Återupprättad av korset

När jag såg vårt uthus kunde jag inte låta bli att tänka på människan och mänskligheten. Guds goda skapelse som blev fallen. Uthuset hade lutat så länge att vi aldrig fått se det som det var meningen att se ut. Nu var det räddningens dag. Frälsningen föregicks av urstädning av både bråte och saker vi var fästa vid. Ingenting fick tynga ner bjälklaget. Ändå räckte det inte trots vänners hjälp för att huset skulle resa sig. Det klarade inte av det av egen kraft. Den egna strävan hade inte räckt till för att hålla det uppe: Nu stod hoppet till frälsaren, timmermannen och hans kors. (en sträva är en diagonal planka eller bräda som är till för att hindra väggen från att falla i den ena riktningen, en korsformad kryssträva hindrar fall åt båda hållen) Det behövdes en hörnsten: Hörnstenen som inte fanns på plats hade varit till fall - nu skulle den bli till upprättelse. För att trycka huset i rätt riktning behövdes också en kraft, en kraft vars eld fick augustiluften att dallra. Nu står det där, rakt och fint, men det är inte färdigt än. En hel del reparationer återstår. Dessutom skall det väl strykas med jämna mellanrum med rödfärg som hindrar förruttnelse och som ett tecken på att det skett en radikal förbättring i husets liv. Men huset står stadigt genom snickarens arbete och genom hans kors, det trycktes åt rätt håll av den tredje personens kraft och har blivit mer likt det som byggherren (måhända snickarens far?) avsåg. Så småningom kommer timmermannen tillbaka med domkraften för att kunna ta bort allt ruttet och förstört - det ska bytas ut innan huset är fullkomligt.


Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Tack, Gunvor, för "uthusets predikan". Gillade det där om den egna strävan...

2011-08-30 @ 13:38:30
URL: http://efsidag.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0