en nåd att stilla bedja om!

Så nästa gång någon jobbig kritiker tar ton, betänk att just detta är vad det nuvarande valsystemet premierar. Någon har sagt: "Vi får de politiker vi förtjänar". Och: "Synden straffar sig själv". På samma sätt får Svenska kyrkans partipolitiserade organisation smaka sin egen medicin -  en framväxande opposition som argumenterar konfrontatoriskt. Systemet var kanske lite för partipolitiskt när allt kommer omkring?


Tillbaka från Verkligheten

Snart har det gått en vecka sedan vår kabel gick av och fast telefon samt bredband försvann. Men nu är jag "tillbaka från verkligheten". Trådlöst dock tillsvidare. Under tiden har jag skrivit klart och lämnat in min magisteruppsats inför seminariet på torsdag. Troligen var de tekniska bekymmer som kabelbrottet medförde - t ex fil-transport med bil istället för på nätet - bättre än att faktiskt ha haft bredband och kunnat blogga, läsa mail, betala räkningar, följa nätdebatter, läsa födelsedagsgratulationer o s v. Hur skulle jag då hunnit klart utan att i allafall avstå från allt detta? Efteråt får det inträffade nog rubriceras som försynens skickelse.

När jag nu har harvat på med uppsatsen - speciellt ryggen - (eller var det slutfåran?) i mitten, för att få ihop det hela, så har det andra vårbruket blivit lidande - fast våren har ju också varit sen, så det har inte gått att göra så mycket. Min syster anklagade mig för mina oförsiktiga böner - men kan man verkligen göra så? NÅGON måste väl ha bett att det skulle bli vår tidigt också? Eller har sekulariseringen gått så långt att det bara är jag som ber om olika sorters väder? Det skulle ju kunna förklara varför jag så ofta får bönesvar förstås...

När jag var ung läste jag en bok av Magnus Sundell som hette Gud hör BÖNder. Betraktelsen med samma namn behandlar utifrån klottret GUD hör BÖN som "bättrades på" både frågan om huruvida bönderna mer än andra har Guds öra när det gäller att be om väder och det faktum att vi nästan alla varit bönder några generationer tillbaka. Påståendet att Gud hör BÖNder gäller därför oss alla - om vi ber vill säga. Kanske är det här bonden trots allt skiljer sig från folkflertalet. Även de bönder, som likt många andra vanliga svenskar bara ber när det är kris och ingen annan utväg finns än att vända sig till Gud, lär råka ut för detta bra mycket oftare i sin vardag än gemene man tack vare vårt nyckfulla och variationsrika väder. Så kanske ska man se på saken från andra hållet: Gud hör BÖNder. Inte för att de är bönder utan för att de faktiskt ber... Ge mig gärna mothugg. Nu när jag är tillbaka vill jag gärna ha lite debatt i kommentarsfältet. Och visst vore det roligt om jag har fel!

RSS 2.0