Sändning pågår

I "Jobb med job" avslutade jag med att konstatera att Sverige är ett missionsland. Det är måhända ingen nyhet med tanke på alla de undersökningar som görs när det gäller kyrksamhet och Gudstro. Men jag tror att det är en nyhet när det gäller hur vi kristna organiserar våra kyrkor och vår verksamhet, inte minst i Svenska kyrkan som gör anspråk på att vara en folkkyrka. Missionerar gör man normalt inte bland sina egna medlemmar. Inte desto mindre tror jag att det behövs idag. Många medlemmar i Svenska kyrkan har så svag anknytning till kyrkan att de knappt vet om att de är medlemmar - åtminstone har de inte reflekterat över det nämnvärt. Så om vi är överrens om att mission behövs så inställer sig nästa fråga, nämligen hur den ska organiseras.

Steg ett är natruligtvis att i realiteten såväl som på papperet låta missionsperspektivet genomsyra all verksamhet. Man kan också predika om vikten att prata med omgivningen om sin kristna tro. Men detta har sagts länge, ändå kan vi konstatera att utvecklingen mest gått åt fel håll. Där är sekulariseringen både inom och utanför kyrkan ett hinder. Folkkyrkan har tyvärr en akilleshäl - den vill vara populär. Det var enkelt att lite omärkligt förändra folkkyrkotanken från Kyrkan för folket till folkets Kyrka, ungefär som folkets hus. Kyrkans Herre är Kristus, men Folkets Kyrka - den blir lätt vad den heter. Ganska förödande om folket är världens mest sekulariserade.

Ska vi då ge upp tanken på att Svenska kyrkan skulle kunna bedriva mission, annat än som en långsam och omärklig infiltration av sinnena via bröllop, dop och begravningar under livstiden, så att folk, i bästa fall, på sin dödsbädd erinrar sig det eviga livets möjlighet genom tron på Jesus? Knappast - kyrkoordningen säger att mission är en av församlingens grundläggande uppgifter.

Så hur gör man så att jag, kommentatorer på den här bloggen mfl som tycker mission är viktigt, verkligen orkar leva i den kallelsen att vara missionärer i Sverige - en kallelse som alla kristna har? Genom mina egna dåliga erfarenheter av dysfunktionellt församlingsliv vet jag att tre saker är enormt viktiga: Sändning, förbön och uppmuntran. Det går inte att tro att folk ska orka arbeta mycket utan detta! Det går att jobba mycket utan ekonomisk ersättning och budget men har man inte förtroendet att utforma arbetet (sändningen, uppdraget), och en grupp som uppmuntrar och ber för en då går det inte. Detta är i förstone församlingens uppgift. Men i dysfunktionella församlingar fungerar inte detta. Då måste man försöka hitta alternativa strukturer. EFS är ett sådant exempel på sammanhang där lekmän uppmuntrar varandra till tjänst. En annan möjlighet kanske kan vara att fungerande församlingar faktiskt sänder missionärer. Person A är aktiv i en dysfunktionell församling och vill engagera sig, men möts bara av kallsinnighet, spott och spe, eller likgiltighet. Vi kan alla vara överrens om tror jag att person A är en nyckelperson i sin församling för att vända trenden. Problemet är bara att församlingen inte inser det. Person A, som inte får varken sändning, uppmuntran eller förbön blir alltmer missnöjd och till slut orkar han/hon inte längre. För att stå ut slutar han/hon antlingen att engagera sig helt eller så hittar han/hon en fungerande församling att engagera sig i. En församling som redan har en mängd engagerade frivilliga. På det viset blir den dysfunktionella församlingens liv ännu mer utarmat.

Det är i denna situation jag tror att sändning från en annan församling kan vara en nyckel. Om person A innan den har gett upp kan få ett uppdrag från en fungerande församling att verka som missionär i den dysfunktionella församling som han/hon tillhör blir läget ett annat. Som missionär ligger det i sakens natur att omgivningen ofta är oförstående. Det blir en del av uppdragets tjusning att försöka vända den negativa trenden i den dysfunktionella församlingen. Sändningen, förbönen och uppmuntran får person A nu från den fungerande församlingen. Till den sker också löpande återkoppling av hur uppdraget går. Behövs fler frivilliga för t ex en studiesatsning eller dyl kan sådana också sändas ut av det överflöd av frivilliga som en fungerande församling ger upphov till. I möjligaste mån samarbetar naturligtvis person A med den lokala systerförsamlingen, precis som på missionsfält utomlands. Men person A är inte på samma sätt i händerna på den dysfunktionella församlingen eftersom han/hon numera får förbön och uppmuntran från en fungerande församling där hon också med jämna mellanrum hämtar kraft i församlingens gudstjänst (antingen vissa söndagar enligt schema eller tre månader om året eller dyl). Detta är en modell som fungerar utomlands. Svårigheten är förstås att den dysfunktionella församlingen pekas ut som ett missionsfält. Men det kanske går att lösa genom att sändningen kopplas till det geografiska området. Ingen församling kan ju gärna hävda att den når alla medborgare i t ex en kommun.

