Likheten mellan mig, en häst och en loppa

Jag tänker fasta från att skriva på bloggen till påsk. Jag tycker egentligen inte att det är fasta direkt - mitt förhållande till bloggandet är inte sådant att jag behöver fasta från det som jag ser det - men jag behöver en paus och det passar bra just nu.

Vi klarade förresten stormen utan strömavbrott men med extra mycket hårt arbete. Nu skiner solen igen. Det blev meterhöga drivor och vi fick skjuta bort ca tre decimeter snö för att få upp dörren på morgonen, trots att vi avslutat dagen med att sopa framför den, men tog oss iväg till kyrkan bara en kvart sena efter att ha plogat gårdsvägen med häst och breddarvinge. Så värst brett blev det nu inte, men det räckte för en personbil. Innan dess hann vi dock sakna ett kyrkstall lite - tänk så mycket enklare det varit att ta släden (och roligare). Men som vanligt stöp det på att man inte har någonstans att ställa hästen när man kommer fram. Om man far på Gudstjänst vill man ju gärna vara med sedan. Det var inte utan att vi lekte med tanken att ställa upp en oisolerad friggebod utan golv för ändamålet på kyrktomten (en hästbox ska vara minst 9 kvm). När vi tog upp saken på kyrkkaffet fick vi veta att församlingen planerade ridkonfirmation i sommar. Intressant. Kanske behovet av kyrkstall blir ännu större i framtiden?

Normalt sett brukar ju alla nykonfirmerade i församlingen bli tillfrågade om huruvida de vill bli konfirmationsledare året efter. Men det är väl för mycket begärt att det skulle gälla mig som snart är färdig teologie magister och därtill har tio års erfarenhet av hästföretagande och tjugo års riderfarenhet. Jag är väl alltför överkvalificerad för att ens få frågan - eller för gammal? Oavsett vilket har det senaste året gjort klart för mig att mina gåvor och resurser inte kommer att tas tillvara om jag inte drar igång nya projekt utanför det befintliga föramlingsarbetet - precis som vi inom jordbruket bara får mer gjort om vi själva utvecklar och hittar på nya utmaningar åt oss. Om jag trodde att jag skulle bli mer efterfrågad av församlingen av att ha en teologisk examen så blev det snarare tvärtom. Och nu pratar vi inte ens om konkurrensen om det avlönade arbetet! Det är bara att acceptera att den kyrka som strävar efter att ha låga trösklar och högt i tak, inte har tillräckligt mycket plats för mig, åtminstone inte om jag ska rymmas inom det befintliga, här där jag bor, inte nu iallafall. I den meningen är jag ganska lik en häst.

Jag hörde en liknelse om en loppa i en burk. Det var ett glaslock på burken och i början slog loppan i locket för varje hopp. Men till slut lärde den sig att hoppa bara så högt som burken tillät. Jag vill inte sluta hoppa (och hoppas?) bara för att jag hela tiden slår huvudet i ett glastak. Hoppet är inte av denna världen. Det är hoppet om Guds ingripande här och nu, hoppet om frälsning genom Jesus Kristus för alla folk. Även de som bor här. Det är som om hela kyrkan lärt sig hoppa lägre, och att de "dårar" som vägrar lära sig ska sättas på plats ala Jantelagen. Men om vi inte vågar hoppas på ett liv utanför vår lilla burk, en evighet och en Gud som enkelt kan skruva av locket om vi bara vågar be honom, vad tjänar då hoppandet till? Varför ens börja hoppa om vi inte trodde att det skulle gå att komma ut? Genom analogin om högt i tak så göder vi illusionen om att alla ryms. Illusionens fortbestånd blir viktigare än sanningen om sakernas tillstånd. Vi hoppar hellre lägre än att erkänna att vi förkrymper oss själva och varandra. Om det bara är på hästryggen ridkonfrimanderna tillåts hoppa högt kommer de stanna där - med eller utan kyrkstall!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0