Nu får jag äntligen släppa mig! x2

Eller kanske skulle jag skrivit "släppa nyheten om mig", fast det hade inte varit lika intresseväckande och dessutom inte lika sant. "Nyheten" börjar vara fyra månader gammal vid det här laget. Men jag ville först ha det samtal med Biskop Hans som jag hade idag, innan jag skrev något på bloggen.

Jag har nu bytt inriktning och läser numera teologi i avsikt att bli diakon.

Nu kom min man in och berättade att vi just fått en kalv! Roligt att kon också fick ur sig till slut! Jag får återkomma senare. 

Nu har jag varit ute och tittat. Det var inte en kalv, utan två! Hon hade fått tvillingar - en tjurkalv och en kviga! Vi som tyckte att hon hade dålig fruktsamhet eftersom det tog ganska lång tid innan hon blev dräktig. Nu har hon kompenserat det minsann! När det gäller kvigan vet man inte om man ska vara glad för att hon var kviga (som vanligt) eller ej, kvigkalvar som har tvillingbröder som är tjurar blir ofta sterila. Men man slipper ju kastrera, och det kostar ju iallafall 59:- . Fast man ska aldrig säga aldrig. Vi behåller väl henne i ett drygt år åtminstone och prövar med tjuren om hon är fruktsam. Mamman är en bra mjölkko. Men mjölkanlag i all ära - det blir ju ingen mjölk om hon inte tar kalv, så är det ju.

Jag kan inte låta bli att tänka på den text jag ska skriva interpretation om i exegetiken. Om att "man känner igen trädet på dess frukt" osv i Matteus 7. Tar kvigan kalv blir hon en ko. Hon kan vara en dålig mjölkko eller en bra, men hon ger iallafall mjölk. Då gör hon som mjölkbonden vill och får leva med honom. Men tar kvigan inte kalv så blir det ingen mjölkko. Då blir det slakt, hur bra mjölkko än mamman var, eller hur lovande hon än såg ut som kviga, när hon gick där i flocken med tjuren som alla de andra. Hon kan väl ha sin charm, men allt arbete med att ge henne mat är förgäves, någon näring blir det inte i form av någon mjölk utan bara större hål i plånbok och mage.

Inte alla kvigor som säger Mu, Mu ska bli mjölkkor i ladugården utan bara de som gör bondens vilja. Dagen då slaktbilen kommer för att föra bort de övriga kommer de säga: Åt vi inte fodret och drack vattnet och bar vi inte plastbrickorna med ditt produktionsplatsnummer i öronen (precis som de andra kvigorna)? Då ska han svara dem: åk bort ifrån mig, jag har aldrig känt er - ni som arbetar utan lag (och inte tar kalv som mjölkkor ska göra).

Det här blogginlägget blir visst lika svårt att få ihop som min kandidatuppsats...Alltså: Den unga och lovande kvigan kan visa sig vara steril. Den inte alltför vackra kon som man befarade inte skulle bli dräktig kan visa sig få tvillingar: Gud vill att vi ska bära frukt, inte att vi ska visa upp en snygg kvig-fasad och skryta med det som han har gett oss. När vi gör hans vilja, då bär vi frukt. Inte av oss själva, men för att han vill det.

Jag är alldeles för övertygad om att Gud vill att jag ska bli diakon för att vilja något annat. Jag har fått den inre bekräftelse som jag väntade på men som jag aldrig fick på prästkallet. Vilka planer han har med det vet jag inte. Jag gillar läget. För vem vill inte bära frukt? Gärna tvillingar!

Glad Påsk!

Jesus Kristus är uppstånden - Ja han är sannerligen uppstånden!

I natt var det påsknattsmässa, vilket är stort nog. Men inte bara det: Jag konfirmerades också! Inte konstigt att jag är lite euforisk och har lite svårt att varva ner trots att vi hade hand om påsknattsbuffé efteråt. Nu är fastan slut! Ytterligare efter det var jag ut och gav vårt flasklamm mat. Ett tag var läget kritiskt för det (läs mer i inlägget Fyrlingar)men nu har det blivit så tungt att jag nästan hade problem med att lyfta ut det ur boxen som jag brukar. Lammet växer bra nu när det får näring. Så är det med tron också. Kanske går det att hålla tron hjälpligt vid liv med sporadiska kyrkobesök och någon bön då och då - kanske. Men ska den växa behövs det näring, regelbundet och rikligt.

Detta gäller inte bara den egna tron utan lika mycket församlingens. Därför är det glädjande att en del av det som jag har påpekat för prästerna och tagit upp som problem här på bloggen nu är på väg att bli bättre. I höst ska det exempelvis inte bli några sammanlysningar! Det finns hopp! Konstigt vore väl annars. Jesus Kristus är uppstånden - graven är tom. Då kan vad som helst hända!

Glad Påsk!


