De små stegens tyranni

Idag har jag ägnat mig åt hästtämjning. Eller rättare sagt, det är något vi gör ofta för det går inte på en dag precis. Men idag var första gången då jag red på vårt snart treåriga nordsvenska brukssto Tuva, som är av egen uppfödning, dotter till vårt andra sto Tindra. En stor dag med andra ord. Hon konstrade just ingenting och jag kunde helt utan hjälp t o m styra henne med tyglarna. På många sätt är hon redan, trots en viss ungdomlig osäkerhet och något enstaka skutt för triviala saker, mer lätthanterlig än sin mor som är hög i rang, envis och väldigt intelligent, men framförallt: Med alltför litet förtroende för människor efter jobbiga upplevelser tidigare i livet. Efter att ha försökt bygga upp något av detta förtroende igen hos Tindra känns tämjandet av en unghäst ganska lättvindigt. Nyckeln är vad som brukar kallas "de små stegens tyranni" (fast förhoppningsvis lite mer positivt). Idag tydligast åskådliggjort när Tindra vägrade att gå in i transporten som skulle föra dem hem från ridhuset. Hon stod som fastgjuten länge länge. Varken morot eller "piska" (i det här fallet dock bara en klapp på länden) hjälpte. Lastning i transport är ett svårt moment som många har problem med. Själv bröt jag en av de första gångerna jag skulle göra det ett finger vid urlastning av en häst. Efter den betan aktar vi oss för att ha för bråttom. Om man tvingar in hästen kommer den ofta ut lika fort vilket är väldigt farligt. När inget annat fungerade som det brukar blev det "de små stegen" som till slut fick in henne. Först lyfte jag på hennes högra bakhov och satte ner den någon decimeter längre fram. Sedan den vänstra och därefter framhovarna i tur och ordning. För varje gång blev hon ju tvungen att lägga om vikten till de hovar jag just flyttat. Ibland ställde hon tillbaka en hov igen så att jag fick börja om. Men decimeter för decimeter stegade hon in bara genom att göra något så enkelt och vanligt som att lyfta på hovarna när jag bad henne. Så är det också att köra eller rida in en häst. Små små stegvisa höjningar av svårighetsgraden. Leda i grimma gör man sedan de är föl. Men så börjar man vänja hästen vid att ha ett bett i munnen under tiden. Sedan när utrustningen känns van så börjar man - medan någon leder i grimman - ta i tömmarna också. När detta känns vant, det är bra att man bara håller på en kort stund helst varje dag, slutar man leda i grimman men går kvar brevid medan den som kör styr med tömmarna, sedan slutar medhjälparen gå brevid o s v. När så till slut någon gång hästen försöker göra som den vill är det redan försent. Då har den lärt sig lyssna på betsel och töm, och ryttaren sitter redan på ryggen. Och ofta försöker den inte, utan gillar läget. Tam har den ju på ett sätt varit sedan födseln. Hästar är flockdjur som är socialt kompetenta och vana att lyda en flockledare, så det är naturligt för dem att underordna sig - om de inte likt Tindra vant sig vid att själva vara flockens ledare förstås!

Vi människor är ganska lika hästen i det att vi är sociala varelser, och i det att vi går att leda och manövrera med hjälp av de små stegens tyranni. Det vi absolut skulle ha protesterat mot om det infördes direkt, vänjer vi oss vid och accepterar eftersom det sker så långsamt, i små steg. Men vi har ett vapen som inte hästen har, hästminne till trots. Vi har historien. Vi kan få reda på hur det var för flera generationer sedan, hur människor tänkte, vilka steg som förde oss åt fel respektive rätt håll. När vi läser Bibeln så kan vi se vad som hänt under två tusen år eller ännu längre tillbaka. I vår tid och i vårt land är vi ganska historielösa. Våra makthavare försöker trumfa i oss att utvecklingen gått framåt steg för steg och ska fortsätta så. På vissa punkter är det förstås så, särskilt inom områden där kunskap har kunnat byggas på kunskap i generationer. Men när vi blir historelösa, och dessutom genom sekulariseringen slutar läsa Bibeln, anträder vi en farlig väg. Vi blir lättledda och aningslösa och förstår aldrig vart de små stegen för oss. Vi blir som hästen ett lydigt redskap som gillar läget, vare sig det är gudstjänst utan syndabekännelse, predikan och mässa; äktenskap utan mamma, pappa och barn eller en långsam förgiftning av vår Gudsrelation.

