Likheten mellan mig, en häst och en loppa

Jag tänker fasta från att skriva på bloggen till påsk. Jag tycker egentligen inte att det är fasta direkt - mitt förhållande till bloggandet är inte sådant att jag behöver fasta från det som jag ser det - men jag behöver en paus och det passar bra just nu.

Vi klarade förresten stormen utan strömavbrott men med extra mycket hårt arbete. Nu skiner solen igen. Det blev meterhöga drivor och vi fick skjuta bort ca tre decimeter snö för att få upp dörren på morgonen, trots att vi avslutat dagen med att sopa framför den, men tog oss iväg till kyrkan bara en kvart sena efter att ha plogat gårdsvägen med häst och breddarvinge. Så värst brett blev det nu inte, men det räckte för en personbil. Innan dess hann vi dock sakna ett kyrkstall lite - tänk så mycket enklare det varit att ta släden (och roligare). Men som vanligt stöp det på att man inte har någonstans att ställa hästen när man kommer fram. Om man far på Gudstjänst vill man ju gärna vara med sedan. Det var inte utan att vi lekte med tanken att ställa upp en oisolerad friggebod utan golv för ändamålet på kyrktomten (en hästbox ska vara minst 9 kvm). När vi tog upp saken på kyrkkaffet fick vi veta att församlingen planerade ridkonfirmation i sommar. Intressant. Kanske behovet av kyrkstall blir ännu större i framtiden?

Normalt sett brukar ju alla nykonfirmerade i församlingen bli tillfrågade om huruvida de vill bli konfirmationsledare året efter. Men det är väl för mycket begärt att det skulle gälla mig som snart är färdig teologie magister och därtill har tio års erfarenhet av hästföretagande och tjugo års riderfarenhet. Jag är väl alltför överkvalificerad för att ens få frågan - eller för gammal? Oavsett vilket har det senaste året gjort klart för mig att mina gåvor och resurser inte kommer att tas tillvara om jag inte drar igång nya projekt utanför det befintliga föramlingsarbetet - precis som vi inom jordbruket bara får mer gjort om vi själva utvecklar och hittar på nya utmaningar åt oss. Om jag trodde att jag skulle bli mer efterfrågad av församlingen av att ha en teologisk examen så blev det snarare tvärtom. Och nu pratar vi inte ens om konkurrensen om det avlönade arbetet! Det är bara att acceptera att den kyrka som strävar efter att ha låga trösklar och högt i tak, inte har tillräckligt mycket plats för mig, åtminstone inte om jag ska rymmas inom det befintliga, här där jag bor, inte nu iallafall. I den meningen är jag ganska lik en häst.

Jag hörde en liknelse om en loppa i en burk. Det var ett glaslock på burken och i början slog loppan i locket för varje hopp. Men till slut lärde den sig att hoppa bara så högt som burken tillät. Jag vill inte sluta hoppa (och hoppas?) bara för att jag hela tiden slår huvudet i ett glastak. Hoppet är inte av denna världen. Det är hoppet om Guds ingripande här och nu, hoppet om frälsning genom Jesus Kristus för alla folk. Även de som bor här. Det är som om hela kyrkan lärt sig hoppa lägre, och att de "dårar" som vägrar lära sig ska sättas på plats ala Jantelagen. Men om vi inte vågar hoppas på ett liv utanför vår lilla burk, en evighet och en Gud som enkelt kan skruva av locket om vi bara vågar be honom, vad tjänar då hoppandet till? Varför ens börja hoppa om vi inte trodde att det skulle gå att komma ut? Genom analogin om högt i tak så göder vi illusionen om att alla ryms. Illusionens fortbestånd blir viktigare än sanningen om sakernas tillstånd. Vi hoppar hellre lägre än att erkänna att vi förkrymper oss själva och varandra. Om det bara är på hästryggen ridkonfrimanderna tillåts hoppa högt kommer de stanna där - med eller utan kyrkstall!

Lugnet före stormen

SMHI varnar klass II för 20 cm nysnö och hårda vindar. Dagen började därför med att vi staplade in 3 kubikmeter ved i pannrummet. Nu väntar lite utomgårdskörning för att om möjligt slippa ut med bil och släp i snödrivorna, samt mjölkning av korna medan strömmen är kvar. Vi har haft två strömavbrott tidigare i vinter så beredskapen är inte obefogad. Men för att kunna vara beredd måste man kunna frukta det värsta och hoppas på det bästa på samma gång. Det hjälper inte att planera utifrån sina föga verklighetsförankrade förhoppningar och låta bli att förbereda sig. Ändå är det ju inte alls säkert att det blir så.

