Post-Oas

Vi lyckades komma iväg över dagen till Piteå på Oas-mötet iallafall, jag och min man, samt ettåringen, tack vare djurvakt och barnvakter. Vi for hemifrån halv fem på morgonen för att hinna till morgonmässan. Hemma var vi vid två på natten. Ska jag skicka reseräkning till Kyrkans hus eller till min lokala församling som låter frikyrkliga frivilliga (till största delen) sköta det kyrkliga under juli och inte håller en enda söndaglig huvudgudstjänst i någon av de egna kyrkorna? Det spelar nog ingen roll, jag lär väl få betala själv hur som helst. Det var väl värt pengarna. Fast nog kunde det vara ett tänkbart led i Svenska kyrkans miljöpolicy att se till att hålla god kvalitet på det lokala gudstjänst- och församlingslivet så att inte mängder av människor måste åka bil långa sträckor för att få det som egentligen är församlingarnas uppgift att tillhandahålla!

Väl hemma igen med ett lager skivor att lyssna på med tidigare föredrag, några böcker och lite ny musik så känns livet betydligt lättare att leva. Inte minst för att jag tog chansen att bikta mig på Oas-mötet den här gången - något jag ångrar att jag inte gjorde förra gången det begav sig. Det var som att duscha invärtes. Jag har ofta tänkt att nu när syndabekännelsen marginaliseras alltmer i liturgin borde man bikta sig istället, syndabekännelsen infördes ju för att underlätta för prästerna som hade svårt att hinna med den enskilda bikten. Det kan knappast vara fallet idag när antalet mässfirare är så få och prästerna så många!

Nu återstår att undersöka predikoturerna för att se vart vi ska ta vägen den här söndagen. Och så förstås "lite" arbete med att slå ut, hässja och köra in hö - vi är inte riktigt klara med slåttern än, men på god väg. Vädret har verkligen varit bra hittills. Lagom med både sol och regn. Gud hör bön-der!

Sommaren - en historik

Igår var det marknad i Vännäs och vi passade på att vara lite lediga. Jag och kommentatorerna verkar rörande överrens om att det borde vara mer kyrklig aktivitet på sommaren, när folk är lediga. Jag i princip alltså, själv har jag knappast tid... Varför är det som det är då? Jag anser att det har historiska orsaker - på goda grunder. När nästan hela Sveriges befolkning var bönder anpassades alla andra verksamheter efter jordbruksåret, inte minst kyrkans. Det var inte konstigt - prästen hade ju också sin prästgårds skötsel att ansvara för och adelsmannen sitt gods. De som inte själva ägde gård gjorde dagsverken - både män, kvinnor och barn. Det var under sommaren man hade chansen att se till att de små klarade ytterligare en vinter. Slog skörden fel var det inte bara att importera mat någon annanstans ifrån utan då stod hungersnöden för dörren. Lönerna betalades mestadels ut i form av spannmål och andra livsmedel. Jordbrukarens årsrytm fanns i blodet på alla.

När väckelsens folk samlades till byaböner skedde detta mestadels under vintern, då man hade tid. Det var lönlöst att få befolkningen med på att barnen skulle gå i skolan, om de inte var lediga under de mest intensiva perioderna under odlingsåret - barnen var en viktig arbetskraft i det agrara Sverige. Därav sommarlov och potatislov. Riksdagen samlas bara på vinterhalvåret, liksom de flesta andra demokratiskt valda församlingar vi har. Listan kan säkert göras längre.

Svenska kyrkan har kvar detta tankesätt, även om kyrkan har flyttat med befolkningen till städerna. Ränderna går inte ur så fort. Jag märker detta som bonde - det är enkelt att vara med i Svenska kyrkan. Frikyrkorna är yngre och också påverkade av industrisamhällets framväxt i hög grad. Jag tror att det är detta, snarare än vilka som arbetar med aktiviteterna som gör dem mer benägna att se semestertiden som en resurs att nå människor med evangeliet. Det handlar kanske också om val av arbetsmetoder: Långsiktigt förtroendebyggande på hemmaplan, bland de egna medlemmarna, i förhållande till kampanjer för de "andra". Vad Svenska kyrkan inte riktigt har förstått är att sommaren faktiskt är kort och att de egna medlemmarna blir färre och färre. De vackra skördedagarna ska man ta tillvara för tids nog kommer vintern. Eftersom det på många sätt är lättare att nå människor som inte har någon bra relation med kyrkan sedan tidigare på sommaren då de åtminstone vistas utomhus, är det en ypperlig tid för organiserade missionsinsatser i Sverige.  


Slåttertid

Just nu pågår slåttern för fullt här på gården. Vädret är vackert och höet är frodigt. Det första underlättar hässjningen men inte det andra. Däremot kanske höet räcker över vintern när det blir mycket. Med tanke på den kyrkliga inaktiviteten och sammanlysningarna skulle man kunna tro att fler än jag är upptagna i slåttern, men det är nog inte så det ligger till, inte för alla åtminstone. "Skörden är stor men arbetarna få" är kanske snarare fallet.

Ofta när jag håller på med höet tänker jag på strofen "Allt kött är hö och blomstren dö, och tiden allt fördriver, blott Herrens Ord förbliver". Det hjälper åtminstone mig att lyfta blicken och se att även om man just nu är nedgrävd i arbete och bekymmer för slåttern så finns det en evighet att tänka på. Med slåtterperspektiv på livet blir flyktigheten påtaglig - och därmed också medvetenheten om att tiden är kort. Inte bara tiden tills nästa regn kommer utan människans tid på jorden. Om allt kött är hö, då gäller det att passa på medan det finns tid. Det gäller att ta vara på tillfällena, även om söndagen "förspillda tillfällen" har bytt rubrik. Ibland verkar ansvariga i Svenska kyrkan tro att den rätta tiden att göra något aldrig är nu utan på sin höjd sedan om ens någonsin. Den som är pigg på att sätta igång blir betraktad med misstro. "Driv" verkar inte vara meriterande utan mest till besvär. Bönder vet att tiden för höskörden är kort, och då gäller det att prioritera den och prioritera bort annat. Därför kommer jag nog inte blogga så mycket någon månad framöver.

Vore nu Sveriges befolkning till 90% bönder än idag så vore det nog klokt att inte ha så mycket Gudstjänster och annat på sommaren. Men nu är istället de flesta lediga. Om det faktum att vi inte längre är lediga på annandag pingst var skäl nog för att slopa den Gudstjänsten så borde väl logiken omvänt vara solklar: Det borde vara extra mycket på gång i kyrkans regi när folk har semester och har tid att tänka på annat än det dagliga ekorrhjulet. Är det är skördetid så är det.

Glad sommar kära läsare! Nu fortsätter jag flåjobba med slåttern medan jag inväntar upprörda kommentarer från kyrkoarbetare i hängmattan...


RSS 2.0