Rättvisemärkt mjölk - och kyrka?

Häromkvällen hade vi studiebesök på gården av en grupp EFS-are från Umeå. De var nyfikna på vårt sätt att bedriva jordbruk t ex vår pågående byggnation av ett gårdsmejeri för 7 kor och på varför vi valt att köpa Brattfors bönhus. När jag skulle förklara detta insåg jag att det till viss del är två uttryck för samma sak - motstånd mot stordriften. Vi är ingalunda ensamma om denna protest. Småskalig livsmedelsförädling och närproducerat är en stark och pågående trend, liksom inom det kyrkliga återupptäckandet av livsnära smågrupper, cellgrupper eller vad man kallar dem. Det lokala perspektivet tilltalar människor. Samtidigt finns en globaliserande trend, inte minst här på internet. Men även vad beträffar större företags arena. Just nu går det tungt för mjölkbönderna. Inte blir det bättre för att euron krisar, fastän i stort sett ingen mjölk går på export. Detta har främst två orsaker: Dels betalas jordbruksstöden ut i euro och dels är den största mejerijätten i Sverige, Arla foods, ett stort internationellt bolag som köper in mjölken till i stort sett världsmarknadspriser, även fast svenska konsumenter är beredda att betala mer för den svenska mjölken och vårt klimat, våra stränga regelverk och kostnadsläget i Sverige innebär att det är dyrare att producera mjölken här. Nu ifrågasätter t o m Land Lantbruk på ledarplats det faktum att en höjning av mjölkpriset i Sverige skulle lösa de svenska mjölkböndernas problem med för lite betalt för mjölken - detta skulle istället berika den multinationella matjätte som Arla Foods utvecklats till.
 
När jag växte upp hade vi mudi-mums guider som skulle hjälpa oss att välja schysst mat. Jag känner på något vis igen detta. Vi fick senare rättvisemärkta varor för att undvika att fattiga bönder i u-länder drabbades - och visst, den personliga katastrofen att förlora gården och tvingas bosätta sig i slummen och inte ha mat för dagen är ju betydligt värre i ett fattigt land än att förlora gården och tvingas leva på svenskt existensminimum med skuldsanering och socialbidrag som tänkbara utvägar. Men ändå. Det orättfärdiga i att inte få betalt för sina händers arbete är lika orättfärdigt oavsett vilka andra sociala skyddsnät som finns. Nu lever vi alltså i en situation där majoriteten av Sveriges mjölkbönder lever i händerna på en internationell matjätte. Vägen ut ur situationen är densamma som tidigare i historien och i andra länder: Bilda nya lokala koperativ och hitta egna säljkanaler till konsumenten.
 
Att stordriftens tillskyndare har tappat vinden i seglen vet vi av två orsaker: Land lantbruk (som väl får sägas vara ganska icke-opositionell) har på ledarplats kritiserat den (de har tidigare så vitt jag minns välkomnat alla fusioner Arla gjort på vägen och menat dem vara räddningen för det krisande lantbruket) och Svenska kyrkan har till slut börjat anamma den, som vanligt sist på tåget i samhällsförändingar och därmed hopplöst ute redan innan den ens kommit igång.
 
Här kommer vi osökt in på en av anledningarna till att vi valt att köpa ett bönhus - f ö det närmsta numera i södergående riktning från oss (drygt tre mil bort), eftersom tre andra på närmare håll har sålts på kort tid. Vi har sett vart stordriften leder för mjölkproduktionen. Är det inte troligt att den kyrkliga stordriften med sammanslagningar och försäljningar av kyrkobyggnader leder åt samma håll: När det blir för stort måste det börja om i det lilla. Lika beroende av mjölkbönderna som Arla foods är, är kyrkan av de kyrkokristna. Utan en lokal gemenskap som tror blir det ingenting att vare sig hantera eller förädla för den välslimmade organisationen, precis som Arla foods inte skulle klara sig utan mjölk. Kyrkan är enligt bekännelseskrifterna "de heligas samfund där ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas." Utan de heligas samfund blir det ingen kyrka kvar. Därför behöver Svenska kyrkan lära av jordbrukets bekymmer och inse stordriftens begränsningar. Svenska kyrkan skulle behöva bli rättvisemärkt och i större utsträckning måna om att de kyrkokristna ska ha bra förhållanden.
 
Liksom Babels torn aldrig blev färdigt är stordriften dömd till undergång. Anledningen till att Guds rike så ofta beskrivs i jordbrukstermer måste ju inte primärt vara historiska omständigheter, agrar kultur mm. Kanske är det istället, i alla tider, väldigt ändamålsenligt att jämföra med. Liksom Kyrkan är jordbruket beroende av att Gud ger växten. Kyrkan måste så ordet i den goda jorden för att det ska bära frukt. Ju mer den sår, desto mer får den skörda. Men bara jord och utsäde räcker inte. Utsädet måste spridas ut. Ingen bonde skulle få för sig att hälla ut allt utsäde i en stor hög på gårdsplanen, även om det förvisso skulle uppfylla kraven på både centralisering och rationalitet.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0