Om konsten att tysta kritiker

Jag har fått signaler om att min blogg läses i min hemförsamling och att det väckt negativa reaktioner, ja t o m ifrågasättande av min närvaro i församlingens liv. Visst kan jag förstå om enskilda, icke namngivna offentliga personer, som likafullt går att känna igen om man känner till förhållandena, tycker det är tråkigt och olustigt att bloggen handlar om dem när jag inte berömmer dem. Jag ska tänka mig för ännu noggrannare i fortsättningen, även om det nästan är omöjligt för mig att blogga om jag inte får göra det utifrån exempel. Även om jag skriver: När jag var i X kyrka en söndag och berättar om något i allmänna ordalag så går det ju att känna igen för dem som var där! När jag kritiserar en teologi så känner sig förkunnaren av denna teologi träffad, o s v. Det är oundvikligt om man ändå väljer att läsa, vilket jag välkomnar! Jag lyfter på den här bloggen främst upp svenskkyrkliga fenomen och problemområden utifrån exempel från min vardag. Då jag är mycket aktiv i min hemförsamling är det naturligt att många av exemplena kommer därifrån. Det innebär ju inte att det är bättre i de flesta andra församlingar, eller att det inte finns positiva saker också. Jag kritiserar personer i personliga samtal med den det berör i nomalfallet. Men när jag på bloggen skriver om offentliga personers offentliga gärning som exempel på fenomen, teologisk förskjutning och liknande så är det oundvikligt att det finns personer bakom exemplet, även om kritik av dem inte är syftet med bloggposten. Å andra sidan - eftersom det är offentliga uttalanden jag använder mig av kunde det ju lika gärna ha varit en journalist där och hamnat i tidningen. Jag har inte offentliggjort något som inte redan var offentligt och det som andra offentliggör genom t ex predikan måste även jag få kritisera. Jag får å andra sidan också vara beredd på kritik för vad jag skriver offentligt på bloggen, men jag skulle uppskatta om den kritiken rör innehållet och framfördes i bloggens kommentarsfält eller till mig personligen.

Låt mig förklara: Jag är medlem i Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan är enligt lagen om Svenska kyrkan en evangelisk-luthersk och demokratisk folkkyrka som under överskådlig tid har varit organiserad i territiorialförsamlingar. Som boende i Vännäs församling så är jag hänvisad till: Vännäs Församling. Jag är inte tillåten att byta församling med mindre än att jag flyttar och det kan jag i princip inte p g a att jag är bunden till torvan genom mitt jordbrukande. Jag är visserligen med i en nomineringsgrupp som vill införa fri församlingstillhörighet, men detta är inte verklighet ännu. Men många tycks i tanken redan ha övergett territorialförsamlingen. Det har däremot inte jag gjort, jag är lojal mot den rådande ordningen.

Svenska kyrkan är också en folkkyrka. Folkkyrkan kännetecknas av att man inte avkrävs någon trosbekännelse för att få vara medlem. Ingen kan heller kastas ut, inte ens den som kritiserar. Ämbetsbärarna är kontrollerade, men den vanlige medlemmen kan inte ens uteslutas om den är verksam som satanist och sitter i fängelse för att ha bränt ner sin församlingskyrka. Folkkyrkan sägs också vara en kyrka med högt i tak och låga trösklar. Sägs skriver jag för det verkar inte heller självklart.

Svenska kyrkan är också demokratisk. En viktig demokratisk princip är att de som har ansvaret kontrolleras och kritiseras offentligt och fritt, utan att de som gör det (publicister, bloggare etc) riskerar att råka illa ut, det ska rättssystemet se till. En fungerande demokrati kräver denna offentliga kritik för att fungera, men sorgligt nog är de flesta media både ointresserade av och okunniga om Svenska kyrkan, särskilt på församlingsnivå. Där är bloggare viktiga, särskilt så länge det är meningen att Svenska kyrkan ska styras av alla medlemmar genom kyrkovalen, inte bara av dem som har egen insyn. I verkligheten får man nog utstå ett och annat som sanningssägare både i kyrkan och det sekulära, men faktum kvarstår att demokratin är beroende av att människor vågar ha en mening och stå för den i den offentliga debatten.

