Äntligen slut på valrörelsen - sa Jona

Nu när jag läser grekiska märker jag att jag upptäcker nya svårigheter i mitt modersmål - sådant jag naturligtvis inte själv haft svårighet med men som måste vara ett gissel när man ska lära sig svenska senare i livet. Vi ägnar oss ju ständigt åt att lära oss nya ord och begrepp, och i takt med vår ökande livserfarenhet fylls dessa med innehåll eller förändras. Ett paradexempel är väl "tro" som jag hade anledning att fundera över igår eftersom jag har börjat konfirmationsläsa. Jag vet inte om läsningen kommer leda till konfirmation enl sv k ordning än, det beror på hur man ska se på det jag var med om som 14-åring i missionskyrkan. Det var något till förvillelse likt konfirmation och det står så i kyrkoböckerna: "Konfirmerad i annan ordning". Så uppfattade jag det själv också. Svenska kyrkan har numera avtal med missionskyrkan om ömsesidigt erkännande av konfirmation, så jag behöver inte göra om den för att bli präst - om det inte hade varit för en sak som komplicerar det hela: Jag var inte döpt när jag konfirmerades. Kan man verkligen konfirmera dopet om det inte ägt rum än?

En intressant iaktagelse är hur min uppfattning om vad tro är skiljer sig nu från då. Prästen gladde mig med att säga att jag tänker lutherskt - det har jag inte alltid gjort... Frågan vi ställer oss i kursen om Martin Luthers teologi är om ens Luther själv gjorde det - alltså tänkte lutherskt i den mening vi lägger i begreppet. Detta förtjänar nog en egen bloggpost senare när jag har mer tid. Idag är nämligen en hektisk dag. Vi ska vara lediga och då måste man arbeta ihjäl sig innan. Många säger att det är lutherskt, men jag tror snarare av erfarenhet att svenskarnas arbetssamma attityd kommer sig av att majoriteten tills för hundra år sedan var bönder i kombination med våra korta somrar... Lite dråpligt är det väl ändå att de stora partierna i valrörelsen försökte övertrumfa varandra med att lova mer arbete - hade det inte varit mer logiskt om de lovat en rättvisare fördelning av det arbete som måste göras så att alla både får arbeta och ha mer fritid? Att få mer arbete är enkelt - vi har det i överflöd här på gården bara genom att envisas med att inte ha traktor. Svårigheten ligger i att det ska vara så produktivt att det lönar sig att anställa någon för att utföra det - därav arbetsbristen. När nu produktiviteten har ökat under så lång tid vore det väl på tiden att få mer ledigt! Den lediga tiden kunde man istället ägna åt arbete i kategorin sådant som ingen vill betala för, t ex ta hand om sin familj, odla grönsaker för självhushåll, jobba frivilligt i kyrkan etc. Men det är väl där skon klämmer: Tänk om folk hade tid att tänka sant lutherskt - då kanske de skulle prioritera ner att tjäna pengar (mammon) och börja tjäna Gud istället. Hur skulle det då gå?

Några mer vardagsnära exempel på begreppsförvirring:


Min man var ute och röjde på småtimmarna (med röjsågen bör tilläggas)

"Vem spelar på en harpa, en låt av gryningsluft?" (text ur Förklädd gud) Jo min äldsta dotter som slog an några dissharmoniska toner på ett verktyg som man bryter ostmassa med i morse.

Jag såg över mitt fondsparande - räcker det till såsen som ska serveras på min systers bröllop?

Senare idag ska jag arbeta med kultur. Yoghurtkultur.

En del bloggläsare jag känner väl brukar beskriva vad de har läst (in) i min blogg. Det är alltid intressant att höra - ibland påminner det om vad jag har skrivit...







Så var det gjort

Nu har jag varit och röstat. I år var det med blandade känslor jag gick dit. För fyra år sedan var jag aktiv i valrörelsen och kunde med självklarhet kalla ett parti "mitt". Att gå och rösta var en fest och avslutningen på en lång period av hårt arbete. Att det sedan inte gick så bra totalt skymmer inte denna känsla, och jag kom i allafall in i kommunfullmäktige för (s). Den här gången har jag kommit på mig själv med att nästan glömma bort att valrörelsen pågår. Men väl i vallokalen blev det ändå lite högtidligt. Tänk att vi gör detta tillsammans. Demokratin. Den blir inte bättre än vad vi tillsammans gör den. Vi kan påverka trots allt, även om det kanske som i mitt fall är en kort tid och då framförallt i samband med och efter min avgång...

