Min CV: Utanförskap

Det är farligt för själsfriden och morgonhumöret att lyssna på P1-morgon. Idag hade journalisterna uppmärksammat att allt fler får klara sig på lägstanivån i föräldraförsäkringen och ställde den berättigade frågan om inte detta bidrog till den ökande barnfattigdomen i Sverige. Denna växande skara (som jag själv tillhör) beskrevs av centerpartisten, tillika ordförande i socialutskottet, som en grupp som tillhör det sk utanförskapet och deras val att skaffa barn beskrevs ungefär så här:

"Vissa skaffar barn för att de har framtidstro, andra för att de vill ha en identitet, och då kan det kännas bättre att vara mamma eller pappa än arbetslös."

Behöver jag påpeka att tanken att någon skulle kunna få barn oplanerat inte fanns med på kartan (det finns ju abort!!)

Eftersom jag har ett närliggande exempel så ska jag passa på att beskriva min resa mot utanförskapet:

Efter gymnasiet praktiserade jag ett halvår på en gård och under den tiden träffade jag min blivande man. Därefter fick jag direkt arbete som timvikarie inom äldreomsorgen och medan jag arbetade där sparade vi ihop pengar för att kunna köpa egen gård. När vi hittat ett lämpligt objekt gifte vi oss och jag blev gravid (helt avsiktligt). P g a graviditetsillamående i kombination med den stressiga arbetsmiljön kunde jag inte ta på mig nya timvick i vården under graviditeten. Dessutom ville jag ägna mig åt det nystartade företaget, som de första fem åren (som brukligt) gick med förlust. Under dessa år föddes 3 av våra barn och jag fick alltså lägstanivån i föräldraförsäkringen. Om denna inte hade varit kvoterad med sk pappamånader hade jag visserligen sluppit vara föräldraledig alls, eftersom jag överlät så mycket som möjligt på min man så att han skulle kunna vara hemma från sitt jobb under odlingssäsongen. Jag var ju hemma iallafall och arbetade med företaget/barnen som inte gick på förskola den perioden. Äldsta barnet började på förskola som 4 åring i samband med att jag blev deltidspolitiker. Behöver jag nämna att det är förenat med visst arbete att ta med sig tre barn ut i ladugården för att sköta djuren mitt i vintern? Från år 2008 studerar jag teologi på heltid. Fortfarande har jag bara lägstanivån i föräldraförsäkringen. Vårt företag drar inte in så mycket pengar, men eftersom CSN har en gräns för hur mycket man får tjäna vid sidan av studierna spelar det ingen roll: Det hade ju varit enkelt och helt lagligt att min man tog ut lite högre lön än jag för att jag inte skulle gå miste om studiestödet... Under resans gång har jag nu, som fembarnsmor, hunnit uppnå snittåldern för förstagångsmammor i vårt land.

Men enligt våra politiker är jag en parasit på samhällskroppen. De vågar inte säga att lägstanivån medvetet är låg för att straffa dem som inte väntar med barn tills de har ett (fast) arbete. Det enda recept regeringen har är att fler måste i arbete. Regeringen Persson, däremot, tredubblade lägstanivån från 60 kr till dagens 180 kr/dag (före skatt) eftersom de uppmärksammade att vi har för lågt barnafödande - under 2 barn per kvinna. Så hur skulle mitt CV sett ut om jag gjort som det förväntas?

15 år Sexdebut
18 år Abort (inga preventivmedel är 100% säkra)
20 år Börja universitetet, supa på fritiden
26 år Examen. Timvikarie.
28 år visstidsanställning
30 år In-LASad till tillsvidaretjänst, gifta sig, bli gravid.
31 år Första barnet, föräldraledig halva tiden, sedan arbeta ett drygt år
32 år Barnet skolas in på förskola
33 år Barn igen för att hinna med nr 2 innan föräldrapengen sjunker (den i folkmun sk snabbhetspremien). Barn 1 slutar förskolan så när som på 15 timmar i veckan, helst på förmiddagen varje dag för då är de pedagogiska. Jobba ett år till (ungefär här skiljer sig ca en tredjedel av föräldrarna)
35 år Ev barn 3 (om äktenskapet hållit), sedan får det räcka.
36 år Till fullo till arbetsgivarens förfogande, utom vid förskolebacill 1, 2 o s v t o m 47.

