Aleksander Radlers lära och liv

Jag läste på  Håkans Sunnlidens blogg
http://hakansunnliden.blogspot.se/2012/07/alexander-radler-i-sin-tro.html ett välbalanserat inlägg om den fd DDR-spionen, kyrkoherden och universitetsläraren Aleksander Radler. Ett perspektiv tycker jag dock att han missar, nämligen den teologi som kan rättfärdiga Radlers förhållningssätt. Då jag har haft förmånen att ha Radler som lärare så tror jag mig förstå vad i hans teologi som gjort att han kunnat förena dessa roller så länge. Aleksander Radler levde nämligen som han lärde i stor utsträckning. Han var respektabel och genuin, hans tro bottnade. Och ändå kunde han vara spion. Så hur går det ihop?  Den lära han levde efter omfattas av många i Svenska kyrkan menar jag, även om alla inte har befunnit sig i rätt tid och på rätt plats för att bli DDR-spioner. Vilka som blir det beror mer på tillfälligheter än på karaktär, om värderingarna i grunden är likadana. Så låt oss inte kasta sten i glashus eller göra detta till en fråga om Radlers person i första hand! Jag menar att man inte kan bearbeta detta avslöjande enbart utifrån principen synd-nåd utan måste göra det utifrån synen på kyrka-stat och arbetsliv-privat också. Därför skrev jag följande kommentar (något redigerad här):

Bra skrivet. Jag kan intyga att Radler som lärare var både sympatisk och kunnig, men jag tycker att en fråga han tog upp bör diskuteras mer utifrån hans egen praktik, nämligen om man kan ha andra etiska principer för "ämbetet" än privat. Enligt Radler så innebär en luthersk etik att en kristen kan arbeta med vad som helst som är nödvändigt för samhällets fortbestånd. Det kristna förhållningssättet är utifrån detta att utöva ämbetet nitiskt och utifrån dess inneboende principer. Så är det t ex enligt Guds vilja att soldaten och bödeln dödar trots budet: "Du ska inte döda". Likaså skulle Radlers ovanligt nitiska gärning som spion kunna tolkas som ett utflöde ur hans kristna tro, medan en slapphet och ovilja att göra det uppdragsgivaren (d v s Stasi) förväntade sig  skulle varit synd. Jag reagerade på denna lära redan när han undervisade om den och tänkte att ett sådant synsätt måste vara farligt, inte minst i ljuset av vad som hände i Tyskland under andra världskriget, när folk "löd order". Men då jag har frikyrkobakgrund antog jag att min aversion grundade sig i den teologiska krocken med en reformert teologi.

Utifrån Radlers eget liv är jag dock beredd att heresiförklara denna åtskillnad. Jag tror att den uppkom i och med att kristendomen blev statsreligion vilket medförde att den radikalt annorlunda livsstilen som ett kristet liv egentligen skulle behöva innebära blev ett problem, inte minst för krigsmakten. Denna uppfattning stärks av att det i urkyrkan sågs som oförenligt med en kristen tro att ha vissa arbeten som t ex soldat. I luthersk tradition finns det dock ganska få vapenvägrare. Istället för att konstatera att Radler är en syndare (vilket knappast kan vara en nyhet för någon kristen) bör vi granska de teologiska principer som möjliggjorde hans liv som spion, präst och lärare utan att han behövde hyckla eller vara otrevlig som person och inse att vi kanske alla mer eller mindre utgår ifrån dem.

