Arbetsmarknadspolitik och praktik

Jag har roat mig med att läsa lite tidningar på sistone - efter tentamen i NT-grekiska var det riktigt skönt att koppla av lite. Vi har en rad publikationer hemma, mest gratistidningar för föreningsmedlemmar. Om folk och fä skulle man kunna sammanfatta. Det är inte så ofta jag hinner läsa dem, det ska medges. Men när jag väl gör det är det spännande. Får man inte läsa om den senaste mjölkroboten som rationaliserar bort ytterligare arbetskraft ur jordbruket så är det om någon arbetsvillig person som saknar jobb. I tidningen Dagens Arbete fastnade jag för en artikel om en ung tjej som sökt 500 jobb utan att få något och som inte av ekonomiska skäl kunde läsa klart gymnasiet som hon hoppat av i förtid. Om hon började plugga fick hon för lite pengar då alla ersättningar och socialbidraget drogs in. Detta trots att nästan alla kräver gymnasiekompetens för att man ska få jobb. Hon hade inte heller råd att ta körkort - som också ofta är nödvändigt både i jobbet och för att ta sig dit. Dessutom fanns det en  KY-utbildning hon ville gå men den tog bara in fr o m 25 år. Så hon gick och väntade och gick kurser i hur man sökte jobb, trots att hon inte hade nödvändiga meriter för att få några. Vad trött man blir när man läser sådant! Om nu alla är överrens om att man måste gå klart gymnasiet för att ens kunna tänka på att få jobb så borde det väl vara huvudfokus att se till att det blev möjligt! Speciellt om man arbetar med liknande "hopplösa" fall dagarna i ända: Människor som blir hopplösa fall för att de inte får chansen att rätta till ett misstag de gjorde som mycket unga och oerfarna då de hoppade av gymnasiet. Men principerna är viktigare än de ungas framtid tydligen! Så viktiga att man gladeligen betalar ut bidrag för att de INTE ska läsa. Annars skulle ju det naturliga vara att villkora pengarna med ATT de skulle gå klart gymnasiet under tiden. Fast det är klart: Fick de jobb FÖR lätt då bleve ju arbetsförmedlarna och jobbcoacherna arbetslösa!

I artikeln stod också om hur svårt det var för unga att få praktikplatser. Det beror på att många företag är så slimmade i sin organisation nuförtiden att de anställda inte har tid att handleda en praktikant. Här gick jag igång. Svenska kyrkan har bevisat svårt att nå unga. Delvis för att det inte är några andra unga där. Men det finns ganska gott om anställda i en inte alltför slimmad organisation... Dessutom finns det fortfarande möjlighet att få arbete i Svenska kyrkan. Det är bara fantasin som sätter gränser för vad man skulle kunna uträtta om man utöver befintlig personal hade ett antal praktikanter (och därtill frivilliga förstås!). Om inte annat skulle man kunna dra in ett antal ungdomar (och deras kompisar?)i kyrkans liv. Kanske skulle rent av personalen vinnlägga sig om att hålla sams för att inte ge ett dåligt intryck? Fast det kanske är att hoppas för mycket. Men kyrkan kan alltid få något uträttat samtidigt som man gör en diakonalt viktig insats för unga arbetslösa. "Skörden är stor men arbetarna få". Skaffa därför praktikanter så att ni blir fler. Eller hur var det? Det är kanske dags att erbjuda praktik för företagets del också. Det var ganska länge sedan sist. Så lite rationaliserat som vårt jordbruk är har vi både mycket jobb och mycket tid för handledning. Det låter som en paradox, men det är inte en större paradox än att vi blir mer stressade ju mer vi sparar tid! Samtidigt sitter människor och vill inget hellre än att få något att göra. Jag tror inte att Gud kallar någon som kan uträtta något till sysslolöshet, men inte heller någon till att arbeta ihjäl sig. "Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag." (Gal 6:2)


Kyrka - eller något annat?