I Sverige, oavsett regering, är alla medborgare i första hand arbetskraft. Väljer man att "skaffa" barn måste man räkna med att denna fritidssysselsättning minskar ens värde på arbetsmarknaden och därmed ens värde som samhällsmedborgare, alla människors lika värde till trots. Arbetsmoral har anor i vårt land, som enligt vår föreläsare om Martin Luthers teologi är det land i världen som är starkast präglat av Luther. Så även arbetsmoralen. Kanske är det rent av så att när den övriga moralen sätts på undantag måste arbetsmoralen än mer stärkas, som motvikt? För inte alltför länge sedan hade vi en lösdriverilag i det här landet. Alla män som inte ägde något produktionsmedel (t ex ett jordbruk) var enligt lag skyldiga att ha en husbonde, en arbetsgivare, annars hamnade man på tvångsarbetsanstalt. MEN detta gällde naturligtvis inte gifta kvinnor. De hade ju redan en husbonde (sin make) och hade ju barn och hem att ta hand om och var därmed viktiga för samhällets fortbestånd, krigsmakten mm. I dagens Sverige rubriceras en sådan kvinna (eller man) som "icke arbetssökande arbetslös" i statistiken. Man kunde lika gärna ha skrivit "lösdrivare". "Tack mödrar det gjorde ni bra" trodde feministerna på 70-talet att deras döttrar skulle säga. Men varför skulle de kalla dem "mödrar" (fy vad nedlåtande!)?  Och man kan fråga sig om det är någon förbättring för kvinnor att lämna sina egna två barn på förskolan för att sedan gå iväg för att ta hand om andras ungar för låg lön, 5-7 st per anställd. Är inte i själva verket denna arbetsnorm en förutsättning för att kvinnor ska välja låglöneyrken i offentlig sektor framför att vara hemma med sina egna barn, något som helt skulle frånta samhället makten över de små barnens fostran, och därmed utgöra en fara för likriktningen i vårt land...

Kanske ska vi vara glada för att så många lever i utanförskap! Det påminner oss om att människor i första hand är människor med ett värde som inte mäts i BNP per capita. Dessutom kanske några barn får växa upp med närvarande föräldrar i materiell fattigdom. Det är inte det sämsta i ett samhälle som riskerar att offra allt på mammons altare. Sträck på er föräldrar. Ni är viktiga för era barn. Eller som försäkringskassan kampanjade för ett tag sedan: "Båda blir bäst" (naturligtvis samtidigt och under lång tid, min anmärkning)

Reformationen gjorde oss en stor otjänst, nämligen att beröva oss mödrar vår största förebild, Maria. Visst ska människor inte tillbes, det hävdar ingen kyrka, även om det kan uppfattas så. Men som alltid är det lätt att kasta ut barnet med badvattnet. Jag ger Maria, själv mor för tidigt i världens ögon, sista ordet:

"Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare:
Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
Stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder:
Att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid" (Luk 1:46-55)