Svenska kyrkan är också evangelisk-luthersk. Det borde innebära att både hänvisningar till evangeliet och till Luther i argumenteringen kring aktuella frågor skulle ha en stor tyngd. Men också att det allmänna prästadömet tillmäts en stor betydelse. Det är församlingen som genom att läsa sin Bibel och katekes ska bedöma om det som prästerna predikar är värt att ta till sig. Den som går in i ett prästämbete i en evangelisk-Luthersk kyrka borde därför inte förvånas om församlingsmedlemmar både anser sig ha rätten och modet att på lutherskt vis tillrättavisa präster som inte håller sig till läran och dessutom varna andra för den felaktiga undervisningen. Det är enligt Luther församlingens uppgift.

Så sammanfattningsvis finns det nog bara ett sätt att tysta kritiker som varit med i församlingskärnan mycket längre än de flesta anställda och vid det här laget genomlevt ett tiotal präster: Nämligen att lyssna på dem och ta till sig vad de säger. Om det skrivs för mycket negativt om församlingen här på bloggen: Ge mig anledning att skriva något positivt istället! Tag mig i bruk med mina idéer och gåvor och låt oss hjälpas åt att förändra saker!

Jag kämpar inte mot någon människa av kött och blod med den här bloggen, bara mot de strukturer som vill döda engagemang, tysta evangelium och sprida lögnen att det är bra och mysigt som det är. En församling är inte en klubb för inbördes beundran: Den ingår i ecclesia militans - den stridande kyrkan. Jag hoppas att ni kära läsare inte tappar modet av att jag kritiserar somligt. Min närvaro i församlingens liv visar väl att jag inte har tappat hoppet! Så vad hoppas jag? Jag hoppas att den syndare som är jag och alla andra syndiga människor som tillsammans med mig utgör Vännäs församling genom tron såsmåningom ska uppgå i ecclesia triumphans - den triumferande kyrkan. Men för att detta ska ske vill det nog till att både kritikerna och väktarna på Sions murar fyller sin kallelse!

Sändning pågår

I "Jobb med job" avslutade jag med att konstatera att Sverige är ett missionsland. Det är måhända ingen nyhet med tanke på alla de undersökningar som görs när det gäller kyrksamhet och Gudstro. Men jag tror att det är en nyhet när det gäller hur vi kristna organiserar våra kyrkor och vår verksamhet, inte minst i Svenska kyrkan som gör anspråk på att vara en folkkyrka. Missionerar gör man normalt inte bland sina egna medlemmar. Inte desto mindre tror jag att det behövs idag. Många medlemmar i Svenska kyrkan har så svag anknytning till kyrkan att de knappt vet om att de är medlemmar - åtminstone har de inte reflekterat över det nämnvärt. Så om vi är överrens om att mission behövs så inställer sig nästa fråga, nämligen hur den ska organiseras.

Steg ett är natruligtvis att i realiteten såväl som på papperet låta missionsperspektivet genomsyra all verksamhet. Man kan också predika om vikten att prata med omgivningen om sin kristna tro. Men detta har sagts länge, ändå kan vi konstatera att utvecklingen mest gått åt fel håll. Där är sekulariseringen både inom och utanför kyrkan ett hinder. Folkkyrkan har tyvärr en akilleshäl - den vill vara populär. Det var enkelt att lite omärkligt förändra folkkyrkotanken från Kyrkan för folket till folkets Kyrka, ungefär som folkets hus. Kyrkans Herre är Kristus, men Folkets Kyrka - den blir lätt vad den heter. Ganska förödande om folket är världens mest sekulariserade.

Ska vi då ge upp tanken på att Svenska kyrkan skulle kunna bedriva mission, annat än som en långsam och omärklig infiltration av sinnena via bröllop, dop och begravningar under livstiden, så att folk, i bästa fall, på sin dödsbädd erinrar sig det eviga livets möjlighet genom tron på Jesus? Knappast - kyrkoordningen säger att mission är en av församlingens grundläggande uppgifter.