Detta är mycket värre än att en enskild präst gör ett snedsteg. Jag tror inte Radler kan befrias förrän han har förkastat denna syn i grunden. Helgelsen måste också innebära en utlevelse av ordet "mitt rike är inte av denna världen". Förhållandet till staten har alltid varit statskyrkans problem och det är väl bara att inse att den teologiska bearbetningen av skilsmässan från staten inte är gjord. Varför ska vi uppröras av att Radler gick sin stats ärenden bara för att det var DDR som var staten, när Svenska kyrkan idag också tjänar vår långtifrån goda stat. Det senaste exemplet är väl att ALLA, frivilliga såväl som anställda, numera enligt kyrkomötesbeslut är skyldiga att anmäla om barn far illa till de sociala myndigheterna. Det kan tyckas vara i ett gott syfte men det finns tillräckligt många vittnesmål om när myndigheterna gjort fel och förstört både barns och föräldrars liv med onödiga tvångsomhändertaganden (vanvårdsutredningen, uppdrag granskning etc.) för att detta ska vara ett aktuellt exempel på samma statskramande naivitet. Dessutom försätter det (återigen) människor i den situation som människor förfasar sig över i fallet Radler: Att de i sin nöd inte kan vända sig till kyrkan i förtroende utan att hamna i myndigheternas klor!


Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Hej Gunvor! Jag svarade dej nyss på Håkans blogg, men det är kanske mer passande att fortsätta diskussionen här (ursäkta dubbelpostningen).



Jag tror att du har en poäng i att Radler troligen rättfärdigat sitt handlande utifrån Luthers tvåregementslära, men det innebär inte att urskuldandet är hållbart eller att det behöver vara fel på tvåregementsläran. Radler har förmodligen - liksom många kristna som begått övergrepp i statens tjänst - även ursäktat sej med Paulusorden i Romarbrevet 13 (som måste läsas ihop med kapitlet innan), men det betyder ju inte att det är fel på Paulus´ undervisning eller att de som lydde alla order under Hitlerregimen är utan skuld.



Så här skrev jag på Håkans blogg:



"Intressant fråga, Gunvor! Bra och viktig att ställa sej! Det är absolut sant att kristna av alla sorter, fransiscaner eller lutheraner, frikyrkliga eller romerska katoliker behöver begrunda sitt och kyrkans förhållande till staten. (Som varit knepigt både under konstantins tid och under medeltiden, under såväl det kungliga enväldets stormaktstid som under det socialdemokratiska folkhemmets tid).



Men jag tror absolut inte att Radlers svek mot sina vänner och spioneri för DDR i Sverige var en logisk följd av luthersk teologi. Luther - själv uppkäftig så det förslog - menade aldrig att lydnaden för överheten skulle slå ut generalklausulen "Man måste lyda Gud mer än människor". Däremot är hans lära om de två regementena alldeles nödvändig för att en kristen ska kunna fungera som polis, fångvaktare eller domare, ja, t.o.m. som lärare eller förälder! Hur ska jag annars förstå min roll att i all enkelhet utdöma vettiga påföljder för fusk eller att hålla fast (med ur barnets synvikel otillständigt övervåld!) en sparkande och skrikande unge för att förhindra att syrran blir slagen i huvet med en spade?



Det går ju an att som i urkyrkan eller bland Jehovas vittnen vägra tjäna en stat man upplever som förtryckande - men vad gör man (jfr i Rom eller Sverige) när de flesta blivit kristna men brottslighet eller fientliga militärattacker fördenskull inte upphört? Kan en kristen då inte befatta sej med rättsväsendet (och dess legaliserade våldsutövning) utan måste lämna över allt detta till kvarvarande "hedningar"?



En polis eller en domare kan vara världens ödmjukaste människa som privat "vänder andra kinden till" utan att fördenskull vara hycklare eller visa dubbelmoral när hon/han tar fast en våldtäktsman resp. dömer honom till fängelsestraff.



Detta är Luthers viktiga poäng, medan en typ av radikalpacifism som florerar inom delar av frikyrkligheten (anabaptistisk snarare än reformert, Kalvin och Zvingli la ju inte precis fingrarna emellan) skulle bädda för rena anarkin om den tillämpades utanför mindre kommuniteter. Inte bara militären utan lika mycket polisen och, ja, tillsynsläraren (och föräldern!) stämplas ju då som okristliga så fort de griper in med annat än bön och samtal! Och då måste jag säga att jag finner Luthers utläggning betydligt mer kristligt sammanhängande och relevant."