Skörd i grevens tid

De senaste veckorna har vi jobbat med att få upp potatis och rotsaker samt förbereda för vintern. Det har varit ett slit inför en deadline som inte gick att veta i förväg. Nu har snön kommit och tacksamt kan vi konstatera att vi hunnit med det som behövde göras. När man har mycket att göra är det klokaste förhållningssättet enligt min erfarenhet att likt Luther be extra mycket. Men det är lätt hänt att det istället blir tvärtom. Hur lätt är det inte att börja skjuta upp livet inklusive gudsrelationen till "efteråt". "När skörden är klar då ska jag äntligen..." eller "efter tentan i grekiska på fredag, då ska jag..." eller "när jag blir pensionär, då ska jag.." Under tiden går livet oss förbi och nya saker tillkommer efterhand, så att gudsrelationen mer och mer hamnar i vårt livs periferi. Inte bara den förresten, alla våra relationer blir lidande, eftersom ett möte alltid kräver närvaro i nuet. Därför är budet att "helga vilodagen" så viktigt för oss. Genom att avskilja en dag för Herren kan vi i någon mån kliva ut ur ekorrhjulet som annars bara snurrar fortare och fortare. Men det är lättare sagt än gjort, det är så frestande att använda också denna tid för att hinna klart. Jag kommer att tänka på den rike mannen och hans lador när det gäller detta att skjuta själva livet på framtiden. Jag känner mig bokstavligen träffad just nu, när påfyllningen av lador och källare är färdig och jag hoppas på lite vila. Men kanske måste man ta hänsyn till att det i mellanöstern går att så och skörda olika grödor året om (därav också att de fattiga kunde överleva på skördespill av olika slag) I vårt klimat är det ju nödvändigt att lagra livsmedel om man ska överleva vintern - åtminstone om man ska leva på lokalproducerat!

"En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden. Han sade: Så här ska jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig. Men Gud sade till honom: "Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det? Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud."

Min mamma brukade då vi varit olydiga och därför gjort oss illa, säga att "synden straffar sig själv". Är det inte så att vi när vi prioriterar bort det viktigaste i livet för att göra det någon annan gång utsätter oss för just detta "straff", likaväl som när vi likt den rike mannen ägnar en massa tid åt att underhålla och införskaffa ägodelar, fast vi egentligen längtar efter att ha mer tid för varandra. Tid som vi förväntar oss få  - sedan.


Intressant på Dag Sandahls blogg

Dag Sandahl skriver om verklig lojalitet på sin blogg http://www.ostran.se/bloggar/dagblogg/man_kan_foerstaa och tangerar därmed några inlägg på den här bloggen. För er som inte följt den här bloggen så länge är de här: http://gunvorvennberg.blogg.se/2010/april/pa-tal-om-lojal.html, http://gunvorvennberg.blogg.se/2010/august/vad-ar-mod.html . Läs också gärna om inlägget som handlar om Christer Sturmarks reaktion på Elisabeth Gerles forskning och fundera på om inte Dag Sandahl också tillhör den grupp intellektuella som Svenska Kyrkan inte vill ha... http://gunvorvennberg.blogg.se/2010/october/fd-froken-funderar.html Varför är det inte han som forskar på Svenska kyrkans bekostnad, kan jag fråga mig som har läst några av hans böcker. Men jag vet ju redan svaret: Man måste ju komma fram till rätt saker också. Tänk om forskningen fick ske förutsättningslöst i en vilja att ta reda på sanningen. Hemska tanke, då skulle det ju vara vetenskap!

Varför gå på Gudstjänst?

I söndags hände det något ovanligt. Vi fick vid kyrkkaffet besvara en enkät om varför vi tyckte det var viktigt att gå på Gudstjänst. (Det var en EFS-Gudstjänst så det kanske inte var SÅ konstigt).

Alternativen var ungefär följande:

A För den sociala gemenskapen.

B Som en andlig diciplin.

C För att få inspiration och näring till den kristna tron.

D För att Gudstjänsten är något vi gör tillsammans.

E För den estetiska upplevelsen. 