Men det finns hjälp att få. Gud använder inte "de små stegens tyranni". Istället uppenbarar han sanningen om sig själv och vårt eget liv, som det heter i titeln till en bok jag snart ska läsa; "på bråkdelen av en sekund". Han skänker visshet och frid som dock genom "de små stegens tyranni" urholkas och byts i tvivel igen nästan utan att vi märker det... 

Vuxenundervisning och samhörighet - ett cirkelresonemang?

Jag har påbörjat arbetet med min kandidatupsats i religionspedagogik som kommer handla om vuxenundervisning om kristen tro i Svenska kyrkan. Jag kommer titta på hur väl rustade präster, församlingspedagoger och diakoner blir av sin utbildning för att hålla på med vuxenundervisning. Men också på hur lekmän genom undervisning kan bli skickade att undervisa i sin tur. I en tid då konfirmandstatistiken sjunker och samhället sekulariseras alltmer samtidigt som den allmännna kunskapsnivån i samhället höjs är det viktigt med undervisning av hög kvantitet och kvalitet för vuxna. Oavsett vad man vet innan om kristen tro, bör församlingen vara en miljö där man får växa i tro och kan inhämta mer kunskap om tron. Vet någon av er läsare om församlingar i Sv kyrkan, Luleå stift, som bedriver vuxenundervisning (utöver gudstjänsterna som inte kommer behandlas) där såväl präst, församlingspedagog och diakon är involverade, och då helst sådana med en helt ordinär utbildning, får ni gärna tipsa mig!

I söndags hade vi församlingsforum - dvs ett samtal vid kyrkkaffet där man kunde få framföra synpunkter. Tyvärr var det ingen som antecknade något... En sak som är plågsam och som jag framförde som ett problem (om än delvis självförvållat) var att jag  efer drygt tio år i församlingen fortfarande inte känner människorna jag firar Gudstjänst med ens till namnet. När jag framförde problemet med att inte på något sätt ha tillgång till kontaktinformation ens till dem som brukar arbeta frivilligt blev jag hänvisad till att fråga på pastorsexpeditionen i varje enskilt fall. Så kan man ju inte hålla på heller! "Hej! Jag vill veta vad hon med krulliga håret som brukar koka kaffe har för telefonnummer?" Här tror jag att den öppna folkkyrkan (med panisk rädsla för att någon skulle kunna känna sig utanför och därför för säkerhets skull ser till att alla gör det) skulle kunna ha nytta av Facebook, eller åtminstone av att plagiera den i pappersform eftersom många inte har dator av de äldre. I FB kan man ju ha en grupp som heter t ex vi som firar gudstjänst i X-kyrkan. Där finns man med med bild och profilinformation. När som helst kan man gå ur gruppen och vem som helst kan gå med. Ingen kan påstå att en sådan grupp är sluten eller exklusiv. Samtidigt finns det en samhörighet i en kristen facebookgrupp som faktiskt är större än den jag känner i min församling. Varför? Troligen för att jag vet mer om dem jag aldrig träffat i en facebookgrupp än om dem jag träffat varje söndag i åratal. Jag vet ju strängt taget bara att de firar Gudstjänst i samma kyrka och hur de ser ut.