Gott Nytt År alla bloggläsare! Nyår är för mig och många andra en tid då man ser både tillbaka och framåt. Jag har under hösten 2011 läst kursen "Svenska kyrkans tro och liv". Samtidigt har jag kunnat använda det jag lärt mig direkt för att försöka förstå fenomen inom Svenska kyrkan. Ett sådant är den väsensskilda kyrkosyn som finns mellan dem som anser Kyrkan vara en lärjungagemenskap där vi får växa i tro tillsammans och dem som istället ser Svenska kyrkan som en organisation som erbjuder service till medlemmarna, i den mån de behöver den. I det första fallet utgörs Kyrkan av alla som finns med i gemenskapen, i det andra av de beslutande och dem som de anställt. I det första fallet lider alla om en lem lider och att byta kyrka är känslomässigt fullt jämförbart med en skilsmässa, i det andra är man bra dum om man inte byter leverantör ifall att man är missnöjd med servicen. Behöver jag säga att jag omfattar den förstnämnda kyrkosynen? (förenklat naturligtvis, det finns ju många andra perspektiv på kyrkan också). Men vad gör man när man i sina försök att vara kyrka på detta sätt möts av den andra kyrkosynen? Naturligtvis är det svårt att enas om en gemensam vision för kyrkolivet! Risken är stor att skillnaderna i kyrkosyn urartar till personliga konflikter - särskilt  om man saknar insikten att se varför man inte förstår varandra. Till det roliga med bloggar hör att man inte behöver skriva allt själv. Att andra har sett samma sak kan vara en tröst - även om det borde vara deprimerande att det till råga på allt är allmänt förekommande! Så här skrev Dag Sandahl 31 december: 

"Nu är jag till sist materialist och genomskådar det ideologiska bländverket. Saken är så enkel att med fallande medlemstal, fallande tal för dop och konfirmation mm mm så blir Svenska kyrkans resurser allt mindre och förmåner och status för det kyrkliga därefter. Nu gäller att värna kundkretsens köptrohet. Det gäller inte Livet så mycket som pengarna. Utan drive-in-vigslar och drop-in-dop tappar vi medlemmar. Präster som på något sätt markerar trons annorlundaskap och utmaningen till lärjungaliv är direkta hot - för deras agerande kan få folk att fatta beslut att inte vara med. Saken handlar inte bara om att slipa ner trösklarna, som det heter när domkapitlet i Västerås uttalar sig. Saken handlar om att såpa kyrkans entré också så att folk - willingly-nillingly - ska rutscha in i den goda kyrkliga gemenskapen.

Alternativet? Skilj mellan präster som bygger församling och präster som får sin kick av att människor vid särskilda tillfällen behöver deras service. Skulle jag anställa en präst är det grundfrågan - vem formulerar sig så att det ska byggas församling och vem uttalar de banala fraser som avslöjar ett stort ego i en utstryrsel kring egot, inte som Jesuskläder för att dölja det?

Här är ett tema jag kommer att åpte5rvända till, känns det som. Skillnaden mellan präster och präster och frågan om intresset. Intresset ljuger aldrig - eller alltid. Jag er präster som är rädda - rädda för folket mer än rädda om folket. Det kallas som vanligt folkkyka. Bygger de levande, folkliga församlingar? Nä, det är det de inte gör, inte gjort."

Jag tror att även service-kyrkans tillskyndare kan ha goda avsikter - t ex vilja ge människor goda minnen av sina förrättningar i viktiga stunder i livet. Men för Svenska kyrkan som kyrka är det förödande om prästen inte också är intresserad av att bygga församling, om inte de som vill växa i tro ses som en tillgång utan ett hot. Om människor antingen ska konsumera kyrkan eller konsumeras av kyrkan (genom att de som engagerar sig frivilligt eller arbetar äts upp och bränns ut) är det faktiskt inte en Kyrka utan "en halvofficiell frivillig organisation som bedriver en konkurrensutsatt verksamhet på tros- och livsåskådningsområdet i en avreglerad religiös marknadsekonomi" som Ninna Edgardh beskriver Svenska kyrkan i "Gudstjänst i tiden". En sådan organisation har jag inget intresse för ärligt talat! 

RSS 2.0