Lydnad - något i hästväg

Vi har varit med vårt treåriga sto Nylidens Tuva på hästpremiering. Det gick bra. D v s vi kunde genomföra det hela inklusive frivilligt körprov och hon gick också att lasta in i transporten när vi skulle hem. Något diplomsto blev det inte av henne, men det var inte så oväntat med tanke på att hon inte ens kunde stå på benen utan gips i början av sitt liv p g a böjsenekontraktur (för korta senor på baksidan av benen). Däremot blev hon bäst av de två treåriga nordsvenskar som var där, trots benen! Nu är benen fullt brukbara, men inte så raka och vackra som premieringsdomarna vill... Tuva har i övrigt vuxit upp till en skönhet med mycket energi och friskt tempo precis som sin mor. Men till skillnad från sin mor är hon också mycket lyhörd och människovänlig, mjuk i munnen och tycker om att bli klappad överallt. Hennes svaghet - benen - har blivit en styrka. P g a den svagheten blev hon mycket hanterad som föl och dessutom kunde hon inte sparkas, vilket snabbt gjorde henne till barnens favorit.

Modern Tindra är arbetsvillig som få och envis så hon nästan dräper sig om man inte hindrar henne. Dessutom är hon intelligent och har många års erfarenhet. Men precis som för oss människor kan styrkan också vara en svaghet. Idag var det en sådan där dag då Tindra trodde att hon visste precis vad som skulle göras. Jag var tvungen att ta ganska hårt i henne för att hon överhuvudtaget skulle lyssna. Arbetsviljan och kraften var det inget fel på, men när hon inte följde mina instruktioner fullt ut utan bara nästan så körde vi fast en massa i onödan - slåtterängar är svåra att slå och det räcker med ett felsteg så måste man stanna och rensa bort gräs som fastnat i kniven.

Vad kan vi lära oss av detta? Luther lär ha sagt att "idag har jag så mycket att göra så att jag måste be extra mycket".Det ligger visdom i det. Precis som Tindra slösade på kraften när hon gjorde sina felsteg idag så jobbar du och jag i onödan när vi inte lyssnar på vad vår Herre vill med våra liv. Vi har en massa egna planer och idéer men vi har ingen överblick och kan inte förstå Guds plan i förväg lika lite som hästen kan veta hur jag har tänkt köra just den här gången. Jag känner igen mig i Tindra. Hon vill så mycket, och förmodligen tycker hon att jag bara hindrar henne när jag håller igen. Ändå skulle det gå galet om jag inte gjorde det, men det vet hon inte. Tindras förtroende får man inte gratis. Hon har djupt i sitt hästminne en misstro mot människor som vi har fått jobba mycket med. Men när hon körts ofta så blir hon mer lyhörd och ägnar sin envishet till att göra det hon ska. Då händer det grejer!

Precis av samma anledning är det viktigt för oss att ägna tid åt bön och bibelläsning. Då blir vi mer lyhörda för Guds tilltal och hans vilja med oss. Vår djupa misstro mot Gud, med rötter i syndafallet, får ge plats för tro och förtroende. När vi gör Guds vilja då händer det grejer!

När jag jämför Tindra och Tuva inser jag att det är så mycket som påverkar vår gudsrelation som vi inte råder över. Men vi påverkar också själva genom att låta Herren leda oss. Ju oftare vi lyssnar desto mer lyhörda blir vi och desto mer kan vi vara till nytta för Guds rike.

Paulus skriver i 1 kor 9:24-27:

"Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt - löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta."