I socialdemokraterna var, åtminstone när jag var med, studiecirkeln en populär form för att "elda massorna" och göra medlemmarna till goda valarbetare, men också att främja gemenskap och laganda. Det gjordes material centralt och sattes upp mål för hur många som skulle gå i cirkel i varje arbetarkommun. Man var också noga med att rapportera in alla så att statsbidragen flödade in till ABF. Studiecirkelledare kan alla vara även om det ju är en fördel om ledaren vet lite mer om ämnet. Men lärandet sker igenom det goda samtalet där tankar byts och bryts mot varandra. Politiseringen av svenska kyrkan skulle ju ha kunnat innebära att partierna bidrog med sin kunskap om hur man på bred front sprider och övertygar människor om ett budskap, en fungerande missionsstrategi helt enkelt. Men när jag tittade på vad som anordnades av Sensus, studieförbundet som Svenska kyrkan samarbetar med, så var det bara en handfull cirklar i hela landet som verkade ha bibelundervisning eller liknande, betydligt fler höll på med "helig dans". Nu står det på sidan att man är välkommen att höra av sig till Sensus om man har någon idé till studiecirkel. Det är ju nämligen fritt fram för vem som helst att starta en sådan och studieförbundet har all anledning att vara tacksamt eftersom de får pengar per deltagartimme. Vad kan väl vara bättre än att lekmännen, företrädelsevis de som har en flerårig teologisk utbildning förstås ;-) startar studiecirklar? 3X3X3 gäller som minimum, dvs tre personer, tre timmar (á 45 min) och tre tillfällen. Varför inte starta en cirkel som efter kyrkkaffet utifrån dagens texter diskuterar predikan? En cirkel som läser och begrundar Johannesevangeliet? Eller en bokcirkel där man läser och pratar om uppbyggliga böcker. En cirkel för att lära sig förstå och utveckla liturgin i gudstjänsten, en ledarskapscirkel för frivilliga ledare, en cirkel om hur svenska kyrkan styrs (fast då räcker det nog inte med 77 träffar...) osv. Intresse och fantasi sätter gränserna. Precis som när det gäller det ideologiska samtalet bidrar bara det faktum att man tillbringar tid i studiecirkeln tillsammans med andra till att entusiasmera deltagarna i det man håller på med, i det här fallet att tro på Jesus. Och bäst av allt: Man har en deltagarlista.

Om styrka och svaghet

Jag håller på att läsa om feministteologi, delvis inom ramen för nästa kurs (modern och postmodern teologi) Jag blev inspirerad av det jag beskrev i mitt förra inlägg också, samt av att få en bok i ämnet i julklapp. Eftersom vissa av mina läsare tycks tro att jag sympatiserar med kvinnoförtryck alternativt lever i en kultursfär där kvinnor är förtryckta mer än i det omgivande samhället så vill jag påpeka att det snarare är tvärtom. Min utgångspunkt är att jag vuxit upp i en miljö starkt präglad av såväl kristendom som feminism. Jag har blivit lärd att jag är stark, att jag kan bli vad jag vill. Dessutom har jag en pappa som fått lära sig tidigt att sköta ett hushåll och tagit väldigt stort ansvar för det. Även andra män i min närhet under min frikyrkliga uppväxt har varit ödmjuka och mån om att alla ska få plats, också unga (uppkäftiga) kvinnor...

Det var först när jag gav mig in i politiken och på allvar konfronterades med det sekulära samhället utanför den kyrkliga "fristaden" som jag förstod vad feministerna menade med att kvinnor diskriminerades. Jag hade visserligen gått i skolan men som barn tror man ju (helt felaktigt) att barn är elakare än vuxna som är så förståndiga och alltid talar om hur fel det är att mobba... Skolan är ju också, åtminstone vad gäller studierna mycket tjejernas värld, vilket nyligen också framkom i en utredning. När killarna i "macho-kulturen" ska visa sig tuffa lämnar de fältet fritt för tjejer och svaga, utmobbade killar att ta för sig och nå toppbetyg, vilket de i sin tur har nytta av när det gäller att ta sig in på attraktiva utbildningar.

Detta påminner mig om Paulus ord:"När jag är svag då är jag stark". (Paulus som f ö var liten i växten och knappast kvalade in i macho-ligan - men så var han ju en "plugghäst" också... )Paulus är likafullt från feminsitteologiskt håll ansedd som en mansgris för sina ord till korintierna om att kvinnan ska tiga i församlingen, mannen som kvinnans huvud mm. Men måste inte dessa ord förstås utifrån hur situationen var? Om männen i Korint var lika ödmjuka och kvinnorna lika gå-påiga som dem jag växte upp med kanske det behövdes för att männen inte skulle bli fullständigt överkörda! Helt klart är att han inte hade behövt skriva detta alls om det inte funnits kvinnor som var starka och tog för sig. Ofta utgår historiska forskare från att situationen var likadan i församlingen som i det omgivande patriarkala samhället, medan feministteologerna snarare hävdar att Jesu undervisning ledde till att församlingen var mer jämställd i betydelsen ickehierarkisk i början, men senare, bl a p g a Paulus mfl, tog den intryck av det omgivande samhället och blev hierarkisk och patriarkal. Men måste en välordnad kyrkostruktur - även om denna skulle styras av män - per definition vara negativ för kvinnor?