Så hur gör man så att jag, kommentatorer på den här bloggen mfl som tycker mission är viktigt, verkligen orkar leva i den kallelsen att vara missionärer i Sverige - en kallelse som alla kristna har? Genom mina egna dåliga erfarenheter av dysfunktionellt församlingsliv vet jag att tre saker är enormt viktiga: Sändning, förbön och uppmuntran. Det går inte att tro att folk ska orka arbeta mycket utan detta! Det går att jobba mycket utan ekonomisk ersättning och budget men har man inte förtroendet att utforma arbetet (sändningen, uppdraget), och en grupp som uppmuntrar och ber för en då går det inte. Detta är i förstone församlingens uppgift. Men i dysfunktionella församlingar fungerar inte detta. Då måste man försöka hitta alternativa strukturer. EFS är ett sådant exempel på sammanhang där lekmän uppmuntrar varandra till tjänst. En annan möjlighet kanske kan vara att fungerande församlingar faktiskt sänder missionärer. Person A är aktiv i en dysfunktionell församling och vill engagera sig, men möts bara av kallsinnighet, spott och spe, eller likgiltighet. Vi kan alla vara överrens om tror jag att person A är en nyckelperson i sin församling för att vända trenden. Problemet är bara att församlingen inte inser det. Person A, som inte får varken sändning, uppmuntran eller förbön blir alltmer missnöjd och till slut orkar han/hon inte längre. För att stå ut slutar han/hon antlingen att engagera sig helt eller så hittar han/hon en fungerande församling att engagera sig i. En församling som redan har en mängd engagerade frivilliga. På det viset blir den dysfunktionella församlingens liv ännu mer utarmat.

Det är i denna situation jag tror att sändning från en annan församling kan vara en nyckel. Om person A innan den har gett upp kan få ett uppdrag från en fungerande församling att verka som missionär i den dysfunktionella församling som han/hon tillhör blir läget ett annat. Som missionär ligger det i sakens natur att omgivningen ofta är oförstående. Det blir en del av uppdragets tjusning att försöka vända den negativa trenden i den dysfunktionella församlingen. Sändningen, förbönen och uppmuntran får person A nu från den fungerande församlingen. Till den sker också löpande återkoppling av hur uppdraget går. Behövs fler frivilliga för t ex en studiesatsning eller dyl kan sådana också sändas ut av det överflöd av frivilliga som en fungerande församling ger upphov till. I möjligaste mån samarbetar naturligtvis person A med den lokala systerförsamlingen, precis som på missionsfält utomlands. Men person A är inte på samma sätt i händerna på den dysfunktionella församlingen eftersom han/hon numera får förbön och uppmuntran från en fungerande församling där hon också med jämna mellanrum hämtar kraft i församlingens gudstjänst (antingen vissa söndagar enligt schema eller tre månader om året eller dyl). Detta är en modell som fungerar utomlands. Svårigheten är förstås att den dysfunktionella församlingen pekas ut som ett missionsfält. Men det kanske går att lösa genom att sändningen kopplas till det geografiska området. Ingen församling kan ju gärna hävda att den når alla medborgare i t ex en kommun.

När missionären verkligen når nya människor med evangeliet bör dessa hänvisas till den lokala församlingen för söndaglig gudstjänst men utrustas genom cellgrupper, bibelstudiegrupper, Alpha etc organiserat via den sändande församlingen så att inte också dessa helt hamnar i händerna på den dysfunktionella församlingens obefintliga herdeskap. Men naturligtvis kan den dysfunktionella församlingen så småningom bli en funktionell församling som kanske kan sända missionärer till andra församlingar i sin tur. 

Skulle det fungera tror ni?