Jag har funderat vidare på detta efteråt. Alla grupper var tämligen överrens om att C var den viktigaste anledningen. Men följdfrågan är då: Är det vad man förväntar sig/hoppas på eller själva anledningen till att man går? Finns det några av församlingens problem som kan förklaras av utfallet? Visst är det bra om Gudstjänsterna är uppbyggliga, men om det nu är så att de inte är det, ska man sluta gå då? Blir inte Gudstjänsten då bara en i raden av "events" och kyrkan (läs organisationen Svenska Kyrkan) en mer eller mindre konkurrenskraftig aktör i upplevelsebranschen? Risken är att det blir den egna behovstillfredsställelsen som hamnar i fokus och att känslorna får styra huruvida man har lust att gå eller inte. Gudstjänstbesökaren gör sig själv till en konsument som jämför olika aktörer på marknaden. "När det är en bra präst, då går jag, annars får det vara". Så har jag också tänkt ibland, det ska erkännas, men vi har iallafall släpat iväg familjen söndag efter söndag, trots att våra förväntningar gång på gång grusats periodvis, om inte annat så av att barnen levt rövare så att någon blivit tvungen att gå ut just när predikan började bli intressant. Vi kom fram till att det som var avgörande när t o m hoppet om att bli uppbyggd av Gudstänsten tidvis dog främst var viljan att upprätthålla diciplinen, inte minst för barnens skull, och en envishet i att vägra vara åskådare, även om deltagandet begränsades till närvaro, psalmsång och bön. Och Gud kan överraskande möta oss också i den torraste öken... Nu har det i någon mening vänt, så tillvida att hoppet om uppbyggelse åter blivit en drivkraft för gudstjänstbesök, även om de andra anledningarna också finns kvar.

Diskussionen om tacksägelsedagen som jag nämnde i förra inlägget kom också in på själva gudstjänsten, inte bara på namnet. Det är ofta så när ord blir omoderna att det egentligen ligger en förskjutning i synen på begreppets innehåll bakom det hela. Är det fel och ett hyckleri om man säger tack på tacksägelsedagen utan att känna sig tacksam? Är det gärningslära att gå i Gudstjänsten för sakens skull? Här kommer mitt inlägg:

Visst är det viktigt att vi är ärliga, både inför Gud och varandra i våra relationer. Men vad är hönan och ägget? Det finns en djup glädje och tacksamhet som går utöver vad vi för stunden känner menar jag och som vi kan behöva påminna varandra om i Gudstjänsten. Vi kan veta att vi har Gud att tacka för allt och handla därefter utan att ha alla känslor på plats i förväg, de kommer och går men Guds nåd är var morgon ny, vare sig vi uppmärksammar det eller ej.  Om jag känner mig håglös, sorgsen eller trött en tacksägelsedagsmorgon tänker jag inte: Ingen vits att gå till kyrkan idag, jag känner ingen tacksamhet, det är hyckleri, utan jag tänker: Fy vad jobbigt att släpa iväg hela familjen till kyrkan, men om jag inte gör det vet jag att det känns tomt sedan både för mig och andra, som får fira Gudstjänst utan oss. Jag gör det, inte för att jag vill just då utan för Guds skull, för att ära honom genom att fysiskt befinna mig i kyrkan och lova Gud om inte med mitt hjärta varje gång så åtminstone med min tunga. Ett slags ske din vilja, inte min. Väl där kanske jag fylls av Helig Ande och kan sjunga med i lovsången helhjärtat, eller också är det någon annan som sjunger så trosvisst att jag blir glad av det. Men om jag fortfarande är håglös så överlämnar jag min oförmåga i Jesu förlåtande händer och så får det räcka som Gudstjänst den dagen, det är inte sämre det. Men då har jag i allafall bidragit med det jag kunnat och tagit emot det som bjöds och kanske gör min närvaro någon annan tacksam.

Visst är det att föredra att alla som närvarar vid en Gudstjänst är känslomässigt närvarande, men det får inte bli ett krav vare sig på den enskilda besökaren eller mitt krav på församlingen för att delta. Då blir det en klubb för lyckade kristna och inte ett sjukhus för syndare och istället för att hjälpa varandra att växa i tro växer det egna högmodet - de andra är inte ett värdigt sällskap. Varför gapar kyrkbänkarna tomma i vårt land? Delvis kanske för att alltför få bland de yngre har viljan att underordna sig den mest basala andliga diciplin, det söndagliga gudstjänstbesöket, som burit Kyrkan genom många tunga ökenvandringar. Rätt vad det är bryter ett källsprång fram, där en törstig pilgrim får dricka djupa klunkar. Men då måste man vara där när det händer. Det är inte gärningslära, det är att söka Gud troget och uthålligt oavsett dagsform.


