Julen III - sångerna

Idag passade jag på att sjunga julsånger medan jag var i tvättstugan, det är så bra akustik där! Eller för att vara sanningsenlig - jag upptäckte att jag hade fått någon av "nonsensjulsångerna" som barnen lärt sig i skolan på hjärnan och ville bli av med den. Ska man måsta sätta hårt emot hårt och låta bli att delta på barnens avslutningar för att inte ta med sig dessa hem? Det går ju iallafall inte förstås, när man har med sig barnen och deras glada sång. Problem blev det iallafall - när vi försökte sjunga tillsammans ville de sjunga något de kunde - och då ska tilläggas att jag föreslog "gläns över sjö och strand" för att jag inbillade mig att alla kunde den. Tråkigt att inte kunna sjunga julsånger med sina barn! De som de lär sig i skolan kan inte jag (annat än små efterhängsna fraser som jag helst inte VILL kunna) och tiden att öva hemma tillsammans på kristna julsånger är begränsad under terminen.

När jag sjöng i tvättstugan började jag ganska snart inse vilka mängder julsånger jag kunde och dessutom blev jag mer och mer upplyft av innehållet i de sånger jag sjöng. Många av de traditionella julsångerna rymmer ofta mer av evangeliet än en ordinär svenskkyrklig predikan nuförtiden och dessutom mer koncentrerat genom det format som sången är. Inte för inte använde sig Luther av psalmsång även i undervisningssyfte. Så visst går det att förstå att det är farligt med kristna julsånger för dem som vill utrota traditionell kristen tro! Om ni minns Ulla Karlsson-debatten så uppkom den just för att Ulla Karlsson menade att innehållet i påskens psalmer var förlegat med sitt tal om synd och offer. Vad sägs då om följande:

   "O helga natt, o helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned.
    För att försona världens brott och synder, för oss han dödens smärta led."

Julens psalmer blir lika obekväma om man inte håller med om att kristendomen bygger på att Gud uppenbarade sig själv som Jesus för ca 2000 år sedan och att vår kunskap om Gud är beroende av att Gud blev människa och delade våra villkor just där och då i historien. Gör vi det måste vi erkänna att den kunskapen inte blir större för att allt längre tid går efter det - tvärtom - vi vet lättare mycket om nutiden. Därför är det rimligt att apostlarna visste mer om vad Jesus sa och gjorde på jorden än vi gör - speciellt om vi inte lär av dem! Kanske just därför har tradering hållits högt i kristen tradition och kultur. Men dagens samhälle värderar inte detta - vare sig när det gäller apostlarnas tro eller hur man gör skor - det ska gå fort och vara senaste mode. Ändå höll skorna bättre förr när byskomakaren omsorgsfullt nubbat dem! Ska vi då helt enkelt bli vid vår läst? Så enkelt är det inte heller. Kyrkan måste vara där människor är och leva i världen. Däremot får vi aldrig leva av världen. VI får inte köpa tanken på att när allt annat slits och slängs måste det också gälla evangeliet! Eller julsångerna, eller våra relationer! Och allt annat - går det inte vid närmare eftertanke att ta till vara på mer för både miljöns och de fattigas skull? Vi behöver vara profetiskt kritiska i vår egen tid, även om vi är kallade att leva i den. Allt var inte bättre förr, men allt var inte sämre heller!

Jesu uppståndelse var en början på det nya. Det nya står inte i motsats till det gamla. Allt innefattas i Guds stora plan. Eller som Uno Svenningssons textrad: "Det är tid att gå vidare, det är tid att börja om". Det skulle kunnat vara en julsång: Varje år går vi vidare med Jesus genom att börja om där vid krubban och sjunga om de gamla sångerna, inte för att vi är sentimentala som i "nonsensjulsångerna" utan p g  a löftet: Guds ord skall inte förgå. Finns det då något mer nyttigt att lära sig utantill för generation efter generation? Det är inte sentimentalitet och nostalgi utan framsynthet och strategi!


