Luther om mirakler

Jag har skrivit en interpretation i exegetiken och då fick jag tillfälle att läsa i Luthers kommentar över Bergspredikan som jag har sammanfattat när det gäller Matt 21-23 nedan.

"Inte alla som säger "Herre, herre" till mig ska komma in i himmelriket utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn? Då skall jag säga dem som det är: Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!"

Gör de inte Guds vilja, de som tjänar Gud natt och dag och därtill utför mirakel? Vad ska hända med den stora massan om inte ens dessa räddas? Undrar Luther och svarar att det är skillnad mellan att säga ”Herre, herre” och göra Guds vilja. De som säger ”Herre, herre” gör stora anspråk inte bara på att själva komma in i himlen utan att hjälpa andra dit. De vill ha hedersplatserna. Ska inte en kartusian ha större meriter än en simpel lekman eller en gift kvinna? Vad vinner han annars i klostret med sin stränga regel? Kartusianer kommer till himlen, men bara om de gör Guds vilja enligt Luther. Det finns människor som säger Herre, inte bara en gång utan om och om igen. De är alltid mer upptagna av gudstjänster mm än riktiga kristna, men eftersom de har gjort sin egen vilja kan det vara en annan herre som hör dem. Därför varnas vi av Luther för att låta oss förföras av storståtliga gudstjänster. I Matt 24:23 står det att det ska komma människor som säger här är messias eller där och att de skall bedra många. Dessa ska också göra mirakler. Det är inte riktiga mirakler utan djävulens bländverk. I Matt 24:25 uppmanas vi att akta oss. Kristus är aldrig där hans ord inte är!

De som säger ”Herre, herre” är alltså ypperliga människor, men ändå blir de nesligt avvisade och oväntat skickade till helvetet. Dessa som har gjort underbara verk och dessutom i Jesu namn! Hur kan de göra mirakler? Jo ett svar kan vara att de en gång i tiden varit goda kristna. Om en kristen börjar känna att han är förmer än andra, har större visdom och andra gåvor så blir han självgod och högmodig. Då tänker han fortfarande att han är from och på rätt väg fastän det är tvärtom. Det är enormt farligt att få mycket gåvor av Gud eftersom det är så lätt att förlora sin ödmjukhet. Därför är det vanligt att de som fått stora gåvor av Gud på annat sätt blir förödmjukade för att bevaras från att falla i högmodets synd.

Å andra sidan kan Gud använda präster och högt uppsatta personer till att utföra mirakler, profetera etc för att leda andra rätt, utan att den personen egentligen är from eller kommer till himlen. Därför kan vi inte döma ut ämbetet p ga personerna som innehar det, för om en är from är tjugo inte det. Gudstjänsten kan vara rätt även om prästen inte är att räkna med. Men här finns många präster, biskopar mm som anser att Gud har ett gott öga till dem personligen eftersom han använder dem till att göra underbara verk. Men detta är p g a deras ämbete, inte  personerna. Personernas fromhet eller avfall drar varken till eller från själva ämbetet. 

Men de som inte är präster då och utför mirakler? Markus 9:39 är ett exempel på ”offentligt ämbete” så i det fallet är det inte heller p g a deras person utan p g a deras ämbete. Men riktiga mirakler utförda av en ensam person är alltid utförda av en from sådan. Det finns nämligen enl Luther två sorters mirakler som är goda och pålitliga: De som är utförda av fromma kristna och de som är utförda av avfällingar som dock har ett ämbete och lär riktigt. Det test som gäller båda sorterna är om de tenderar att prisa Kristus och stärka tron, annars finns skäl för misstänksamhet. Under och mirakler som går emot den kristna trons grundsatser ska inte erkännas.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0