Mose rampfeber

Första textutläggningen i Brattfors bönhus utgick från 2 mos 4:10-17.

 

Vi är ganska olika som människor. Vissa talar mycket och gärna – andra säger helst inte många ord, särskilt inte inför folk. Mose verkar ha varit av den senare sorten. Vi kommer här in i hans samtal med Gud i hans kallelseuppenbarelse, den med den brinnande busken. Mose är ju den största och viktigaste profeten i GT. På förklaringsberget är det Mose och Elia som kommer och talar med Jesus. Men här, när han kallas verkar han frukta människor mer än Gud. Står han kanske inte och ber Gud att få slippa sin kallelse eftersom han har svårt att tala inför folk? Trots att Gud har gett honom allt han behöver, och därtill lovar att lära honom vad han ska säga. Men Mose törs inte förlita sig fullt på Gud ännu, han har inte genom lång erfarenhet lärt sig att Guds löften håller att leva och dö på. Men trots att Gud blir arg så lyssnar han på Moses bön och ger honom hans bror Aron till hjälp. När Mose får gå tillsammans med Aron törs han också lita på Gud och följa hans vilja. Senare i historien, när Jesus sände ut sina lärjungar för att förkunna Guds rike, så sände han ut dem två och två. Även om somliga av oss är mer talträngda än Mose är vi människor i oss själva både svaga och fega. Ensam är inte stark. Men texten om Mose tar ju inte slut vid kallelsen. Mose går med Gud och får nåden att uträtta storverk, inte av egen förträfflighet men för att han ställde sig till förfogande och till slut gick dit Gud kallade honom. Så är det också för oss. Genom dopet kallas vi till ett nytt liv som Jesu lärjungar. Liksom Aron blev Moses mun så kan vi bli Jesu mun och händer för våra medmänniskor. Men detta är inget vi måste prestera av oss själva. Vi får överlämna oss till Gud så att han kan bruka oss. Då blir alla de gåvor han har gett oss till välsignelse, både de vi fick när han skapade oss och dem han ger genom den Helige Ande. Vi är alla olika, men kunde Gud göra Mose till en stor profet trots att han var rädd för att tala inför folk, så kan han använda också dig och mig.  Amen


Rättvisemärkt mjölk - och kyrka?

Häromkvällen hade vi studiebesök på gården av en grupp EFS-are från Umeå. De var nyfikna på vårt sätt att bedriva jordbruk t ex vår pågående byggnation av ett gårdsmejeri för 7 kor och på varför vi valt att köpa Brattfors bönhus. När jag skulle förklara detta insåg jag att det till viss del är två uttryck för samma sak - motstånd mot stordriften. Vi är ingalunda ensamma om denna protest. Småskalig livsmedelsförädling och närproducerat är en stark och pågående trend, liksom inom det kyrkliga återupptäckandet av livsnära smågrupper, cellgrupper eller vad man kallar dem. Det lokala perspektivet tilltalar människor. Samtidigt finns en globaliserande trend, inte minst här på internet. Men även vad beträffar större företags arena. Just nu går det tungt för mjölkbönderna. Inte blir det bättre för att euron krisar, fastän i stort sett ingen mjölk går på export. Detta har främst två orsaker: Dels betalas jordbruksstöden ut i euro och dels är den största mejerijätten i Sverige, Arla foods, ett stort internationellt bolag som köper in mjölken till i stort sett världsmarknadspriser, även fast svenska konsumenter är beredda att betala mer för den svenska mjölken och vårt klimat, våra stränga regelverk och kostnadsläget i Sverige innebär att det är dyrare att producera mjölken här. Nu ifrågasätter t o m Land Lantbruk på ledarplats det faktum att en höjning av mjölkpriset i Sverige skulle lösa de svenska mjölkböndernas problem med för lite betalt för mjölken - detta skulle istället berika den multinationella matjätte som Arla Foods utvecklats till.
 
När jag växte upp hade vi mudi-mums guider som skulle hjälpa oss att välja schysst mat. Jag känner på något vis igen detta. Vi fick senare rättvisemärkta varor för att undvika att fattiga bönder i u-länder drabbades - och visst, den personliga katastrofen att förlora gården och tvingas bosätta sig i slummen och inte ha mat för dagen är ju betydligt värre i ett fattigt land än att förlora gården och tvingas leva på svenskt existensminimum med skuldsanering och socialbidrag som tänkbara utvägar. Men ändå. Det orättfärdiga i att inte få betalt för sina händers arbete är lika orättfärdigt oavsett vilka andra sociala skyddsnät som finns. Nu lever vi alltså i en situation där majoriteten av Sveriges mjölkbönder lever i händerna på en internationell matjätte. Vägen ut ur situationen är densamma som tidigare i historien och i andra länder: Bilda nya lokala koperativ och hitta egna säljkanaler till konsumenten.
 
Att stordriftens tillskyndare har tappat vinden i seglen vet vi av två orsaker: Land lantbruk (som väl får sägas vara ganska icke-opositionell) har på ledarplats kritiserat den (de har tidigare så vitt jag minns välkomnat alla fusioner Arla gjort på vägen och menat dem vara räddningen för det krisande lantbruket) och Svenska kyrkan har till slut börjat anamma den, som vanligt sist på tåget i samhällsförändingar och därmed hopplöst ute redan innan den ens kommit igång.
 