Återupprättad av korset

När jag såg vårt uthus kunde jag inte låta bli att tänka på människan och mänskligheten. Guds goda skapelse som blev fallen. Uthuset hade lutat så länge att vi aldrig fått se det som det var meningen att se ut. Nu var det räddningens dag. Frälsningen föregicks av urstädning av både bråte och saker vi var fästa vid. Ingenting fick tynga ner bjälklaget. Ändå räckte det inte trots vänners hjälp för att huset skulle resa sig. Det klarade inte av det av egen kraft. Den egna strävan hade inte räckt till för att hålla det uppe: Nu stod hoppet till frälsaren, timmermannen och hans kors. (en sträva är en diagonal planka eller bräda som är till för att hindra väggen från att falla i den ena riktningen, en korsformad kryssträva hindrar fall åt båda hållen) Det behövdes en hörnsten: Hörnstenen som inte fanns på plats hade varit till fall - nu skulle den bli till upprättelse. För att trycka huset i rätt riktning behövdes också en kraft, en kraft vars eld fick augustiluften att dallra. Nu står det där, rakt och fint, men det är inte färdigt än. En hel del reparationer återstår. Dessutom skall det väl strykas med jämna mellanrum med rödfärg som hindrar förruttnelse och som ett tecken på att det skett en radikal förbättring i husets liv. Men huset står stadigt genom snickarens arbete och genom hans kors, det trycktes åt rätt håll av den tredje personens kraft och har blivit mer likt det som byggherren (måhända snickarens far?) avsåg. Så småningom kommer timmermannen tillbaka med domkraften för att kunna ta bort allt ruttet och förstört - det ska bytas ut innan huset är fullkomligt.


Brobyggarkyrka?

På vår 11-åriga bröllopsdag fick vi tillfälle att gå över en nybyggd bro ut på en mycket vacker liten ö full med sommarstugor. Det hade väl inte varit så märkvärdigt om inte bron varit försedd med en låst grind och endast fick användas av dem som betalat sin andel av kostnaden. Vår värd berättade om de konflikter som bron orsakat på ön. En mindre andel av fastighetsägarna var emot brobygget och var inte delägare i den. Därför fick de inte heller använda den utan var tvungna att åka båt över fast det nu fanns en bro. Övriga fastighetsägare passade på att renovera sina stugor och bygga nytt nu när det gick att åka bil över och därmed frakta virke sommartid helt plötsligt. Behöver jag säga att sommarparadiset mer liknade ett villaområde under uppbyggnad än Edens lustgård? Stigarna hade raskt förvandlats till bilvägar med hjälp av en massa grus. Visst var det vackert fortfarande, havsutsikt och röda stugor, men jag kunde inte låta bli att fundera på hur det hade sett ut före bron. Konflikten låg och ruvade under det till synes fridfulla och välklippta.

Detta fick mig av någon anledning att tänka på Svenska kyrkan, som brukar kalla sig brobyggarkyrka. Min mycket positiva syn på brobyggen som något som förenar och binder samman fick sig helt enkelt en törn i mötet med bron som konfliktorsak. Kanske ligger det i brobyggandets natur att det blir konflikter. Jag tänker på de debatter som varit kring stora brobyggen i Sverige, t ex öresundsbron. Till skillnad från den lilla privata bron är de för skattemedel byggda broar som majoriteten beslutat om öppna för alla att nyttja när de väl är byggda oavsett om de egentligen vill ha bron där eller inte. I stort och smått har däremot brobyggandet en agenda som kanske gör motståndet mot bron lika förnuftigt som förespråkandet, fast från en annan synvinkel. Om nu syftet med öresundsbron var att skapa en en stark och växande urban region i Malmö-Köpenhamn var det ju inte så konstigt att centerpartiet var emot den t ex.

