Kropp och knopp

När jag var liten fanns det en spalt i Kamratposten som hette "Kropp och knopp" som handlade om relationer och sexualitet. I den ordningen också: Först kroppen, sedan knoppen. Det var ganska självklart i den spalten att tonårskroppen var lite svår att vänja sig vid med alla sina hormoner, finnar och drifter, men att det liksom gick att komma överrens med den så småningom - åtminstone efter att ha dryftat problemen med en vuxen. Kroppen och knoppen tilltalades som en enda integrerad människa - det var lika bra att vänja sig, för kroppen var jag i lika hög utsträckning som knoppen. Idag är gårdagens ungdomar vuxna. Men vad hände med dessas förhållande till sina kroppar? Kamratpostens ambition att få de unga att känna sig tillfreds med sin kropp och sin sexualitet i vardande verkar inte ha lyckats. Jag ska utveckla detta utifrån fyra exempel:

Feminismen:

Feminismen vill frigöra kvinnan ur kroppens fängelse. Först då kvinnans livsval inte påverkas av det biologiska funktionerna som följer av sexualiteten (d v s barnafödande och barnuppfostran) kan hon bli lika fri som en man.

Queerideologin:

Trivs du inte med ditt kön kan du alltid byta. Det är dina tankar som avgör vem du är, inte vilken kropp du råkar ha fötts med.

Eutanasidebatten:

Det viktigaste för en människa är att få avsluta sitt liv innan förståndet har blivit omtöcknat av smärta och åldrande. Annars kan hon ju bli liggande som ett paket och det är ovärdigt att inte kunna styra över sin kropp längre.

Nyandligheten:

När du behärskar kroppen t ex genom att sitta stilla i konstiga ställningar så kan det andliga i människan frigöras. Det är människans andliga potential som är det viktiga. Kroppen är ett bihang.

Allt detta är exempel på ett gnostiskt tänkande anser jag, där uppdelningen mellan människans kropp och själ/psyke/ande blir knivskarp och där det senare, knoppen, överordnas kroppen. Gnosticismen såg det materiella som något ont som det gällde att frigöra sig från och detta tänkande tycks ha återkommit, kanske som ett svar på materialismen, som reducerade människan till biologi och kemiska processer.

Det gnostiska tänkandet är till förvillelse likt kristendom och ändå helt väsensskilt från den. I kristen tro har Gud skapat allt och människan till sin avbild, som man och kvinna. Han vet att vi är mull men trots det (eller tack vare det) älskar han oss så mycket att han själv blev kött som människan Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Kristna får inte kontakt med Gud genom att eftersträva att vara andliga i betydelsen icke kroppsliga, utan genom att Gud själv blev kropp och tog sin boning bland oss, delade vårt liv och led döden samt uppstod som den första kroppsligen från det döda, med sår som det gick att peta i för Tomas som tvivlade. Innan han dog instiftade han nattvarden med orden "Detta är min kropp [...] detta är mitt blod" I nattvardens mysterium får vi ta del av hans kropp och blod som fysiskt och påtagligt blir en del av våra kroppar och gör oss till ett med honom och varandra, eftersom vi delar samma bröd. Vi blir Kristi kropp, kyrkan, genom det materiella. Genom våra munnars tuggande och sväljande.

Materialismen vill ha människan till ett djur ibland andra. Hon är en slav under sina processer där personlighet, tänkande och andliga erfarenheter egentligen inte är något annat än hjärnans aktivitet. Visst är det roligt att den har fått stryka på foten! Men vi får inte hamna i det andra diket. Genom den del av skapelsen som är vår egen kropp kan vi både möta Gud och våra medmänniskor. Är vi inte nöjda med allt vad vi fått så kan vi iallafall förvalta och bruka det vi har genom att verka i vår kallelse, en kallelse som vi i stor utsträckning kan lista ut just genom vilka kroppsliga gåvor vi har. Det är kontraproduktivt att stirra sig blind på att någon annan är snyggare, klokare, snabbare eller har ett bättre kön - bara genom att använda det vi har enligt Guds plan kan vi bli verkligt tillfreds och hela människor.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0