Jesus pratar om sin återkomst, å ena sidan som något vi inte kan veta tiden och stunden för, å andra sidan som något vi kan förvänta och förbereda oss inför som en kommande vår. Hur gör vi det? Törs vi hoppas på en vår för Guds rike? Kan vi förena förberedelser för att klara det värsta - strukturförändringar till följd av försämrad ekonomi och Svenska kyrkans roll som ett samfund bland andra i världens mest sekulariserade land - med hoppet om att vintern inte varar för evigt och att Jesus själv besegrade döden på korset. Att det "efter vinter kommer vår också i Andens rike". Har vi snöat in i pessimismen och slutat tro på Guds kraft?

När fikonträdet knoppas då vet vi att sommaren är nära, om det så blåser snöstorm (fast det gillar nog inte fikonträd något vidare...). Men de små svällande knopparna är lätta att missa. Träden ser ju lika kala ut som alltid. Ändå uppmanas vi att räta på ryggen. När allt ser som mörkast ut är befrielsen nära.

Nyss hörde jag om en man som suttit fast i en insnöad bil i närheten av Sävar (norr om Umeå). Enligt egen uppgift i två månader. Han var medtagen men vid liv när han hittades igår. Han hade överlevt genom att äta snö. Så blev den snö som stängde in honom också räddningen. Det onda som drabbar oss kan Gud använda för att välsigna oss. Så tror jag att det är med den situation som Svenska kyrkan befinner sig i. Den kan i förlängningen bli till välsignelse om vi inte ger upp hoppet på Guds oerhörda kraft.

Tid är inte lön, tid är bön!

Jag hörde häromdagen om en undersökning i SR P1 som visade att människor som värderade sin tid i pengar var mindre nöjda med sina liv, eller om det var sin fritid (?), än andra. Inte så konstigt! Några dagar har jag hållit på med bl a ekonomisk översyn, bokföring mm. Det är ju bara att återigen konstatera att inte så mycket av det jag gör är särskilt produktivt i ekonomiska termer. Inte att blogga heller... Men eftersom det nu är så behöver jag inte heller prioritera utifrån "tid är pengar" - min tid har ändå inte så högt ekonomiskt alternativvärde!

Med det sagt så måste jag passa på att göra reklam för en App till sk smarta telefoner (som egentligen inte är så bra just till att ringa med har jag märkt...) om ni nu till äventyrs gjort misstaget att byta bort er gamla trotjänare mot en sådan. Det finns som med allt mänskligt både fördelar och nackdelar. Till fördelarna hör att man numera genom Gabriel Fjellanders eminenta arbete gratis kan ladda ner en App med Tidegärden. Men inte nog med det: Man klickar bara på "Be nu" så kommer man till RÄTT bön den tiden på dagen och kan börja. Tack vare denna App så har jag/vi nu äntligen kommit igång att be Tidegärden vilket ger bönelivet en helt annan struktur än tidigare. 

Utifrån det tidigare resonemanget samt kyrkorådets tankar kring hur församlingen ska spara pengar blir ju en ganska självklar fråga: Vad kostar det att be Tidegärden?  Ska ett helt arbetslag göra det på betald arbetstid så blir det ju en hel del om det finns något mer produktivt att göra med tiden. Men en följdfråga blir då: Vad kostar det att inte be (i produktivitetssänkning per timme)? Luther bad extra mycket när han hade mycket att göra. Kanske beror de ekonomiska problemen inte på brist på pengar utan brist på tid - till bön? Clara kyrka är ett exempel på sammanhang där församlingsarbetet höjdes av att både anställda och frivilliga mfl började be två gånger om dagen. Trots att tid gick åt till bön fick alltså församlingen mer uträttat - och växte.

Tid är inte pengar. Vi har en nådatid och den är just Gratis - av nåd (gratia). Men kanske är det lättare att komma ihåg det om man håller evighetsperspektivet levande. Jesus uppmanade oss att inte göra oss bekymmer för mat och kläder etc, vilket nu efter naturahushållningens tid väl kan innefatta pengar till allt detta. Vi har hans löfte: Söken först Guds rike, så skall det andra tillfalla er. Detta gäller såväl enskilda som Svenska kyrkan, vilket i sig innebär stora utmaningar och svåra beslut. Men bönen är själva grundförutsättningen för att kunna ta dem enligt Guds vilja. 

RSS 2.0