När det är skakigt - Grekland II

Inte nog med att det blev generalstrejk mm när vi just kommit hem - sedan kom jordbävningen i Turkiet inte alls långt därifrån. I andanom är jag kvar där nere med mina tankar och förböner.

Vi pratade faktiskt om jordbävningar på resan. Redan i Antiken förstod sig grekerna på att bygga sina tempel jordbävningssäkra. I Grekland rör sig inte jorden upp och ner utan i sidled vilket inte är lika förödande, men jordbävningar är vanliga. Enligt vår guide var det dessa jordbävningar som gjorde att marknaden för Paulus tält var så gynnsam. När det är jordbävning vågar ingen sova inomhus varken nu eller på Paulus tid. Då behövs det tält.

Kanske kan Svenska kyrkan av idag lära sig något av Paulus också på detta område. Vi lever i en skakig situation. Sprickorna börjar bli tydliga. En del tycker att det ser så allvarligt ut att de inte vågar stanna kvar, andra vet inte vart de ska ta vägen. Några försöker fortsätta som om allt är som det ska. Ibland ser det hoppfullt ut på någon ort - ibland talas det om att riva kyrkobyggnader. Pengarna räcker inte till att putsa fasaderna längre.

Så vad gjorde Paulus? Med risk för sitt liv många gånger predikade han evangeliet. Han byggde församlingar (eklesia) och han gjorde tält. Gjorde tält för att försörja sig, men givetvis också för att människor skulle kunna bo i dem när de drabbades av att marken skakade under deras fötter. Församlingarna han grundade var husförsamlingar som samlades hemma hos någon. De började inte med att bygga kyrkor och inreda dem med lämpliga soffgrupper och gardiner utan ägnade sig åt gudstjänstfirande, undervisning, diakoni och mission. D v s församlingens grundläggande uppgifter också idag enligt kyrkoordningen. Visserligen ska vi inte romantisera - Paulus två brev till församlingen i Korinth (d v s alla husförsamlingar i staden) visar ju att det fanns en hel del övrigt att önska. Ändå tror jag att vi kan lära oss något av detta i den här svåra situationen.

I en missionssituation som den i dagens Sverige - eller i dåtidens Grekland - är det viktigt att fokusera på det väsentliga, församlingens grundläggande uppgifter, och satsa tid, kraft och pengar på dem. Visst kan det vara bra att ha kyrkobyggnader och de är ett viktigt kulturarv som många vill titta på och också ta ansvar för. Men när marken skakar är byggnaderna snarast ett hot mot dem som befinner sig inuti dem. Det finns en stor risk att byggnaderna, de strukturer vi själva har byggt, blir det som prioriteras när pengarna är knappa. De drar blickarna till sig, bort från de möjligheter till framtid som finns där utanför bland människor som längtar efter evangeliet (fast de inte vet om det själva). Hellre än att se det som ett problem att människor inte vågar sig in i våra kyrkor borde vi väl fråga oss varför de inte gör det? Kanske har de sett de sprickor som gör konstruktionen instabil. Splittring och konflikter som hotar att förgöra dem som befinner sig där. En längtan till en tid innan marken började skaka som leder till såväl "det var bättre förr"- mentalitet, som beskrivningar av en verklighet som människor inte känner igen, eftersom den inte är sann för någon annan än den som lever i luftslottet.

Guds kyrka (eklesia) är byggd av levande stenar. Den kan samlas i kyrkobyggnader, hus eller tält - den är kyrka ändå. Men en kyrkobyggnad utan församling är ingen kyrka i betydelsen eklesia. Det kan vara en kulturhistoriskt intressant byggnad värd att bevara och visa upp för turister likt Parthenon på Akropolis i Aten. När Paulus kom dit så levde tempelkulten där sedan nästan 500 år. Byggnaderna var fantastiska och ansågs vara gudarnas boningar. Men Paulus blev upprörd vid anblicken istället för imponerad, eftersom han brydde sig om människorna och ville att de skulle bli frälsta genom tron på Jesus Kristus. Paulus avreagarade sig inte genom att vandalisera Parthenon utan genom att förkunna evangeliet. Paulus byggde församlingar och tält. Kristendomen spreds över hela romarriket och tids nog byggdes avgudatemplen om till kyrkor. De klarade jordbävningar men inte kraften i kristendomen.

Det är varken önskvärt eller oviktigt om kyrkobyggnader byggs om till exempelvis affärer - likafullt är det inte själva problemet utan bara ett synligt symtom. Låt oss göra som Paulus när han såg avgudatemplen: Låt oss förkunna evangeliet med än större iver. Låt oss göra tält som flexibelt och billigt låter oss finnas där människor känner sig trygga när det skakar under fötterna. Låt oss återerövra våra hem som sakrala miljöer där vi inte bara intar lekamlig föda tillsammans utan också andlig spis i form av bön, bibelläsning och psalmsång. Där vi inte bara bjuder på middag utan också på vår tro under utövandet av den kristna dygden gästfrihet. Då kommer vi tids nog inte bara behöva våra kyrkor utan också en ansenlig mängd nedlagda köpcentra som möteslokaler.