Kain och Abel

I söndags reflekterade jag om en tavla i min hemförsamling. Det var första gången jag blev ombedd att säga något där sedan jag började läsa teologi så det var ett stort ögonblick för mig, även om jag bara fick fem minuter på mig. Det här är vad jag sa:


Berättelsen om Kain och Abel har mycket att säga till oss. Människan är sig lik genom historien. Jag minns själv hur det var att bli slagen ur brädet av lillasyster. Det var svårt att älska henne då!  I episteltexterna framhålls Abel för sin rättfärdighet, som ett föredöme för oss. Och vi varnas för att gå Kains väg. Vi ska inte vara som Kain står det i 1 Johannesbrevet 3, utan älska vår broder. Jesus nämner också Abel när han anklagar fariseerna och de skriftlärda. Jag läser från Matt 23: 34-36


"Därför skall jag sända er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem kommer ni döda och korsfästa och andra kommer ni att piska i era synagogor och jaga från stad till stad. Så skall allt rättfärdigt blod som utgjutits här på jorden komma över er, alltifrån den rättfärdige Abels blod, till blodet från Sakarja, Berekjas son som ni mördade mellan templet och altaret. Sannerligen, alltsammans skall detta släkte få svara för."


Att gå Abels väg är att vara beredd på att få lida för sin tro, och t o m dödas för den. Det är vad det innebär att säga ja till Jesus för många människor runt om i vår värld och ibland även i vår eget land – många blir retade för sin tro runt om på skolgårdar i Sverige.

Jesus syftar också på den död han själv går till mötes i den här texten. Varför tål då inte detta släkte sina profeter? Varför dödade Kain Abel? Texten berättar att Gud föredrog Abels offer. Avundsjukan är en stark kraft. Den religiösa eliten på Jesu tid var de som borde vara närmast Gud. Så uppträder det en simpel gallilé som drar folket till sig. De märker att han behagar Gud och undervisar med makt till skillnad från dem. Jag tror de precis som Kain blir avundsjuka. Gör inte vi likadant? Blir vi enbart glada om personer i vår närhet berättar om hur de fått svar på sina böner eller hur de blivit välsignade av Gud i sina liv? Eller tänker vi: Tänk vad överspända och barnsliga folk kan vara… Eller: varför får jag aldrig svar på mina böner? Ändå var kanske Guds avsikt att vi skulle bli välsignade genom dem vi är avundsjuka på.

I bergspredikan säger Jesus: Ni har hört att det blev sagt: ”Du ska inte dräpa. Men jag säger er: Den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom”. Vi är alla ättlingar till Kain. Därför bör vi också göra som han gjorde EFTER det att han hade dödat sin bror. Han bad Gud om nåd. Han insåg att han inte orkade bära straffet själv. Och Gud gav honom i nåd ett märke som skulle rädda hans liv, fastän han förtjänade döden för sin synd.

Idag är det palmsöndagen. När Jesus går mot lidandet och döden är det vårt straff han har tagit på sig. Vi sjunger i högmässan ”Herre du blev vår broder, du känner vår nöd. Du bar den på ditt kors, ge oss din frälsning”. Vi blir räddade till evigt liv genom korsets tecken, vårt Kainsmärke. Vi blir förklarade rättfärdiga genom det Jesus har gjort för oss. Vi är både som Kain och Abel, eller som Luther sa: På samma gång rättfärdiggjorda och syndare. Så när jag ser den här tavlan tänker jag på hur det är att vara kristen och hur Jesus genom den Helige Ande bor i oss.


Tankar från återvinningscentralen

Just hemkommen från återvinningscentralen läste jag på Dag Sandahls blogg http://www.ostran.se/content/view/full/659654 om strukturutredningen. "Församlingsbegreppet har återvunnits" sades det. Fler som återvinner tänkte jag och skrev följande kommentar:

Apropå återvinning så kom jag just tillbaka från återvinningscentralen efter att ha gjort mig av med det gamla, trasiga och överflödiga. Nuförtiden är ju Jobs gödselhög, bränngropen Gehenna och soptippen ett minne blott. Allt ska återvinnas - smältas ner och bli något nytt och fräscht som endast har molekylerna gemensamt med det utsprungliga. Tydligen har även församlingen återvunnits i strukturutredningen. Det förklarar två saker:

1. Någon tyckte den var gammal, sliten och överflödig.
2. Varför den är oigenkännlig.

Om strukturutredningen inte inser församlingens värde kunde de väl åtminstone lämna in den på second hand, istället för att bara slänga bort den. Återanvändning är mycket bättre än återvinning, och det finns fortfarande många som anser att det finns ett värde i församlingen just för att den är så gammal (den är ju antik!) men också för att den är just så trasig och sliten som bara en församling kan vara utan att gå om intet. Varför består egentligen denna folksamling? Jo för det finns en som älskar även den trasigaste. Jesus friköpte församlingen med sitt dyra blod och räddade henne från det brinnande Gehenna - bränngropen. Han vårdar församlingen ömt och avser att ta henne till brud. Därför består hon - men bara i kraft av detta. Bryter hon trolovningen så går det snabbt utför.

 Därför kan församlingen inte träffa honom nog ofta, varje söndag är outhärdligt sällan. Sådan är den, kärleken. Sådan är hon, församlingen. Det kan inga politiker i världen ändra på. Då har de bara tagit molekylerna och gjort något helt annat av dem. Frågan är bara om de låter sig återvinnas. Ibland går de upp i rök i återvinningsprocessen. Jag har på känn att detta gäller församlingen. Saltet förlorar sin kraft och duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.

RSS 2.0