Tankar om Elia

Jag blev ombedd att reflektera över en tavla med Elia i Kerits dal i söndags i min hemkyrka. Roligt att få göra något! Det här är ungefär vad jag sa:


Den här tavlan har verkligen präglat min bild av Elia. Korparna, är inte som korpar brukar vara ute efter att äta Elias döda kropp, utan ger honom föda på Guds befallning. De är inga olyckskorpar i den mening vi lägger i ordet, däremot skulle Elia själv säkert av många kallas just olyckskorp.


I första kungaboken berättas det om Elia. I kapitel 17 börjar det med att Elia går till Israels kung Achav och berättar att det under de kommande åren varken ska falla dagg eller regn annat än på hans befallning. Ett dråpslag för ett redan torrt land. Det är efter detta som Herren uppmanar honom att fly till Kerits dal och lovar att bäcken ska förse honom med vatten och korparna ska förse honom med mat under tiden han är gömd där. Elia var vad man brukar kalla en wistleblower nuförtiden. Det höll på att gå riktigt åt fel håll med Israel. Kung Achav hade nämligen gift sig med dottern till fenikiernas kung och hon fick både kungen och nästan hela folket att börja tillbe andra gudar. Hon gav underhåll till 450 baalsprofeter och 400 Ashera-profeter och dessutom hade hon försökt utrota Herrens profeter i landet. Så när Elia påminner om vilken Gud det är som har skapat och uppehåller allt, att det är Herren, Israels Gud och ingen annan, som ger dem regn och skördar, då ligger han risigt till. Achav ger Elia skulden för att det inte regnar, istället för att se att det är hans egen bortvändhet från den sanna Guden som är den egentliga orsaken. Ibland måste Gud visa sin kärlek genom att till synes vända sig bort, förmena oss sina välsignelser, få oss att inse att vi inget förmår utan honom. Senare i livet har Achav lärt sig läxan och ödmjukar sig när Elia gör honom uppmärksam på det onda han har gjort, och då möts han istället av Guds barmhärtighet.


Vad är det som är så speciellt med Elia, så att han tillsammans med Mose talar med Jesus på förklaringsberget och att Johannes döparen enligt Jesu ord är den nya Elia?


Elia är viktig för att han lyssnar i tro till Herren i en tid då de flesta har avfallit. Han är en trons superhjälte som inte bara lyssnar utan också handlar och gör skillnad. När Elia ensam ber Gud om eld till sitt brännoffer på berget Karmel får folket skåda Guds oerhörda makt. De tillber Herren och det efterlängtade regnet kommer precis som Elia sagt. Men Elia var inte ensam även om han trodde det själv. Gud vet att det i Israel finns 7000 män som inte böjt knä för Baal. Hur kände sig dessa under den långa torkan? Hur stod de emot trycket från vänner och släktingar, tidsandan, makthavarnas förväntningar, de falska profeternas förkunnelse? Jag tror att de ofta kände sig missmodiga. Alla siffror gick åt fel håll. Gudstjänststatistiken pekade nedåt, antalet nyomskurna sjönk, några pengar fanns inte.  Men ändå. Enligt Luthers stora katekes är en Gud det man väntar sig allt gott utav och som man i all nöd tar sin tillflykt till. Så jag tror att de, precis som vi kan göra, märkte att Gud bevarade dem när de förtröstade på honom. Än idag gäller att om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Vilka lidanden det än innebär att lyssna i tro och lyda Gud har jag inte hört talas om någon som ångrat sig. För just där, i den brännande andliga torkan, när Gud känns så långt borta och allt är mörkt, bönerna prasslar i munnen och allt känns meningslöst, befinner vi oss kanske ändå som närmast Gud, i hans skugga. Då bereder han oss genom våra förtvivlade böner och vår längtan till dugliga kärl att ta emot det skyfall av nåd och välsignelse som han har i beredskap. 


Liksom Guds löften till Israel stod fast även under Elias tid står hans löften till sin Kyrka fast i vår. De löftena är inte beroende av en välslimmad organisation, mycket pengar eller en positiv statistik. Men för att där alls ska finnas någon kyrka krävs det människor som tror på Jesus Kristus, som ber till honom i sin nöd, som förväntar sig allt gott av Gud och därför lyssnar i tro på vad han vill med våra liv. Om ni har försökt prata med någon som läser tidningen samtidigt förstår ni precis vad jag menar... Därför vill jag utmana er idag: Ber vi verkligen tillräckligt? Är det Gud och inget annat som vi väntar oss allt gott utav? Och om någon tillrättavisar oss när vi är på väg bort från Gud, omvänder vi oss då, eller gör vi som kung Achav och skyller smärtan det åsamkar oss på budbäraren?


Att lyssna i tro är inget vi klarar av oss själva. Tron är en gåva från den Gud som gjort oss rättfärdiga. I jakobsbrevet 5:16-18 står det om kraften i den rättfärdiges bön med Elias bön som exempel. Elia var en människa som vi konstaterar han. Därför kan också vi frimodigt be om allt vi behöver. När vi förväntar oss allt gott av vår skapare ger vi honom äran för allt som han redan har i beredskap för oss. När vi ber Jesus om förlåtelse för vår synd har han redan burit den på korset. Och när vi ber den Helige Ande om hjälp och ledning är det den Helige Ande som ber i oss.  Amen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0