Ur Paulus tal inför Aeropagen (tros ha hållits på kullen t v i bilden alldeles nedanför akropolis):

"Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger liv och anda åt allt." Apg 17:24-25


 




Tankar om Elia

Jag blev ombedd att reflektera över en tavla med Elia i Kerits dal i söndags i min hemkyrka. Roligt att få göra något! Det här är ungefär vad jag sa:


Den här tavlan har verkligen präglat min bild av Elia. Korparna, är inte som korpar brukar vara ute efter att äta Elias döda kropp, utan ger honom föda på Guds befallning. De är inga olyckskorpar i den mening vi lägger i ordet, däremot skulle Elia själv säkert av många kallas just olyckskorp.


I första kungaboken berättas det om Elia. I kapitel 17 börjar det med att Elia går till Israels kung Achav och berättar att det under de kommande åren varken ska falla dagg eller regn annat än på hans befallning. Ett dråpslag för ett redan torrt land. Det är efter detta som Herren uppmanar honom att fly till Kerits dal och lovar att bäcken ska förse honom med vatten och korparna ska förse honom med mat under tiden han är gömd där. Elia var vad man brukar kalla en wistleblower nuförtiden. Det höll på att gå riktigt åt fel håll med Israel. Kung Achav hade nämligen gift sig med dottern till fenikiernas kung och hon fick både kungen och nästan hela folket att börja tillbe andra gudar. Hon gav underhåll till 450 baalsprofeter och 400 Ashera-profeter och dessutom hade hon försökt utrota Herrens profeter i landet. Så när Elia påminner om vilken Gud det är som har skapat och uppehåller allt, att det är Herren, Israels Gud och ingen annan, som ger dem regn och skördar, då ligger han risigt till. Achav ger Elia skulden för att det inte regnar, istället för att se att det är hans egen bortvändhet från den sanna Guden som är den egentliga orsaken. Ibland måste Gud visa sin kärlek genom att till synes vända sig bort, förmena oss sina välsignelser, få oss att inse att vi inget förmår utan honom. Senare i livet har Achav lärt sig läxan och ödmjukar sig när Elia gör honom uppmärksam på det onda han har gjort, och då möts han istället av Guds barmhärtighet.


Vad är det som är så speciellt med Elia, så att han tillsammans med Mose talar med Jesus på förklaringsberget och att Johannes döparen enligt Jesu ord är den nya Elia?


Elia är viktig för att han lyssnar i tro till Herren i en tid då de flesta har avfallit. Han är en trons superhjälte som inte bara lyssnar utan också handlar och gör skillnad. När Elia ensam ber Gud om eld till sitt brännoffer på berget Karmel får folket skåda Guds oerhörda makt. De tillber Herren och det efterlängtade regnet kommer precis som Elia sagt. Men Elia var inte ensam även om han trodde det själv. Gud vet att det i Israel finns 7000 män som inte böjt knä för Baal. Hur kände sig dessa under den långa torkan? Hur stod de emot trycket från vänner och släktingar, tidsandan, makthavarnas förväntningar, de falska profeternas förkunnelse? Jag tror att de ofta kände sig missmodiga. Alla siffror gick åt fel håll. Gudstjänststatistiken pekade nedåt, antalet nyomskurna sjönk, några pengar fanns inte.  Men ändå. Enligt Luthers stora katekes är en Gud det man väntar sig allt gott utav och som man i all nöd tar sin tillflykt till. Så jag tror att de, precis som vi kan göra, märkte att Gud bevarade dem när de förtröstade på honom. Än idag gäller att om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Vilka lidanden det än innebär att lyssna i tro och lyda Gud har jag inte hört talas om någon som ångrat sig. För just där, i den brännande andliga torkan, när Gud känns så långt borta och allt är mörkt, bönerna prasslar i munnen och allt känns meningslöst, befinner vi oss kanske ändå som närmast Gud, i hans skugga. Då bereder han oss genom våra förtvivlade böner och vår längtan till dugliga kärl att ta emot det skyfall av nåd och välsignelse som han har i beredskap. 