Det finns många skäl till varför det inte behöver vara så OM (ett viktigt om) de som är ledare är det i kraft av att de håller sig nära Jesus och hans Ord. Det bibliska mansidealet är nämligen så långt ifrån Macho man kan tänka sig. Förebilden är Jesus: "Han vakade inte över sin jämlikhet med Gud då han antog en tjänares gestalt och blev som en av oss" Det är p g a sin lydnad och underkastelse ända till döden på korset som Jesus upphöjs över allting. Mannen ska också enl Paulus "älska sin hustru som Kristus har älskat kyrkan", d v s med den självutgivande kärleken. Paulus argumenterar för detta med att "hon är ju den svagare"! Det är alltså p g a kvinnans svaghet som mannen ska vara beredd att offra livet för henne. "Han störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa" sjunger Maria. Maria upphöjs p g a sin ringhet och sin lydnad, inte p g a sin styrka. Redan i GT konstateras det att Gud upphöjer de ödmjuka men de högmodiga bringar han på fall. Detta gäller, märk väl, både män och kvinnor! När kyrkliga ledare går med Jesus, då vet de också att"den som är störst bland er ska vara de andras tjänare". Då har de läst Paulus ord: "När ni samlas har alla något att bidra med" (i gudstjänsten). Då vet de att alla kristna genom dopet är ett i Kristus och lemmar i samma kropp, där inte handen kan säga till foten"jag behöver dig inte". Visst är det i många fall så att kristnas gåvor inte tas tillvara, att människor far illa även i kyrkan och kanske svarar med att kräva sin rätt genom att göra sig hårda. Men detta är som jag ser det snarare risken om kyrkan tror sig hitta nyckeln till jämställdhet UTANFÖR kyrkan, än om man inser att det är Kyrkan som har den och har haft den hela tiden. På Jesu tid var det självklart att inte kvinnor var vittnesgilla t ex, och ändå fick de vara de första som bevittnade den tomma graven. Kristendomen har ända från början dragit till sig kvinnor, slavar och andra "svaga" i samhället - inte p g a att de blev förtryckta av den, förstås, utan för att Jesus visade vägen till ett annat liv i en gemenskap, där med julsångens ord "Uti din slav du ser en älskad broder". Kristendomen är inte en revolutionär vänsterrörelse med syftet att krossa hierarkierna - men dess inflytande över samhället har inneburit en långsam revolution av hela vårt sätt att tänka, inte minst när det gäller kvinnors ställning och värde.

Luther beskrev människan som en häst som antingen reds av Gud eller av Satan. För er som inte rider kan jag berätta att 95% av ridkonsten handlar om att få hästen att underordna sig ryttarens vilja. (övriga 5% handlar om att hålla sig kvar på hästryggen) När hästen underordnar sig en kärleksfull ryttare blir den fri, inte för att den får bestämma själv, men för att den får ett långt mer meningsfullt och rikt liv än den någonsin kunnat åstadkomma själv. Underordnar sig inte hästen den kärleksfulle ryttaren kan tillvaron inte bli annat en än långdragen och plågsam kamp för självbestämmande som likväl ändå är råttans kamp i råttfällan. Till slut säljs den till någon som antingen försöker bemästra den med våld eller också slaktas den. Hästen och ryttaren är en hierarki som inte skulle leda till annat än kaos, våld och död om den inte upprätthålls, men som är en kärleksfull gemeskap där båda respekterar varandra i den roll som de är lämpade för när den fungerar. På samma sätt blir vi fria när vi ödmjukt böjer oss under Guds vilja, men också när vi i normalfallet "underordnar oss all överhet vi har över oss". Faktiskt talades det om en sekulär variant av denna "valfrihet" på spanarna i P1 i fredags - fullständig frihet skapar ofrihet och ångest har det nämligen visat sig! 

Med anledning av ovan är det troligt att närvaron av maschokultur på våra skolor bara är ytterligare ett tecken på kristendomens frånvaro! Feminismen och feministteologin gör samma sak fast tvärtom, den tenderar att upphöja Kvinnan istället för Jesus. Det faller inte heller feminismen på läppen att det skulle finnas något positivt i att vara svag eller i den frivilliga underordningen. Istället manas kvinnor som av natur och kultur har ett försteg genom sin svaghet att byta ut den mot en styrka som männen har, men som i själva verket är en svaghet. Först de män som vågar vara svaga inför Gud och människor kan säga som Paulus "när jag är svag är jag stark". Det svaga kan Gud använda och välsigna så att det blir en styrka.