Här kommer vi osökt in på en av anledningarna till att vi valt att köpa ett bönhus - f ö det närmsta numera i södergående riktning från oss (drygt tre mil bort), eftersom tre andra på närmare håll har sålts på kort tid. Vi har sett vart stordriften leder för mjölkproduktionen. Är det inte troligt att den kyrkliga stordriften med sammanslagningar och försäljningar av kyrkobyggnader leder åt samma håll: När det blir för stort måste det börja om i det lilla. Lika beroende av mjölkbönderna som Arla foods är, är kyrkan av de kyrkokristna. Utan en lokal gemenskap som tror blir det ingenting att vare sig hantera eller förädla för den välslimmade organisationen, precis som Arla foods inte skulle klara sig utan mjölk. Kyrkan är enligt bekännelseskrifterna "de heligas samfund där ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas." Utan de heligas samfund blir det ingen kyrka kvar. Därför behöver Svenska kyrkan lära av jordbrukets bekymmer och inse stordriftens begränsningar. Svenska kyrkan skulle behöva bli rättvisemärkt och i större utsträckning måna om att de kyrkokristna ska ha bra förhållanden.
 
Liksom Babels torn aldrig blev färdigt är stordriften dömd till undergång. Anledningen till att Guds rike så ofta beskrivs i jordbrukstermer måste ju inte primärt vara historiska omständigheter, agrar kultur mm. Kanske är det istället, i alla tider, väldigt ändamålsenligt att jämföra med. Liksom Kyrkan är jordbruket beroende av att Gud ger växten. Kyrkan måste så ordet i den goda jorden för att det ska bära frukt. Ju mer den sår, desto mer får den skörda. Men bara jord och utsäde räcker inte. Utsädet måste spridas ut. Ingen bonde skulle få för sig att hälla ut allt utsäde i en stor hög på gårdsplanen, även om det förvisso skulle uppfylla kraven på både centralisering och rationalitet.
 
 

http://brattforsbonhus.blogg.se

Jag har startat en blogg som enbart kommer handla om Brattfors bönhus och verksamheten där. Titta gärna in! http://brattforsbonhus.blogg.se

Brattfors bönhus

Idag är det en historisk dag. Jag har blivit ägare till ett bönhus inklusive inventarier- eller i allafall ett halvt - då jag tillsammans med min man har köpt bönhuset i Brattfors, Nordmalings församling. Vi tillträdde idag. Den person som ansvarar för att hjälpa till med försäljningar av EFS-bönhus i Västerbotten använde ordet historiskt. Han hade varit med om att sälja 15 bönhus men aldrig till någon som skulle använda det till bönhus...

Nu börjar en ny epok i vårt liv också. Hur den blir vet bara Gud, som vi upplever har lett oss hit. Det är ett spännande äventyr. Högsta prioritet är nu att försöka få igång firandet av gudstjänster (helst med mässfirande) med någon slags regelbundenhet. Dessutom kommer scoutkåren jag hade hand om i Hjåggsjö missionshus (som såldes nyligen till privat boende) flytta till Brattfors och samtidigt byta förbund från SMU till EFS scout. Det vore roligt om det gick att rekrytera några fler scouter i samma veva. Därutöver tänker vi oss också att på sikt planera för någon uppbygglig sammankomst som kan samla människor från lite längre avstånd. Brattfors är centralt placerat: ca 5 mil från Umeå och något längre från Örnsköldsvik, 1 mil från Nordmaling, 3,5 mil från Vännäs och 2 mil från Hörnefors. Vad beträffar huset är det i ganska gott skick - det är byggt 1947 - men tegeltaket har några skavanker som behöver lagas innan vintern, utöver löpande skötsel.

Rent praktiskt och organisationsmässigt kommer vi, så fort vi rekryterat minst 50% fler medlemmar (d v s en person till), att starta en EFS-grupp (enklare organisation än en EFS-förening) som utöver att organisera intresserade personer kommer att ha hand om verksamheten. Bönhuset kommer förmodligen - om inte skatteverket har något att erinra - drivas som en näringsfastighet inom vårt företag. Eftersom vi i första hand vill sälja gårdens produkter direkt till kund men inte ligger så bra till geografiskt för en gårdsbutik så tror vi att förutsättningarna är mycket bättre i centrala Brattfors, som tills helt nyligen hade en egen affär som låg alldeles intill. Därutöver kommer huset kunna hyras ut inom ramen för det ändamål det är avsett för (främst till EFS-gruppen och scouterna men även till ev andra intresserade). Eftersom efterfrågan på just gudstjänstlokaler för närvarande är tämligen svag får jag nog arbeta ganska mycket med marknadföringen, så att huset blir mycket använt. Eller ska jag kalla det missionen?

Egentligen är det inte konstigt att ett livsmedelsföretag också ägnar sig åt bönhus. Utöver namnet (som för tankarna till bönor) och att det är till för att samla fåren runt herden, så står det ju skrivet att människan inte enbart ska leva av bröd. Och eftersom vår affärsidé är att "Producera njutbar och hållbar mat på ett njutbart och hållbart sätt" så kan väl detta gälla även den andliga födan - även om jag i båda fallen tycker att vi kanske borde kallat det "tillhandahålla" istället. Människan sår och skördar, men Gud ger växten. På åkrarna såväl som i Guds rike.

Den här bloggposten väcker förmodligen fler frågor än den besvarar. Så ta tillfället i akt och använd kommentarsfältet för att reda ut somligt. Men jag har inte heller alla svar - jag ser min roll som missionärens. Vad det blir av det hela kan ju inte jag veta.






RSS 2.0