2012-07-31 @ 15:45:35
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Andreas Holmberg

(Av utrymmesskäl behövde jag dela kommentaren i 2. Jag ansluter mej som sagt i princip till Luthers utredning av denna sak - om än inte till all påstått "luthersk" praktik - och finner den inte farlig utan tvärtom belysande, men jag medger att det finns svåra gränsdragningar, PRECIS som beträffande Paulus´ undervisning i Romarbrevet 13 contra undantagsklausulen "man måste lyda Gud mer än människor).



Så här skrev jag på Håkans blogg:



"Den för mej riktigt svåra frågan ur kristlig synvinkel, både i Hitlertyskland och i DDR eller i t.ex. Egypten och Syrien, är när en regim faktiskt blir så dålig att lojalitet och lydnad, om än aldrig så passiv, blir fel jämfört med det aktiva upproret! (Jfr Kristian II, som historikern och prästen Per Jonsson i Landskrona tyckte det var fel att störta - Gustav Vasa och hans son Karl IX utförde blodbad själva, och Kalmarunionens upplösning medförde fruktansvärda krig mellan Sverige och Danmark i hundratals år). HÄR har jag inget bra svar; och den bedömningen hänger nog ihop med huruvida man som kristen kan jobba i underrättelsetjänsten. Jag tror att Sverige kan behöva infiltrera främmande, fientliga makter (ungefär som polisen kan behöva infiltrera en liga) och att man i det fallet behöver använda lögn och förställning för att rädda liv - men när Aleksander Radler blev spion för kommunistdiktaturen och angav sina vänner (som knappast bedrev några fientligheter mot honom eller övriga medborgare utan bara ville fly till väst) kunde han knappast med skäl åberopa någon "luthersk lära om lydnad för överheten". En sak är att han själv av lydnad avstod från att försöka fly, men förbudet att lämna landet var så groteskt att en mörk skugga faller över dem som i överhetens tjänst angav eller sköt ner dem som försökte fly.



Rom. 12 och 13 måste läsas ihop. Skulle man skylla Radlers agerande på Luthers teologi, kan man ju lika gärna skylla på Paulus. Men inget samhälle kan bestå utan en grundläggande medborgerlig lydnad för lagar och ordningar, och samtidigt gäller att en kristen måste lyda Gud mer än människor. Gränsen är inte alltid alldeles enkel, men jag menar att Aleksander Radler gått rejält snett (vem tror att Luther hade gillat angiveriet mot studentkamraterna?) och hoppas verkligen att hans kristna - och lutherska - profil inte bara från början till slut varit ett spel för galleriet.



Men Paulus talar ju om 'det som är äkta i er tro' som om vi alla vore mer eller mindre hycklare, och jag hoppas att Radler mitt i allt någonstans har en äkta kristustro och att han ska orka bekänna fullt och reservationslöst, utan att skona sej själv eller övriga agenter."

2012-07-31 @ 15:48:36
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Andreas Holmberg

Radler öppnar sej nu ännu mer för Dagen: http://www.dagen.se/nyheter/radler-plagad-av-sitt-stasiforflutna/

2012-08-01 @ 05:46:14
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Tobbe

Hade tänkt skriva redan på Håkans blogg att jag nog sympatiserar med Andreas i denna fråga och i övrigt är jag nog mer inne på "synd och nåd"-spåret, vilket kan ses på min egen blogg.



Allt har ju både fram- och baksidor, så även tvåregementsläror och icke-läror. Om den lutherska lärans "baksida" är att människor kan bli onödigt lydiga även mot en falsk överhet så är dess styrka att man får "rätt man på rätt plats". Alltså (riktigt enkelt uttryckt): för en lutheran är det viktigast att en finansminister är duktig i nationalekonomi medan det för en reformert är viktigt att han är född på nytt. En luthersk kristens trovärdighet visar sig i "handel och vandel" mer än i "fromhet".



Baksidan av en mer reformert syn ser man i en del frikyrkliga sammanhang (mer internationellt än i sverige) där även ytterst "andliga" och andligt framgångsrika personer kan falla igenom fullständigt när det gäller tex sex eller ekonomi. Dylika "kyrkoskandaler" upplever du betydligt mindre av i lutherska församlingar.

2012-08-01 @ 23:18:40
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0