Liksom Guds löften till Israel stod fast även under Elias tid står hans löften till sin Kyrka fast i vår. De löftena är inte beroende av en välslimmad organisation, mycket pengar eller en positiv statistik. Men för att där alls ska finnas någon kyrka krävs det människor som tror på Jesus Kristus, som ber till honom i sin nöd, som förväntar sig allt gott av Gud och därför lyssnar i tro på vad han vill med våra liv. Om ni har försökt prata med någon som läser tidningen samtidigt förstår ni precis vad jag menar... Därför vill jag utmana er idag: Ber vi verkligen tillräckligt? Är det Gud och inget annat som vi väntar oss allt gott utav? Och om någon tillrättavisar oss när vi är på väg bort från Gud, omvänder vi oss då, eller gör vi som kung Achav och skyller smärtan det åsamkar oss på budbäraren?


Att lyssna i tro är inget vi klarar av oss själva. Tron är en gåva från den Gud som gjort oss rättfärdiga. I jakobsbrevet 5:16-18 står det om kraften i den rättfärdiges bön med Elias bön som exempel. Elia var en människa som vi konstaterar han. Därför kan också vi frimodigt be om allt vi behöver. När vi förväntar oss allt gott av vår skapare ger vi honom äran för allt som han redan har i beredskap för oss. När vi ber Jesus om förlåtelse för vår synd har han redan burit den på korset. Och när vi ber den Helige Ande om hjälp och ledning är det den Helige Ande som ber i oss.  Amen.


Grekland I

Nu har jag hunnit samla mig så pass att jag kan börja sortera mina intryck från resan till Grekland. Det var på många sätt en fantastisk resa som jag kommer bära med mig. Att den skedde under pågående Euro-kris med dagliga demonstrationer och strejker gjorde den inte sämre, möjligtvis mer oförutsägbar. Men därmed också mer grekisk. Guiden menade att det var för att grekerna tog dagen lite som den kom och förtröstade på Gud om det såg omöjligt ut som samhällsplaneringen - och statsplaneringen i 5,5 miljonersstaden Aten -  blivit som den blivit. Sedan den ursprungliga statsplanen för en ort med 15 000 innevånare gjordes hade den vuxit lite hursomhelst. Kontrasten till Sverige blev ganska slående på gott och ont. Jag tänkte i mitt stilla sinne att den svenska ordningen var en luthersk produkt.

Ett annat observandum  var mentaliteten när det gällde säkerhetsräcken och liknande - i Grekland tycktes det vara tillräckligt med en kantsten och några stora krukväxter för att markera att balkongen på andra våningen tog slut på det statliga muséet och eller en knähög mur för säkerhets skull där fallhöjden var över 50 meter. Det intressanta var: Människor trillade inte ner som höstlöv. Faktiskt inte någon jag såg över huvudtaget! Men jag är glad att jag inte hade mina barn med!

Vi köade en hel del under vår resa. Det märkte jag nästan inte. Däremot kunde jag inte undgå att bli rörd och känna att jag verkligen kommit hem när vi efter att ha missat planet till Umeå i Riga efter försening i Aten, och för att få information om var vi skulle tillbringa natten på lödagkvällen hade köat i ca 2 timmar på den lettiska flygplatsen, kom till Arlanda på söndagsmorgonen och möttes av följande syn:




Till församlingen i Korinth

ska jag snart åka i Paulus fotspår. Jag hoppas dock på att komma tillbaka innan söndagen. Det gäller ju att passa på att gå i hemkyrkan när det är Högmässa för enda gången denna månad! Dessutom vet jag inte om korinthierna har bättrat sig sedan Paulus kritiserade dem i sina brev. Det är nog bättre i Vännäs - eller också är kritikerna sämre? Saken är ju den att det inte finns några perfekta församlingar. Med Luthers ord: Församlingen är  - liksom människorna i den - Simul Iustus et peccator. På en gång rättfärdiggjord och syndare. Ändå är Kyrkan mer än summan av sina medlemmar. De Heligas samfund. Därför kommer vi alltid till korta. Det gäller att vara konstruktiv och ta kritiken för vad den är: En hjälp till daglig omvändelse och i förlängingen ett växande i tro tillsammans. Just därför att vi alltid har lättare att se fel hos andra än hos oss själva! 

Vad spännande det hade varit att vara i Korinth då, när Paulus brev anlände. Tror ni att de kände sig hedrade, att de tänkte: Hurra, nu kommer alla att läsa om oss i alla församlingar i alla tider! (Ungefär som att vara med i Big brother) Eller blev de arga? Och Paulus: Hade Paulus varit lika frispråkig i sin kritik av t ex de rikas sätt att sitta och äta och inte dela med sig till dem som inget hade om han inte hade försörjt sig på sitt tältmakande och därmed alltså var "frivillig medarbetare" och därtill en kringresande sådan? Om han varit beroende av de rika församlinsmedlemmarnas välvilja för sin försörjning? Tillåt mig tvivla.


RSS 2.0