Och det hände vid den tiden:
till kung Davids Betlehem
Josef och Maria rider,
men där finns ej rum för dem.
När Guds moder föda skall
blir hon visad till ett stall.

2.
Han som skapat universum
som satt lagarna för allt,
delar med en åsna husrum,
tar ett hjälplöst barns gestalt,
vilar i en modersfamn.
Jesus Kristus är hans namn.

3.
Timmermannen Josef vaktar
barnets bädd i krubbans halm.
Och Maria nynnar sakta
för sin son kung Davids psalm.
Djurens blanka ögon ser
undret som i natten sker.
4.
Herdar, fattiga och frusna,
långt från stadens port och tull
ser omkring sig mörkret ljusna,
hör en sång av glädje full:
Er stor glädje bådar jag!
Frälsaren är född idag!

5.
Rymden fylls av änglaröster:
Ära, ära vare Gud!
Stjärnan som står klar öster
bär om nyfödd konung bud,
visar väg för vise män
som vill hylla konungen.

6.
Ännu löftets stjärna brinner.
Julens bud kring jorden når.
Släkten efter släkten finner
vägen som till barnet går.
Till vårt hem i Faderns hus
lyser oss den stjärnans ljus.

Eva Norberg Hagberg 1971 efter
Cecil Frances Alexander 1848


Julen II - Julstädning

Innan jul städas det och fejas så det står härliga till. Julstädningen har iallafall för mig kommit att bli en alltmer sakramental aktivitet. "Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp" sjunger vi i advent. Vad är julstädningen om inte en praktisk syssla som syftar till att förbereda Herrens ankomst? Ingen av oss skulle låta bli att städa inför ett besök av Karl den XVI Gustav, så varför skulle vi inte göra oss till för att fira Jesus, kungars kung?

Som jag ser det finns det dock två sätt att städa: Städa fram och städa bort. När man dyker längst in i garderober och skafferi för att leta fram sådant som inte längre duger till att användas, och gör resten av innehållet mer överskådligt då städar man fram - fram med det som inte håller måttet utan bara tar plats och försvårar livet. Julstädningen inför Herrens ankomst - både i huset och i våra hjärtan borde vara en sådan städning. Bara den håller måttet inför honom som ser vad som finns i människan (och hennes garderober). När Jesus möter människor, t ex den samariska kvinnan vid Sykars brunn, då befriar han genom att städa fram det obehagliga och lyfta av bördan av synden som vi har gömt någonstans långt inne och försökt glömma. Det vi har försökt städa bort städar Jesus fram. Det leder till befrielse och ett nytt liv.

Men hur många har inte varit med om att det blir lite bråttom på slutet? Alldeles innan gästerna ska komma - då är det ytan som gäller. Att snabbt gömma undan det som man inte vill ska ligga framme i skåpen. För vem vill inte låtsas som om allt är perfekt? När vår julstädning förfaller till att städa bort, både i huset och när det gäller vårt hjärta, då verkar allt bra för stunden. Men förr eller senare kommer det vi har försökt gömma undan fram. Vi visar upp en snygg fasad och hoppas att ingen ska genomskåda oss. "Ni är som vitmenade gravar" sa Jesus till fariséerna. Inuti fulla av de dödas ben men med en snygg utsida. Ska vi städa för Jesus hjälper det inte att städa bort - vi blir alltid avslöjade. Kanske är det därför han säger: "Akta er för fariséernas surdeg, hyckleriet. För det finns inget dolt som inte ska bli känt och det ni viskar i enrum ska ropas ut från taken."

Att bli avslöjad av Jesus är något som tar emot - särskilt innan man känner honom och vet att han förlåter och befriar. Vi vill gärna hålla skenet uppe, den gamla människan kämpar emot. Att på djupet erkänna sin brist är svårt, speciellt när erkännandet inte är allmänt hållet och tyst utan specificerat inför en annan människa som i den enskilda bikten. Men det är ju svårt att städa ordentligt i skåpen också. För den ytliga betraktaren kan det t o m verka mer ostädat medan man håller på. Men precis som inte genvägarna håller i våra hem så håller de inte heller i våra liv. Vågar vi släppa in Jesus att bo och rumstera om i våra hjärtan så gör han ett grundligt städarbete där och vi kan ägna kraften åt att städa fram i våra bostäder istället för att upprätthålla fasaden som perfekt människa!