I och med dagens val tar någon annan min plats i kommunfullmäktige. Det känns skönt, men samtidigt lite vemodigt. Jag hoppades och ville så mycket, men i backspegeln gjorde jag inte så stor skillnad. Precis som förra valet röstade jag på en grupp syndare. Förra gången gjorde jag det ganska omedvetet, den har gången medvetet. Det har sina sidor, men det fanns inget annat alternativ, så vad gör man? Oavsett vem som har makten kommer denna benägenhet att synda ha satt sina spår om fyra år, dock olika spår beroende på vilket parti man väljer.

Men i politiken är människan också i många avseenden den förvaltare Gud vill att hon ska vara. Att jobba för att göra landet och världen bättre, är ett i grunden gott uppsåt och politiker kan vi inte vara utan om vi vill ha ett demokratiskt styrt land. Därför är idag min bön för dem som blir valda, att makten inte stiger dem åt huvudet, utan att deras goda uppsåt tar form i tjänst för medmänniskan och hela skapelsen.

Idag bad vi som vanligt Vår Fader i Gudstjänsten. "Låt Ditt rike komma, låt din vilja ske." Demokratin har ju sitt ursprung i kyrkans oerhörda anspråk på att människor är lika mycket värda och ska behandlas därefter, även om detta ursprung sällan nämns. När kristendomen spred sig i Sverige frigavs trälarna. Nu efter tusen år av kristendom har vi allmän och lika rösträtt. Men demokratin är färskvara. När värderingarna kopplas loss från bönen "låt ditt rike komma, låt din vilja ske" riskerar såväl enskilda människor som hela samhällen att gå vilse. I år är det 59 år sedan Sverige införde religionsfrihet och det av Svenska kyrkan präglade enhetssamhället där skolans undervisning även var dopundervisning för alla svenska barn fick dödsstöten. Idag är Sverige ett av världens mest sekulariserade länder. Religionsfriheten har i mångt och mycket blivit en frihet från religion. Samtidigt har vi på senare år tagit emot utlandsfödda med anspråk på att deras tro ska märkas - sekulariseringen har måhända nått vägs ände?

Men medan vi i många kyrkor kan se och glädja oss åt hur de nya svenskarna tar med sig sin brinnande tro och tänder och inspirerar församlingarna, står vi i en situation där Sverigedemokraterna kanske kommer in i riksdagen i och med dagens val. Sverigedemokraterna vill ha en restriktiv flyktingpolitik, men bär också i mina ögon på en delvis oartikulerad längtan tillbaka till det förlorade kristna enhetssamhället - det "riktiga Sverige". Men det är fel att tro att kristendomskritiken och normupplösningen skulle bero på invandringen. De är idéhistoriska barn av franska revolutionen, den sk upplysningen, som la en våt filt över kyrkorna i Europa och som har lett till att den kristna kyrkans centrum numera flyttat till syd. Missionssatsningen i Afrika lyckades verkligen över förväntan - iallafall sedan missionärerna åkt hem. Idag tar Sverige emot missionärer i retur, inte minst genom människor som tvingas fly hit. De är som jag ser det de verktyg som Gud använder för att väcka liv i sin Kyrka i Sverige.

När Sverigedemokraterna i sin nit att försvara ett samhälle som var djupt präglat av kristen tro angriper såväl budet att "tänk på invandraren - du var själv främling i Egypten" och den kristna synen på människors lika värde så förhindrar man i själva verket det man innerst inne längtar efter! Jag tar mig friheten att hävda att all ärlig strävan efter något "bättre" som går utöver det materiella välståndet är ett uttryck för en längtan efter Guds Rike. Naturligtvis är det uppkäftigt att placera denna ädla känsla hos sverigedemokrater, men hävdar man människans likhet inför Gud så gäller det alla! Att politiken är uppåt väggarna fel är en annan sak. I varje tid verkar Gud som är densamme igår, idag och i evighet. Detta gör många kristna konservativa. Men Gud är också den som gör allting nytt - vilket placerar många kristna på barrikaderna. Bönen "låt ditt rike komma, låt din vilja ske" kräver lyhördhet. För: "Gårdagen är förbi, morgondagen vet du inget om. Idag hjälper Herren."

