Brobyggarkyrka?

På vår 11-åriga bröllopsdag fick vi tillfälle att gå över en nybyggd bro ut på en mycket vacker liten ö full med sommarstugor. Det hade väl inte varit så märkvärdigt om inte bron varit försedd med en låst grind och endast fick användas av dem som betalat sin andel av kostnaden. Vår värd berättade om de konflikter som bron orsakat på ön. En mindre andel av fastighetsägarna var emot brobygget och var inte delägare i den. Därför fick de inte heller använda den utan var tvungna att åka båt över fast det nu fanns en bro. Övriga fastighetsägare passade på att renovera sina stugor och bygga nytt nu när det gick att åka bil över och därmed frakta virke sommartid helt plötsligt. Behöver jag säga att sommarparadiset mer liknade ett villaområde under uppbyggnad än Edens lustgård? Stigarna hade raskt förvandlats till bilvägar med hjälp av en massa grus. Visst var det vackert fortfarande, havsutsikt och röda stugor, men jag kunde inte låta bli att fundera på hur det hade sett ut före bron. Konflikten låg och ruvade under det till synes fridfulla och välklippta.

Detta fick mig av någon anledning att tänka på Svenska kyrkan, som brukar kalla sig brobyggarkyrka. Min mycket positiva syn på brobyggen som något som förenar och binder samman fick sig helt enkelt en törn i mötet med bron som konfliktorsak. Kanske ligger det i brobyggandets natur att det blir konflikter. Jag tänker på de debatter som varit kring stora brobyggen i Sverige, t ex öresundsbron. Till skillnad från den lilla privata bron är de för skattemedel byggda broar som majoriteten beslutat om öppna för alla att nyttja när de väl är byggda oavsett om de egentligen vill ha bron där eller inte. I stort och smått har däremot brobyggandet en agenda som kanske gör motståndet mot bron lika förnuftigt som förespråkandet, fast från en annan synvinkel. Om nu syftet med öresundsbron var att skapa en en stark och växande urban region i Malmö-Köpenhamn var det ju inte så konstigt att centerpartiet var emot den t ex.

Brobyggarkyrka igår borde väl bli brokyrka idag? Kyrkan brukar ju annars symboliseras med ett skepp, men det var förr i tiden det. Kyrkor som är med sin tid är istället broar. Ett skepp lägger ut vid en speciell tidpunkt och seglar sedan med alla ombordvarande under en kaptens ledning till en speciell destination och når den vid en speciell tidpunkt. Ibland kanske någon faller över bord och ibland kanske någon räddas ur vågorna men det tillhör ändå ovanligheterna. De som är på skeppet, väl avgränsat av skrov och reling är med. Vattnet är runtomkring redo att sluka vem som än dristar sig till att luta sig utanför relingen. En sådan kyrka kliver man ombord i och i och med det kan man förvänta sig att man kommer fram till slutdestinationen - evigheten hos Gud, himlen. Visst kan det storma rejält och visst kan det behövas både länspumpning och nödmast, men skutan kommer fram enligt Guds löfte med sin dyrbara last av förlåtna syndare, även om de kan vara märkta av färdens möda och besvär. Det som är omodernt är det hierarkiska: Alla kan inte styra båten åt varsitt håll - antingen underordnar man sig kaptenens ledning eller också hoppar man i sjön. Den avgränsar sig också. Det är liksom i eller ur. Dessutom blir det så definitivt: Att kasta loss och ge sig ut i det okända för att kanske någon gång i framtiden komma fram någonstans, hur ska man kunna göra det bara sådär? Och allt lidande sedan, ska det vara nödvändigt att ge sig i närkamp med kaosmakterna bara för att man vill komma till andra sidan?