När missionären verkligen når nya människor med evangeliet bör dessa hänvisas till den lokala församlingen för söndaglig gudstjänst men utrustas genom cellgrupper, bibelstudiegrupper, Alpha etc organiserat via den sändande församlingen så att inte också dessa helt hamnar i händerna på den dysfunktionella församlingens obefintliga herdeskap. Men naturligtvis kan den dysfunktionella församlingen så småningom bli en funktionell församling som kanske kan sända missionärer till andra församlingar i sin tur. 

Skulle det fungera tror ni?

Kommentarer
Postat av: anette

Låter spännande =)

Skulle vara intressant att höra om något i liknande stil gjorts någonstans. Sverige är ett utmanande missionsfält där vi nog behöver gå både utanför "boxen" och ut ur "båten" =)

/anette j

2011-09-26 @ 22:53:58
Postat av: Gunvor Vennberg

Jag vet att vissa frikyrkor, t ex EFK arbetar mycket med församlingsplantering, t ex att en grupp flyttar ut i ett bostadsområde och startar en husförsamling där. Detta sätt att arbeta borde ju även gå att praktisera inom Svenska kyrkan, t ex att en grupp från en livaktig församling börjar engagera sig målmedvetet i syfte att bygga församling och nå nya människor i en trött församling med få eller mycket gamla gudstjänstfirare.



Jag vet också ett exempel på att en familj inom missionskyrkan som flyttade till en ort med en döende missionsförsamling sändes dit som missionärer från sin gamla församling och fortfarande får stöd och hjälp därifrån genom både förböd och påhälsningar. Detta var mer påkallat av att de ändå skulle flytta, men båda församlingarna betraktar varandra som "vänförsamlingar" och har ett utbyte som förhindrar att det unga paret tappar orken.



Inom Svenska kyrkan vet jag dock inte om något exempel på "lekmannamissionärer" i organiserad form. Kanske är det territorialförsamlingsprincipen som får oss att inte arbeta med mission till andra församlingar, men detta med att sända "missionärer" är ju mer att betrakta som att ha en "vänförsamling" - i och med att en person bor eller bosätter sig inom territorialförsamlingen så byter den ju församlingstillhörighet. Men jag tror det är viktigt att man tänker "mission" oavsett hur det ser ut på papperet.

2011-09-29 @ 07:56:10
Postat av: anette



Territorialprincipen skulle nog gå att komma runt bara vi började se Sverige som ett missionsfält. Egentligen är tanken med "vänförsamlingar" riktigt bra, att man från levande församlingar skulle kunna erbjuda stöd till församlingar som tynar. Problemet är hur man gör det utan att trampa församlingsledningen där på tårna.

Tror att det om det är möjligt kan vara bra att "sända" personer i par eller grupp, visserligen med risk att inte behöva bygga nya relationer i den nya församlingen, men som stöd för varandra.

2011-10-04 @ 00:17:28
Postat av: Gunvor Vennberg

Jag tror att bönen är otroligt viktig, att man lyssnar efter Herren, då öppnas det vägar. Kan man inspirera fler att be i den döende församlingen genom att dra igång böneinitiativ av typen bönevecka dygnet runt eller dyl (24-7 t ex som i Umeå härom veckan)kommer säkert Gud att verka i människors hjärtan - Och i teorin är ju inte mission något som församlingsledningar kan vara negativa till - det är ju en av församlingens grundläggande uppgifter, även om människor som vill saker och går med Gud kan skapa rädsla och känsla av brist på kontroll. Men en rörelse av lekmän i Svenska kyrkan som ber och missionerar har ju inte så mycket formell makt precis, så sker det på frivillig basis så uppfattas det nog inte till en början som ett hot mot det bestående eller som ett intrång från en annan församling. Folk får ju engagera sig i vilken församling de vill! När väl Gud börjar verka genom dessa och andra involveras, kan det ju för vissa vara provocerande, men då är det ju Gud som handlar genom församlingens egna medlemmar, så det kan ju ingen annan församling ställas till ansvar för! jag tror att människor i allmänhet och kyrkoarbetare och församlingsaktiva i synnerhet egentligen vill komma närmare Gud och vill att andra ska få upptäcka honom, vad som behövs är att det ges tillfälle och att modlösheten får ge vika för hopp inför framtiden. Visst kan det till synes orealistiska som Gud vill göra i vårt land möta motstånd i form av "det går aldrig" och liknande, men det tillhör nog undantagen att kyrkoaktiva medvetet och aktivt motverkar den kristna trons utbredning. Däremot kan det ju ofta hända för att vi bara är människor,genom vår synd och bortvändhet från Gud etc. Men denna synd har Jesus burit på korset och bortvändheten är ju bara ett halvt varv ifrån en Gudstillvändhet. Är vi beredda att också bära korset när det behövs är jag viss om att Guds rike kan bryta igenom allt detta!

2011-10-04 @ 11:06:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0