PS Nu är vi på väg till den dopfadder jag sökte i inlägget "dopfadder sökes". Hon är från Eritrea. DS

Ett kycklingunder

Vi har frigående höns på gården av någon slags lantras som är bra på att ruva. Men i våras var vi riktigt bekymrade för vår lilla besättning eftersom vi befarade att den höll på att dö ut. Vi hade nämligen (dumt nog) sålt några hönor i vintras, någon hade dött, och så hade en försvunnit. Kvar var bara tre hönor. Senare kom dock den försvunna hönan fram med några kycklingar och hoppet tändes. Kanske ändå att flocken skulle återhämta sig? (Ni kanske undrar hur detta gick till när jag inte nämnde någon tupp, men i dessa queer-tidevarv borde ni inte göra det, könet har väl ingen betydelse!) Istället för att fortsätta gå runt som äggsjuka höns och oroa oss så la vi fram problemet i vår morgonbön och så släppte vi det. Det finns viktigare saker att tänka på. Exempelvis var vi  tvungna att störa en höna som var på väg att ruva fram en kull eftersom hon haft den dåliga smaken att lägga sig i höet på logen medan vi körde in nytt hö med jämna mellanrum. vi flyttade höna och bo men förgäves - hon övergav äggen till vår förtvivlan. När sommaren var slut kunde vi konstatera att endast fem kycklingar var resultatet (varav några får förmodas vara tuppar, och de lägger ju iallafall inte ägg, hur queer de än är!) Trodde vi. Men i morse blev vi vittnen till ett kycklingunder! En höna hade ruvat fram inte mindre än 14 st kycklingar på en gång! Till saken hör att jag läst någonstans att hönor bara klarar av att ruva fram högst 13 st kycklingar i en kull. Fast hon kunde väl inte räkna, den här hönan. Jag kan iallafall räkna. Med Gud. Tack Gud!


Västgötaklimax, ett bönesvar?

Det blir ingen antagningskonferens för mig i höst fick jag reda på nu i veckan efter att ha kontaktat stiftet i ärendet. Jag hade missförstått tydligen. Vad jag hade missförstått var stiftets tystnad. I våras pratade vi om september löst, men det var inte alls bestämt, vi skulle höras. Vad vi inte sa var när detta skulle ske. Jag förväntade mig att min del i det hela var att höra av mig efter förlossningen om något inträffat som omöjliggjorde min medverkan, och att stiftet på motsvarande sätt skulle informera mig om det var något från den horisonten som förhindrade min medverkan alternativt när jag skulle komma. Men jag hörde ingenting. Nu är det inte så konstigt på sommaren, folk har ju semester och hela Sverige stannar, så jag tog för givet att information skulle komma efter semestrarna. När jag ändå inte hörde något började jag ana oråd och frågade. Men eftersom ansvarig person fortfarande var på semester så dröjde det ett tag innan jag fick svaret: Det är olämpligt att jag har ett spädbarn med mig, så därför blir det inte nu. Att jag behövde ha barnet med mig eftersom jag ammar hade jag poängterat redan i våras, så det var ingen nyhet. Knappast beslutet att jag skulle få vänta heller, eftersom de studiekamrater som ska dit hade fått första informationen redan i slutet på vårterminen.

Jahaja, det var ett västgötaklimax. Nu ska ingen skugga falla över stiftsorganisationen, inte alls. Att man inte får ha barn med är i sig inget konstigt och något jag var beredd på, det var därför jag klargjorde det sakförhållandet så fort antagningskonferensen kom på tal. Dessutom är det bra för präster att ha gåvan att profetera - då är det väl inte orimligt att testa kandidaternas förmåga att läsa tankar och förutsäga framtiden! Nej skulden ska naturligtvis läggas på dem som med stor nit bett till Gud om att jag inte skulle bli antagen i höst och nu har fått bönesvar, nämligen Svenska kyrkans egna syndabockar: Kvinnoprästmotståndarna!


RSS 2.0