Bron är annorlunda. En bro är öppen - även utan broöppning. Den är öppen i båda ändarna. Dessutom är den flexibel och kravlös. Det går att gå över när man vill och i vilken takt man vill, om man vill. Det är ingen brådska att gå över, den finns kvar om man behöver den. Man kan t o m vända och gå tillbaka igen om man känner för det, det är ingen som hindrar en! En bro känns tryggare när det stormar. Vågorna där nere angår en inte riktigt som på däck när man ser det lite grann från ovan. Det går nästan inte att tro på att vattnet skulle vara farligt, eller ens verkligt. Brokyrkan är flexibel för användarna men själv är den fast. Den sitter ohjälpligt fast med ena brofästet i ena stranden och det andra i den andra. Det vill till att man har rätt fäste, annars kommer alla alltid att hamna snett. Dessutom vill det till att avståndet mellan stränderna är konstant. Det är här som jag tror att brokyrkan får de största problemen. När jag studerar brobyggandet inom Svenska kyrkan är det inte främst de ekumeniska strävandena jag ser. Det mest storstilade broprojektet, det som sedan har cementerats är väl bygget av en bro mellan det moderna Sverige och evigheten. En bro som skulle föra det svenska folket tryggt över till den andra sidan medan den själv var fast förankrad i båda. En bro som nu står där, till stor del oanvänd. Och det beror inte till största delen på att broavgiften inte är betald... 

Samtidigt händer det som inte får hända i brosammanhang: Den ena stranden, det moderna sekulariserade Sverige, visar sig inte alls vara fast utan på väg bort ifrån den andra. Först märktes det inte så mycket. Brospannet som var stadigt byggt på Guds Ord tunnades ut en del men det gick fortfarande att ta sig över, åtminstone om man inte var för många som gick tillsammans. Bron försökte rycka till sig himlen med våld men den stranden gick inte att rubba. Då började det bildas sprickor. Det hände att folk föll ner i vattnet när de gick där, fastän de inte var en hel hop. Några fiskades upp av båtar där nere men en del gick förlorade i vågorna. Så vad gör en brokyrka i detta pekära läge? En bro har inga livbåtar att hoppa i. Släpper den något av sina fästen blir den obrukbar, likaså om den rämnar på mitten. Det kan verka hopplöst. Men än är det inte försent. Det finns fortfarande kunnigt båtfolk kvar som inte lämnade Svenska kyrkan när den blev bro utan troget stannade kvar och nyttjade bron fastän de var emot dess tillkomst. Dessa är visserligen lite jobbiga, går och muttrar, protesterar eller sätter käppar i hjulet när bron nödtorftigt och kortsiktigt lappas ihop. Det har en naturlig förklaring, eftersom de går och drömmer om Skeppet, i en annan tid före bron. Eller i en framtid efter bron. För även om det är jobbigt att erkänna det så är det en båt som behövs när broar rämnar.


Kommentarer
Postat av: Cecilia N

Å! En ny text av dig som är så himla bra!



En liten fundering kring ön som det hela började med: får o-bro-invånarna använda vägarna? Måste de se dem, släppa till tomt när stigar breddas?

2011-08-20 @ 20:02:27
URL: http://cessistickar.blogspot.com/
Postat av: Gunvor Vennberg

Jag har undrat det jag med - det förtäljer inte historien. Normalt sett måste alla fastighetsägarna vara med i en vägförening när det finns en enskild väg - denna beslutar sedan demokratiskt om ärenden rörande vägen - d v s minoriteten får ge sig. Det är kanske en upprinnelse till konflikten att inte bron blev en del av vägen vilket vore det naturliga - kanske för att bron byggdes först. Vore bron en del av vägen skulle alla få nyttja den och besluta om den demokratiskt i vägföreningen. Kanske finns det också här en bild att ta vara på: För att undvika konflikter vid brobyggande mellan t ex samfund är det viktigt att vägarna inom samfundet redan finns och brukas. Kan man inte förstå sina grannar är det där man måste börja, inte med att bygga bro till andra sidan!

2011-08-21 @ 01:10:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0