Psalm 490 i Psalmer och sånger:

1. Förunderligt och märkligt,
omöjligt att förstå,
men dock så ljust och verkligt
och ljuvt att tänka på:
inunder öppen himmel,
på bädd av strå och blad,
du finner, Herre Jesus,
din första vilostad.

2. En fågel har sitt näste,
sin kula varg och lo,
var blomma har ett fäste,
var humla har ett bo,
men fursten i Guds rike,
det levande Guds ord,
får bli en hemlös´ like
sin första natt på jord.

3. Men kom! Jag vill upplåta
mitt hjärta, själ och sinn
och bedja, sucka, gråta:
Kom, Jesus, till mig in!
Här är din egen hydda,
du köpt den dyrt åt dig,
mitt hjärta skall dig skydda,
ack, giv mig jul med dig!

Julen I: Skolavslutning

Låt mig först få hälsa alla bloggläsare en God Jul - eller ska jag säga god fortsättning på julen? Jag tillhör emellertid den lilla skara som anser att julen börjar på julafton kl 18.00 och varar till tjugondag Knut - så ur den synvinkeln har den ju bara börjat! Men vi är ju bra på att tjuvstarta i Sverige - alla högtider av vikt firas ju dagen innan! (Av samma anledning tror jag inte att nationaldagsfirandet blir någon höjdare förrän man börjar fira Nationaldagsafton!) Ju äldre jag har blivit (med tillhörande ansvar), desto bättre har jag börjat tycka om just juldagen: En vilodag värd namnet för en husmor med all mat färdiglagad redan, en dag som dessutom inleds med Gudstjänst i ottan så att man inte har någon tid att passa sedan. För småbarnsfamiljer är det som regel enklare att komma iväg direkt på morgonen än när barnen börjat leka också. Dessutom är det en väldig kontrast mot den fullspäckade julafton, eller för all del hela Lucia-skolavslutnings-tenta-perioden! Till dagens glädjeämnen hörde att jag läste en bok som jag fått från en bloggläsare i julklapp med posten! Tack!! Vilken uppmuntran i bloggandet att få sådant gensvar! Dessutom precis vad jag behövde läsa efter julottans predikan...

Vid den sorgligt lagliga och föga uppbyggliga julavslutningen där Jesus visserligen nämndes (med kärlek i rösten) - men inte som frälsare då utan som en som föddes i ett stall för drygt 2000 år sedan, och som ville att det skulle vara fred och vi skulle vara snälla, funderade jag på hur man skulle kunna följa lagen utan att det blev så tamt. En idé jag fick var att prästen kunde presentera sig som präst och berätta att "min uppgift är att berätta om att Gud kom hit till jorden som Jesus för att vi genom tron på honom ska bli räddade och få evigt liv." En arbetsbeskrivning är ju inte olaglig! Vidare kan man ju berätta lite om kyrkan, att många människor bidragit med pengar för att den skulle byggas för att de tyckte att det behöver finnas ett särskilt rum avskilt för att samlas i för att komma inför Gud. Varför inte citera Luther och berätta att han ansåg att kyrkorummet inte skulle användas till annat? Nåja, det kanske är bra att jag inte ska bli präst...

En som däremot stått inför uppgiften och genomfört den även i år är Dag Sandahl som har lagt ut texten till julspelet - eller Julspektakel - som han kallar det, på sin blogg http://bloggardag.blogspot.com/2011/12/god-jul-med-barntillatet-fast-olampigt.html. Läs och få er ett gott skratt! Men glöm inte att det även bland byråkraterna på skolverket säkert finns kristna som mot sitt samvete tvingas kontrollera att reglerna efterföljs.  Och att det finns politiker som stiftar landets lagar! Luthersk tvåregementslära tillkom i ett läge där såväl kyrka som stat var konfessionellt lutherska. Men med en sekulär stat blir det lägen där kyrkan borde sätta ner foten. Inte bara rektorerna har ett ansvar inför sin arbetsgivare!