Både män och kvinnor är syndare och därmed benägna att sätta sitt eget jag före andra och före Gud. Enligt 1 mosebok är patriarkatet är en konsekvens av syndafallet, inget som var tänkt från början. Men vi kan aldrig skapa himmelriket på jorden av egen kraft. Gud har beslutat att rädda oss, och om vi tror på Jesus och underordnar oss hans vilja kommer vi närmare himlen här i tiden och får leva där i evighet. Om vi däremot ägnar oss åt att försöka upphöja oss själva och visa oss starka - om än från en historiskt underordnad position - och vägrar lyda både Gud och människor, då kommer vi rättmätigt att bli förödmjukade gång på gång, precis som den självsvåldiga hästen. Därmed inte sagt att det inte finns skäl att protestera ibland: Lyder vi Gud mer än människor kommer såväl män som kvinnor hamna i situationer där det är nödvändigt att protestera mot dem som har makten, inte minst för att värna andra svaga. Då kommer den helige Andes kraft över oss i all vår svaghet och vi kan uträtta storverk, inte sällan genom att lida. Då tar vi vårt kors i Kristi efterföljd - det är något helt annat än att bedriva könskrig för att vinna egna fördelar.  

Något om femininer och feministteologer

Jag ska skriva tenta i grekiska idag, och vad kan väl vara bättre förberedelse än att gå på mässa. "Missar man en mässa så missar man en massa" brukar jag säga till mina barn. Men med gårdagens inramning hade det nog varit bra att missa det mesta. Fast det är klart - då kanske jag aldrig hade fått praktisk erfarenhet av varför det är så viktigt att läsa bibeln på grundspråken - något som denna präst fått dispens ifrån. Bortsett från att handbokens ordning inte följdes annat än vid nattvardsbönen så bestod beredelseordet av en utläggning om hur en vis kvinna tydligen dansade och lekte inför Gud när världen skapades. Att visheten var en kvinna betonades. Nu ska det sägas att jag inte läser GT-exegetik och utläggningen utgick ifrån Ordspråksboken, men så mycket kan jag iallafall räkna ut som att vi här har att göra med ett feminint substantiv - visheten. På grekiska är vishet feminint och heter sofia precis som en av mina döttrar. MEN därav inte att man ska dra slutsatsen att vi har med en vis kvinna att göra. Jag ska parafrasera denna skrifttolkning med ett av de få svenska substantiv som brukar omtalas som feminina:

"I begynnelsen skapade Gud tiden. Utan tiden hade det nämligen inte varit begynnelsen. Och klockan går och går och varje timme slår hon."

Citatet ovan visar att kvinnan alltid har varit våldsam av sig och därför går det inte en timme utan någon att blir slagen här i världen. Det är kvinnornas fel! Dessutom är det de som orsakar all stress och att jag nu måste jag fara till stan. Hej då!

Om feministteologerna hade ett uns av den vishet som omtalas, nämligen Guds vishet, så skulle de förstå hans storhet och ensamma majestät. Men det är ju med Paulus ord så att Guds dårskap är större än människans vishet. Och som bekant - "Människan" är ju i svenskan också ett feminint substantiv! Bäst att jag förtröstar på Gud när jag ska skriva min tenta - han var ju med när grundtexten skrevs!

Stjärnljuset avslöjar

Jag håller egentligen på att plugga inför min tenta i grekiska om en vecka, men jag har några korta reflektioner (!) i ljuset av Betlehemstjärnan. För det första: Det grekiska ordet parrêsia kan översättas "frimodighet, öppenhet" enligt mina böcker. Jag studsade till, för i kyrkopolitiken finns tre partipolitiskt oberoende nomineringsgrupper: Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan i den Sv k-teologiska mitten och så "Öppen Kyrka för alla" på den liberala flanken och "Frimodig kyrka" på den teologiskt konservativa, bibeltrogna sidan. Därför har jag förletts att tänka att Öppenhet resp Frimodighet är varandras motsatser. Och så kan man översätta samma grekiska ord med dem båda! (Om ni undrar varför jag börjar meningen med "och" så är det också p g a NT-grekiskan, där en massa meningar börjar med "kai") Nu ska det sägas att ordet används om det som förkunnas, evangeliet. D v s evangeliet ska förkunnas öppet/frimodigt. 