Brobyggarkyrka igår borde väl bli brokyrka idag? Kyrkan brukar ju annars symboliseras med ett skepp, men det var förr i tiden det. Kyrkor som är med sin tid är istället broar. Ett skepp lägger ut vid en speciell tidpunkt och seglar sedan med alla ombordvarande under en kaptens ledning till en speciell destination och når den vid en speciell tidpunkt. Ibland kanske någon faller över bord och ibland kanske någon räddas ur vågorna men det tillhör ändå ovanligheterna. De som är på skeppet, väl avgränsat av skrov och reling är med. Vattnet är runtomkring redo att sluka vem som än dristar sig till att luta sig utanför relingen. En sådan kyrka kliver man ombord i och i och med det kan man förvänta sig att man kommer fram till slutdestinationen - evigheten hos Gud, himlen. Visst kan det storma rejält och visst kan det behövas både länspumpning och nödmast, men skutan kommer fram enligt Guds löfte med sin dyrbara last av förlåtna syndare, även om de kan vara märkta av färdens möda och besvär. Det som är omodernt är det hierarkiska: Alla kan inte styra båten åt varsitt håll - antingen underordnar man sig kaptenens ledning eller också hoppar man i sjön. Den avgränsar sig också. Det är liksom i eller ur. Dessutom blir det så definitivt: Att kasta loss och ge sig ut i det okända för att kanske någon gång i framtiden komma fram någonstans, hur ska man kunna göra det bara sådär? Och allt lidande sedan, ska det vara nödvändigt att ge sig i närkamp med kaosmakterna bara för att man vill komma till andra sidan?

Bron är annorlunda. En bro är öppen - även utan broöppning. Den är öppen i båda ändarna. Dessutom är den flexibel och kravlös. Det går att gå över när man vill och i vilken takt man vill, om man vill. Det är ingen brådska att gå över, den finns kvar om man behöver den. Man kan t o m vända och gå tillbaka igen om man känner för det, det är ingen som hindrar en! En bro känns tryggare när det stormar. Vågorna där nere angår en inte riktigt som på däck när man ser det lite grann från ovan. Det går nästan inte att tro på att vattnet skulle vara farligt, eller ens verkligt. Brokyrkan är flexibel för användarna men själv är den fast. Den sitter ohjälpligt fast med ena brofästet i ena stranden och det andra i den andra. Det vill till att man har rätt fäste, annars kommer alla alltid att hamna snett. Dessutom vill det till att avståndet mellan stränderna är konstant. Det är här som jag tror att brokyrkan får de största problemen. När jag studerar brobyggandet inom Svenska kyrkan är det inte främst de ekumeniska strävandena jag ser. Det mest storstilade broprojektet, det som sedan har cementerats är väl bygget av en bro mellan det moderna Sverige och evigheten. En bro som skulle föra det svenska folket tryggt över till den andra sidan medan den själv var fast förankrad i båda. En bro som nu står där, till stor del oanvänd. Och det beror inte till största delen på att broavgiften inte är betald... 

Samtidigt händer det som inte får hända i brosammanhang: Den ena stranden, det moderna sekulariserade Sverige, visar sig inte alls vara fast utan på väg bort ifrån den andra. Först märktes det inte så mycket. Brospannet som var stadigt byggt på Guds Ord tunnades ut en del men det gick fortfarande att ta sig över, åtminstone om man inte var för många som gick tillsammans. Bron försökte rycka till sig himlen med våld men den stranden gick inte att rubba. Då började det bildas sprickor. Det hände att folk föll ner i vattnet när de gick där, fastän de inte var en hel hop. Några fiskades upp av båtar där nere men en del gick förlorade i vågorna. Så vad gör en brokyrka i detta pekära läge? En bro har inga livbåtar att hoppa i. Släpper den något av sina fästen blir den obrukbar, likaså om den rämnar på mitten. Det kan verka hopplöst. Men än är det inte försent. Det finns fortfarande kunnigt båtfolk kvar som inte lämnade Svenska kyrkan när den blev bro utan troget stannade kvar och nyttjade bron fastän de var emot dess tillkomst. Dessa är visserligen lite jobbiga, går och muttrar, protesterar eller sätter käppar i hjulet när bron nödtorftigt och kortsiktigt lappas ihop. Det har en naturlig förklaring, eftersom de går och drömmer om Skeppet, i en annan tid före bron. Eller i en framtid efter bron. För även om det är jobbigt att erkänna det så är det en båt som behövs när broar rämnar.


Hässjning



Titta och njut, det är skatteåterbäring! Vi får lite nationellt stöd för kulturmiljöer i jordbruket för att hässja, men det är ingen timpenning precis. Möjligtvis för den tid det tar att prata med lyriska förbipasserande...

RSS 2.0