Kritikern tystad idag!

Om ni minns mitt inlägg "Om konsten att tysta kritiker" så uppmanade jag min hemförsamling att försöka tysta min kritik genom att ta fasta på vad jag föreslog. Idag fick jag anledning att slå upp 2 kor 7:8-11 och prisa Gud för att det iallafall inte behöver förbli där det varit för alltid. Idag blev jag nämligen rejält tystad. Jag har nämligen tappat rösten - och detta så olägligt som just när jag skulle sjunga Ave Maria i Gudstjänsten. Men även genom att göra mig nöjd lyckades det: Vad bjöds väl om inte en riktig Högmässa! Och som om inte det var nog så kom beredelsen i början av Gudstjänsten! Jag blev alldeles lycklig - vem har sagt att man blir nedstämd av syndabekännelsen? Min eufori kan ju i och för sig också ha berott på att jag redan biktat mig en gång den här veckan, och det är ju ovanligt lite att ha bara några dagars synd att bekänna - man kan ju bli glad för mindre, bokstavligen när det gäller begångna synder!

Efter denna drömstart följde liturgisk sång, god predikan, lovsång - både Marias Magnificat och vår - i mitt fall dock endast hjärtats tyvärr. Om jag inte tappat rösten hade jag väl trott på allvar att jag kommit till himlen! Högmässan ska vara en försmak av himlen och det var den idag. När jag gick fram till nattvarden kändes det som om det var slut på ökenfärden och att jag var på väg in i Kaanans land. Glädjetårarna kom. Och som om inte det var nog - efteråt var det kyrkkaffe med god gemenskap - fast jag kunde ju inte prata just något förstås...Men det gjorde inget. Då fick de andra prata desto mer istället... Barnen som under gudstjänsten varit på söndagsskolan och julpysslat så att vi fått en lugn stund lekte nu med sina kompisar.

Men det tar inte slut där: Fastän det inte blivit något av sången fick jag tack för att jag tagit initiativet till den - för andra gången! Första gången var när jag hållit kvar organisten nästan till midnatt för att öva den vid ett spontant uppdykande i kyrkan under en annan övning. OBS! Utan ironi dessutom (vilket hade varit förståeligt den tiden på dygnet), och utan att det verkade hämtat ur formuläret från charmkursen: Hur man uppmuntrar frivilliga. Man kan bli glad för mindre! Därtill gjorde min tappade röst att det uppdagades att jag spelar fiol (jag hade som en desperat åtgärd tagit med den) - om än inte tillräckligt bra för att göra det utan föregående övning och utan noter... Detta ledde emellertid till att det blev bestämt att jag ska spela något stycke någon annan söndag. Kul att få ta upp fiolspelandet igen!

För att sammanfatta: Allt föll på plats. Högmässan följde sin ordning, Maria lovsjöng Kristus och vi med henne, Den Helige Ande var där och gjorde oss glada, barnen var där utan att vara där och störa sina föräldrar, det firades Mässa och vi fick en försmak av himlen, det var kyrkkaffe med god gemenskap, frivilliga som inte höll måttet uppmuntrades ändå, okända gåvor upptäcktes, och vår Herre hade själv tystat den mest högljudda kritikern. Vad mer kan man begära? Och nästa vecka är det julotta!

Ära åt Gud i höjden och Frid på jorden bland människor som han älskar


Ta fasta på tentor!

Jag kom på att ni läsare kanske undrar vart jag blev av? Kanske hon adventsfastar från bloggen undrar ni kanske? Det skulle kunnat vara så, om det inte var för att tiden ändå gick åt till tentaskrivande. Det år jag fastar från tentor under advent, så kan man tala om skrivfasta, knappast i år med en examinerande uppsats och två hemtentor före jul. Alla lärare borde tänka lite mer kreativt när de hittar på julklappar åt studenter ;-) 

RSS 2.0