Kritikern tystad idag!

Om ni minns mitt inlägg "Om konsten att tysta kritiker" så uppmanade jag min hemförsamling att försöka tysta min kritik genom att ta fasta på vad jag föreslog. Idag fick jag anledning att slå upp 2 kor 7:8-11 och prisa Gud för att det iallafall inte behöver förbli där det varit för alltid. Idag blev jag nämligen rejält tystad. Jag har nämligen tappat rösten - och detta så olägligt som just när jag skulle sjunga Ave Maria i Gudstjänsten. Men även genom att göra mig nöjd lyckades det: Vad bjöds väl om inte en riktig Högmässa! Och som om inte det var nog så kom beredelsen i början av Gudstjänsten! Jag blev alldeles lycklig - vem har sagt att man blir nedstämd av syndabekännelsen? Min eufori kan ju i och för sig också ha berott på att jag redan biktat mig en gång den här veckan, och det är ju ovanligt lite att ha bara några dagars synd att bekänna - man kan ju bli glad för mindre, bokstavligen när det gäller begångna synder!

Efter denna drömstart följde liturgisk sång, god predikan, lovsång - både Marias Magnificat och vår - i mitt fall dock endast hjärtats tyvärr. Om jag inte tappat rösten hade jag väl trott på allvar att jag kommit till himlen! Högmässan ska vara en försmak av himlen och det var den idag. När jag gick fram till nattvarden kändes det som om det var slut på ökenfärden och att jag var på väg in i Kaanans land. Glädjetårarna kom. Och som om inte det var nog - efteråt var det kyrkkaffe med god gemenskap - fast jag kunde ju inte prata just något förstås...Men det gjorde inget. Då fick de andra prata desto mer istället... Barnen som under gudstjänsten varit på söndagsskolan och julpysslat så att vi fått en lugn stund lekte nu med sina kompisar.

Men det tar inte slut där: Fastän det inte blivit något av sången fick jag tack för att jag tagit initiativet till den - för andra gången! Första gången var när jag hållit kvar organisten nästan till midnatt för att öva den vid ett spontant uppdykande i kyrkan under en annan övning. OBS! Utan ironi dessutom (vilket hade varit förståeligt den tiden på dygnet), och utan att det verkade hämtat ur formuläret från charmkursen: Hur man uppmuntrar frivilliga. Man kan bli glad för mindre! Därtill gjorde min tappade röst att det uppdagades att jag spelar fiol (jag hade som en desperat åtgärd tagit med den) - om än inte tillräckligt bra för att göra det utan föregående övning och utan noter... Detta ledde emellertid till att det blev bestämt att jag ska spela något stycke någon annan söndag. Kul att få ta upp fiolspelandet igen!

För att sammanfatta: Allt föll på plats. Högmässan följde sin ordning, Maria lovsjöng Kristus och vi med henne, Den Helige Ande var där och gjorde oss glada, barnen var där utan att vara där och störa sina föräldrar, det firades Mässa och vi fick en försmak av himlen, det var kyrkkaffe med god gemenskap, frivilliga som inte höll måttet uppmuntrades ändå, okända gåvor upptäcktes, och vår Herre hade själv tystat den mest högljudda kritikern. Vad mer kan man begära? Och nästa vecka är det julotta!

Ära åt Gud i höjden och Frid på jorden bland människor som han älskar


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0