Om ord och tacksägelse

Apropå tacksägelsedagen kom vi in på en diskussion om ordet "tacksägelse" Några tyckte att det var ålderdomligt och inte så frekvent använt nuförtiden, och att det därför behöver bytas ut, förslagsvis mot t ex tacksamhetsdagen. Här kommer mitt svar.

Tacka Herren TY HAN ÄR GOD. För dem som förstår ordet "ty" fullt ut innebär meningen alltså att det är för att Gud är god vi ska tacka och för att han är god som vi tackar, inte för att vi nödvändigtvis KÄNNER oss tacksamma. Om det kom an på vår känsla av tacksamhet så vore det ju bra av oss att vi tackar, men nu är det Gud som är bra! Jag tänker också på ordet "barns och dibarns mun har du gjort till en lovsång till dig" Är det någon som har missat att dibarn skriker när de låter, och de skriker inte för att de är tacksamma precis, ändå räknar Gud detta till lovsången! Men det är för att han har skapat dem så, inte av deras egen kraft!

Är inte grundproblemet att kyrkan tappat mark och därmed kyrkans "specialord". Just när det gäller tacksägelse är det väl inte svårt att gissa vad det betyder, men generellt tycker jag att det är bättre att man använder ord som frälsning, synd mm men förklarar dem så gott det går med andra ord, istället för att överge dem rakt av. Det finns inga synonymer som ger samma innehåll och ord som inte används i sitt "rätta" sammanhang tenderar att förlora sin betydelse vilket gör att kyrkan förlorar möjligheten att förstå och använda sig av historiska texter, samt förlorar sitt modersmål. Att man måste hanka sig fram med för människor kända begrepp för att förklara är en annan sak. Om man t ex använder tio synonymer för att förklara vad frälsning är går innehållet i begreppet så småningom upp för den mest sekulariserade. men om tio olika präster använder varsitt ord framstår de som om de talar om olika saker även om de lägger samma innehåll i orden. Förståelsen för kristen tro är ändå så dålig att man lika gärna kan lära ut begreppen samtidigt som man lär ut vad de innebär - för precis som människor känner igen en kyrkobyggnad vet de intuitivt att det är kyrkliga ord och känner igen Kyrkan, även om de bara går dit vart tionde år. Ända sedan bibeln översattes till svenska har ord som barmhärtighet, då ett direkt lån från Luthers tyska översättning, förklarats för svenska folket från predikstolar och i katekesundervisning och i det svenska språket kommit att bli begrepp för vem Gud är och hur han handlar. Endast p g a kyrkans bruk av dem har människor kunnat förstå vad de betyder. Det finns inga genvägar. Men tack vare att människor i vår generation inte kan orden finns en nyfikenhet som öppnar för mission när orden ska förklaras.


Grattis på 1-årsdagen (i efterskott)!

I går var det ett år sedan den här bloggen startade. Den 8 oktober 2009 kl 13:09 publicerades mitt första inlägg. Tänk att det skulle gå så fort att vänja sig vid att blogga och att det skulle vara så roligt, det kunde jag inte tro när jag började! Jag skulle vilja tacka er läsare för den respons ni ger i form av kommentarer, både på bloggen och i andra sammanhang. Det betyder jättemycket att ni uppmuntrar mig att fortsätta! Som småbarnsförälder, bonde, teologistudent mm har man förstås ett och annat att stå i även utanför bloggosfären, och ibland har jag funderat på om det är väl använd tid att blogga, även om det inte sker oftare än 1-2 ggr i veckan. Men varje gång den tanken har dykt upp har alltid någon hört av sig och tackat för att jag skriver. Därav måste jag dra slutsatsen att det är en viktig uppgift för mig att fortsätta. Det är dessutom uppmuntrande att se mängden besökare öka undan för undan i statistiken även om det inte är något självändamål. Viktigare är väl att ni läsare verkligen blir uppbyggda, inspirerade eller för all del provocerade på ett utvecklande sätt. Det kan aldrig jag åstadkomma av egen kraft, så därför: Be gärna att jag och bloggen får vara redskap för Guds handlande, så att den blir till välsignelse!  