I Efesierbrevet beskrivs att t o m Paulus verkar vara i behov av förbön för att mäkta med detta. Så det är kanske inte svårförståeligt att Sv K med sin identitet som folkkyrka i ett av världens mest sekulariserade länder hamnar i en identitetskris i vår tid. Men detta har inte kyrkoledningen velat kännas vid riktigt, som jag har förstått det. Därför är det befriande att läsa Biskop Lennart Koskinens inlägg i kyrkans tidning: Vad månne det inte bliva av detta? Han skriver precis det som jag tänkte om intranät och medlemsskap/tillhörighet och efterlyser en teologiskt förankrad kyrkostruktur! En sådan "otur" att han snart går i pension... I dagarna har jag översatt en rad tänkvärda, lösryckta bibelord, valda för sitt språkliga innehåll: "Denna tidens söner beter sig klokare än ljusets söner gör" och "Människorna älskade mörkret hellre än ljuset" Sätter inte dessa fingret på två ömma punkter? Det första sagt av Jesus om den ohederliga förvaltaren. Vore kyrkan ett företag skulle den stå och falla med att utveckla kärnverksamheten, leverera den bästa produkten på marknaden och ha nöjda kunder som berättade för andra. Det andra sätter ljuset på vådan av att i demokratisk anda låta det sekulariserade folket bestämma om kyrkans identitet. "Människorna älskade mörkret hellre än ljuset" Men det sanna Ljuset, Jesus Kristus, är kyrkans brudgum och frälsare. Utan det Ljuset är Svenska Kyrkan ingen Kyrka. Oavsett vad människorna säger sig vilja ha. Det är enligt Augsburgska bekännelsen, som också är Svenska kyrkans bekännelse, åtminstone på pappret, Gud som genom den Helige Ande förändrar människans vilja så att hon kan ta emot frälsningen genom tron. Och Anden verkar där evangeliet förkunnas! Men om Sv K för att ge människorna det mörker de älskar, sätter sitt ljus under skäppan, så kommer människor inte till tro och då dör hon. Då flyttas måhända ljusstaken. För hon får vara hur öppen som helst i övrigt - en öppen dörr kan man både gå in igenom och gå ut igenom - bara om evangeliet predikas öppet/frimodigt väcks den tro som ger skäl att stanna kvar i en kyrka!

Så var befann jag mig på Trettondagen? Var fick jag höra om stjärnans ljus som visar vägen till Jesus? Kyrkan där vi brukar fira Gudstjänst (i en tätort med ca 3 500 invånare) var tillbommad, låst och släckt. Det var sammanlyst hette det. Mörklagt med andra ord. I församlingen finns för närvarande 3 präster anställda på två kyrkor. Dessutom en pastorsadjunt på halvtid. Vi for inte på egen bekostnad och till klimatets fortsatta förändring(sv k värnar ju om klimatet sägs det...) iväg den dryga milen utan tog fram psalmboken och firade gudstjänst hemma istället. För er som inte vet det: Konventikelplakatet är upphävt. Allt som behövs finns i psalmboken. Eftersom vi var sju personer hade vi väl bättre statistik än många sk "deprimerande gudstjänster" som det är skönt försvinner, enligt ärkebiskopens ord. Dessutom var det ingen mässa i den andra kyrkan, så inte ens det missade vi p g a att vi var utan präst.

Eller rättare sagt, vi missade allt detta: En festlig liturgiskt rik Högmässa med den gudstjänstfirande församling vi tillhör i vår egen kyrka där evangeliet rent förkunnades och sakramenten rätt förvaltades. Och detta p g a att vi envisas med att tillhöra och fira Gudstjänst i den sk rikstäckande, evangelisk-lutherska, öppna folkkyrkan Svenska Kyrkan, som är fullt upptagen med att administrera sin egen avveckling och därför inte har tid med jobbiga personer som vill fira gudstjänst och bara kostar en massa pengar. En bra tillhörig är en som betalar utan att få något för pengarna! Jag tycker att Svenska kyrkan, likt SJ - som väl också kan sägas befinna sig i kris sedan de ändrade relationerna med staten - skulle införa att man fick pengarna tillbaka om man inte fick förrättningar gjorda inom 2 veckor samt tillgång till avlösning, predikan, mässa och välsignelse varje helg i den kyrka vars område man bor i. Oj, oj då skulle vi få se på grejer. Money talks.  

RSS 2.0