Kropp och knopp

När jag var liten fanns det en spalt i Kamratposten som hette "Kropp och knopp" som handlade om relationer och sexualitet. I den ordningen också: Först kroppen, sedan knoppen. Det var ganska självklart i den spalten att tonårskroppen var lite svår att vänja sig vid med alla sina hormoner, finnar och drifter, men att det liksom gick att komma överrens med den så småningom - åtminstone efter att ha dryftat problemen med en vuxen. Kroppen och knoppen tilltalades som en enda integrerad människa - det var lika bra att vänja sig, för kroppen var jag i lika hög utsträckning som knoppen. Idag är gårdagens ungdomar vuxna. Men vad hände med dessas förhållande till sina kroppar? Kamratpostens ambition att få de unga att känna sig tillfreds med sin kropp och sin sexualitet i vardande verkar inte ha lyckats. Jag ska utveckla detta utifrån fyra exempel:

Feminismen:

Feminismen vill frigöra kvinnan ur kroppens fängelse. Först då kvinnans livsval inte påverkas av det biologiska funktionerna som följer av sexualiteten (d v s barnafödande och barnuppfostran) kan hon bli lika fri som en man.

Queerideologin:

Trivs du inte med ditt kön kan du alltid byta. Det är dina tankar som avgör vem du är, inte vilken kropp du råkar ha fötts med.

Eutanasidebatten:

Det viktigaste för en människa är att få avsluta sitt liv innan förståndet har blivit omtöcknat av smärta och åldrande. Annars kan hon ju bli liggande som ett paket och det är ovärdigt att inte kunna styra över sin kropp längre.

Nyandligheten:

När du behärskar kroppen t ex genom att sitta stilla i konstiga ställningar så kan det andliga i människan frigöras. Det är människans andliga potential som är det viktiga. Kroppen är ett bihang.

Allt detta är exempel på ett gnostiskt tänkande anser jag, där uppdelningen mellan människans kropp och själ/psyke/ande blir knivskarp och där det senare, knoppen, överordnas kroppen. Gnosticismen såg det materiella som något ont som det gällde att frigöra sig från och detta tänkande tycks ha återkommit, kanske som ett svar på materialismen, som reducerade människan till biologi och kemiska processer.

Det gnostiska tänkandet är till förvillelse likt kristendom och ändå helt väsensskilt från den. I kristen tro har Gud skapat allt och människan till sin avbild, som man och kvinna. Han vet att vi är mull men trots det (eller tack vare det) älskar han oss så mycket att han själv blev kött som människan Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Kristna får inte kontakt med Gud genom att eftersträva att vara andliga i betydelsen icke kroppsliga, utan genom att Gud själv blev kropp och tog sin boning bland oss, delade vårt liv och led döden samt uppstod som den första kroppsligen från det döda, med sår som det gick att peta i för Tomas som tvivlade. Innan han dog instiftade han nattvarden med orden "Detta är min kropp [...] detta är mitt blod" I nattvardens mysterium får vi ta del av hans kropp och blod som fysiskt och påtagligt blir en del av våra kroppar och gör oss till ett med honom och varandra, eftersom vi delar samma bröd. Vi blir Kristi kropp, kyrkan, genom det materiella. Genom våra munnars tuggande och sväljande.

Materialismen vill ha människan till ett djur ibland andra. Hon är en slav under sina processer där personlighet, tänkande och andliga erfarenheter egentligen inte är något annat än hjärnans aktivitet. Visst är det roligt att den har fått stryka på foten! Men vi får inte hamna i det andra diket. Genom den del av skapelsen som är vår egen kropp kan vi både möta Gud och våra medmänniskor. Är vi inte nöjda med allt vad vi fått så kan vi iallafall förvalta och bruka det vi har genom att verka i vår kallelse, en kallelse som vi i stor utsträckning kan lista ut just genom vilka kroppsliga gåvor vi har. Det är kontraproduktivt att stirra sig blind på att någon annan är snyggare, klokare, snabbare eller har ett bättre kön - bara genom att använda det vi har enligt Guds plan kan vi bli verkligt tillfreds och hela människor.

Jobb med Job

Låt mig först säga att jag personligen verkligen inte har drabbats av någon olycka som ens är värd att nämnas i samma andetag som Jobs. Men jag såg en film härom dagen som hette "jag saknar dig" och handlar om en fjortonåring som förlorar sin tvillingsyster. Detta tillsammans med att vi har kört in hö idag satte igång mina tankar. Filmen är bara sevärd om man tappat motivationen att sprida evangeliet, för det var verkligen en film om döden som var nästan kliniskt ren från alla spår av kristendom, men den hade iallafall det goda med sig att den i alla fall fick mig att drabbas av medlidande med dem som inte tror. Jag har ju själv bara upplevt döden i kristna sammanhang. I en scen - begravningen - var de iallafall i en kyrka. Men det enda man fick se var hur en mycket frustrerad anhörig sjöng ut sitt hat mot Gud. Det är en ganska naturlig reaktion. Men det är inte Jobs.

"Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissna gräsen. Hos Dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen. Min ande giv det nya liv, som aldrig skall förblomma, fast äng och fält stå tomma."
(Sv ps 201 vers 4)

Idag körde vi in hö. D v s: Först kasserade vi hö. Minns ni den där idylliska hässjningsbilden jag la ut på bloggen? Hässjning är normalt en mycket bra metod för att torka hö, regnet brukar stoppas ganska effektivt av det översta lagret som sedan snabbt torkar när det slutat regna. Men de hässjor vi hade kvar ute hade inte haft särskilt normala förhållanden, utan råkat ut för kraftigt slagregn - under en dag kom det ca 60 mm under kraftig blåst. Sedan hade det till på köpet varit surväder länge efteråt, så hässjorna torkade aldrig ur förrän nu. Resultatet såg vi idag: För första gången någonsin var det mögel och halvruttet hö ända ner på tredje "roan" (stången).  Där var det iallafall möjligt att köra in höet efter att ha sorterat bort en del, men på översta och fjärde roan hade gräsfröna grott i axen och höet liknade bitvis mer gödsel än hö. Det var då jag började tänka på Job. Visst går det i en sådan situation att börja klaga på Gud och tycka att arbetet varit förgäves. Job hade råkat mycket värre ut när han satt utblottad och utan sin familj med bara gödselhögen (d v s den tidens soptipp) kvar. Ändå sjöng han inte ut sitt hat som personen i filmen, utan sa: "Herren gav och Herren tog, lovad vare Herrens namn". Kunde han säga så i den situationen borde väl jag kunna göra det när det bara är hö som gått förlorat. När man tänker efter så fick vi ju en rekordskörd, det var därför vi inte hann hässja upp allt tidigare och köra in det sista före slagregnet. Och för att vi var för få förstås, är man tillräckligt många så går det ju iallafall...

Men trots att vi fick kassera en hel del så fick vi ju ändå in mer från fälten än vi brukar få, och det största problemet hittills i år - att det var för lite plats på logen - löstes ju onekligen på detta sätt. Dessutom fick vi, likt Job, trots allt en större gödselhög! Och gödsel, det är en förutsättning för bra skörd i framtiden...

Värre är det då med den andra skörden. Den som också är stor men arbetarna få. Den kan också gå förlorad. "Allt kött är hö". När jag kom ut från filmen grät jag, min vana trogen. Men denna gång var det de riktiga människorna jag tänkte på. De som dagligen i vårt land dör utan hopp. Vi lever i ett missionsland gott folk. Det är dags att be om skördearbetare - och att arbeta själv.


Hönans evangelium

Minns ni mitt inlägg "ett kycklingunder"? I år ruvade hönan fram 4 kycklingar. Om ni inte har sett en riktig hönsmamma så är det en fighter. Hon håller allt och alla på avstånd för att skydda sina kycklingar, som hon vid fara gömmer under vingarna. Hon är så beundransvärd att Jesus jämförde sig med henne.

"Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn."  (Matt 23:37-39)







Det här säger Jesus på väg mot sin död på korset. Men det var först i förrgår som liknelsen drabbade mig med full kraft. Helt plötsligt fanns det några övergivna och rädda små kycklingar på vår gårdsplan. Var höll hönsmamman hus? Vi förstod direkt att något hade hänt henne - annars skulle de små inte varit obevakade. Såsmåningom hittade vi henne död utanför logväggen. Hon hade stora sår på ryggen. Det låg fjädrar överallt men kroppen fanns alltså kvar. Hon hade uppenbarligen varit för tung för rovfågeln. Varför gav den sig på henne då? hann jag tänka innan insikten högg tag i mig att det måste ha varit kycklingarna som den velat komma åt egentligen. Hönsmamman gick i döden för sina små och räddade därmed deras liv.  

RSS 2.0