En skitassociation...

Ibland undrar man ju var man får allt ifrån. Idag till exempel fick jag en riktig skitassociation. Vi har ju ett ökande antal fjällkor här på gården och insåg till slut att vi behövde övergå från att handskotta gödsel till något mer rationellt för att orka med. Denna insikt om vår otillräcklighet med grep och skottkärra för att hålla dyngan borta från ladugården ledde till att vi tog upp en större port för att kunna gödsla ur kornas liggyta bestående av djupströbädd med traktor. En djupströbädd behöver inte gödslas ur så ofta, man lägger bara på nytt strö eftersom så att djuren har rent att ligga på. Men nu var det dags. Eller rättare sagt - korna har ju varit ute på bete i sommar så vi började redan i våras med att försöka få tag på någon traktor som kunde ta ut ströbädden. Till slut hittade vi en som hade rätt utrustning och lovade att komma. Men så gick traktorn sönder och inget hände. Vi väntade och väntade, smått oroligt eftersom höstens installning närmade sig alltmer. Så idag, en helt vanlig dag då vi hade tänkt ta upp potatis, då kom han. Medan jag såg på hur den gamle mannen i den gamla traktorn gödslade ur alltihop började jag tänka på den yttersta dagen. Jag kunde inte släppa tanken på att detta förlopp säger något om vår världs beskaffenhet...

En dag, vi vet inte när, kommer frälsaren tillbaka med sin traktor för att skotta ur all världens skit. Han ska göra allt nytt. Utan honom förmår vi inget. Vi gödslar tafatt ur lite här samtidigt som det blir mer skit på ett annat ställe. Och den samlade mängden växer och växer. Till slut är det dags, måttet är fyllt. Då vill det till att vi har gjort "portarna höga och dörrarna vida, att ärans konung må träda dit in". När all ondska och skit som samlats är borta rullar han ut en bal halm och fyller foderbordet med fint gott hö. Sedan tar han upp stalljournalen och räknar in sina fjällkor, som han tvättat vita som snö. De flockas kring honom och nosar igenkännande på sin Herre och slickar honom med sina sträva tungor. Ingen av dem har odjurets gula plastmärken i örona.

Fd fröken funderar

I helgen var jag på bröllop och i helgen ska jag på bröllop. Vad värst vad släkten gifter sig nuförtiden! Men släkten lär ju vara värst. Ibland är det inte utan att man undrar om inte det gäller den himmelska släkten också. Men kanske är det inte så konstigt när Jesus är syndares vän... På senare tid har det slagit mig att det finns många utanför Svenska Kyrkan som bättre än många inom densamma sätter fingret på dess problem. För problemen finns. Det som syns i reda siffror i statistiken är bara en del om än en viktig sådan. Nu mitt under pågående kyrkomöte hörde jag en intervju av Göran Hägg i programmet "Människor och tro" i P1. Göran Hägg säger sig inte tro på en personlig Gud, men hans analys av Svenska kyrkan är tämligen klockren. Han är beklämd över att Svenska Kyrkan valde att prisge läran för att så länge som möjligt behålla sin maktställning när staten sekulariserades. En annan grupp som när de kritiserar Svenska kyrkan brukar ge upphov till en mängd positiva kommentarer från besvikna kristna inom densamma är Humanisterna. Personer som i mångt och mycket står för olika världsbilder delar syn på att kyrkan är otydlig och inte står för sina dogmer. Jag tänker osökt på Jesu ord till sin tids religiösa elit: "Tullindrivare och horor ska komma före er till Guds rike" Kanske något att ta varning av när man "vet" att man är på rätt sida.

Är svaret på denna kyrkokritik månde den av Svenska kyrkan betalda forskaren Elisabeth Gerles nyutkomna bok "Farlig förenkling"som jämställer Humanisterna och Sverigedemokraterna kan man fråga sig? Visst kan det finnas många som har något gemensamt med SD, särskilt som partiets sympatisörer utgör 5,7% av befolkningen. Men vore det inte intressantare att forska i vad som ligger i humanisternas kyrkokritik och varför en betydande grupp kristna håller med dem om den? Då kanske Svenska kyrkan kunde förvärva en viss självinsikt istället för att göra sig till ovän med just dem som den borde missionera för. All mission börjar med relation, inte fördömanden.

Jag har en teori: Det som förenar är en lidelse för sanningen. Humanisterna är ateister främst för att de tror att det är Sanningen att Gud inte finns. Den grupp kristna som ger humanisterna positiv respons när de kritiserar kyrkan är lika övertygade om att det är sant att Gud finns och har uppenbarat sig i Jesus Kristus. Båda grupperna försöker på ett intellektuellt hederligt sätt bevisa att de har rätt. De tror på en Sanning med stort S som inte är relativ utan går att finna. I denna mening har båda grupperna mer gemensamt med SD än Elisabeth Gerle har, fast hon är forskare och i egenskap av sådan borde vara en sanningssökare. SD tror att de har sanningen om Sverige och dess problem. Men de har samtidigt diametralt olika åsikter om vari denna sanning består i jämförelse med kristna (som enl valundersökningar i stort sett inte röstar på SD) och Humanisterna. Därför är det intellektuellt ohederligt att klumpa ihop dem enbart på denna grund. Men kanske är det vad man kan förvänta sig? Jag kan bara hålla med Christer Sturmark i hans analys, saxad från DN debatt: 

En av humanismens främsta uppgifter är att verka för tankens klarhet. Elisabeth Gerles liberalteologi lever av och i tankens dunkel. Gerles referat av den engelska teologen Tina Beattie är ett typiskt exempel. Där sägs ateismen ”uppvisa motstånd mot det mångtydiga, mot tvivel och komplexitet i sökandet efter mening”. Det stämmer att humanismen bjuder motstånd mot förklaringar som är filosofiskt ohållbara eller grumligt tänkta.

När ”tvivel” är ett finare ord för halvtänkta tankar föreslår vi något annat. När ”komplexitet” betyder orimliga förklaringar invänder vi.

Humanisterna bjuder motstånd mot slarvigt tänkande och ologiska resonemang. Det borde också forskare och professorer göra.

Christer Sturmark
ordförande Humanisterna

För den som söker sanningen, oavsett epitet, är Jesus aldrig långt borta. Jesus är Sanningen. Ända sedan Paulus på vägen till Damaskus har han överbevisat dem som sökt sanningen om att det är han. C S Lewis är en av de fd ateister som har betytt mycket för mig. Kyrkan behöver inte rädas sanningen och den intellektuella kampen, även om hjärtat också ska vara med. Men om man har ett förstånd ska även det älska Gud enligt det dubbla kärleksbudet, och det gör förståndet genom att göra det intellektuella arbete som det skapats för i tjänst för Guds rike.

I Svenska kyrkan av idag tycks det ske en fokusering på hjärtat och upplevelser på bekostnad av intellektet. Kanske som en flykt undan sanningsanspråken som är obekväma i vår tid. Båda slagsidorna är lika förödande. Därför blir jag beklämd när den icke antagna prästkandidaten för första gången får ett ansikte för mig och det visar sig vara en av de smartaste teologer jag har träffat. En av de trevligaste också för övrigt. Den organisation som gör dumhet till ett kriterium för befordran är riktigt illa ute. Men vill man ha ja-sägare som inte genomskådar att de utnyttjas är det förstås positivt - på kort sikt. Jag såg det i socialdemokratin. Vi vet alla hur det gick för den... 


RSS 2.0