Jag - ett fall för biskopsmötet

Intresseväckande rubrik, eller hur? Vad har hon nu ställt till med kanske ni tänker, kära läsare... För att göra en lång historia kort så är det inte jag som ställt till något, iallafall inte nu. När jag var 15 år däremot, då inträffade det att jag i missionsförbundets (numera missionskyrkans) (o)ordning blev konfirmerad på våren och döpt på hösten samma år av någon anledning (inte min ovilja iallafall). Jag har en längre tid själv ifrågasatt om det verkligen kan kallas konfirmation när undervisningen följs av dop och inte som brukligt, dopet följs av en bekräftelse, nämligen just konfirmationen. I kyrkboken står det dock "konfirmerad i annan ordning" samt döpt, och samma årtal, så hade jag inte påtalat saken hade det kanske aldrig kommit fram. Nu är det ju nämligen så att för att vara behörig till vigningstjänst i Svenska kyrkan måste man vara döpt och konfirmerad. Men eftersom Svenska kyrkan har skrivit avtal med missionskyrkan om ömsesidigt erkännande av varandra, däribland varandras konfirmation, så blev frågan alltså ett fall för biskopsmötet att avgöra. Nu är saken avgjord: Jag ska konfirmeras i Svenska kyrkans ordning, trots den tidigare konfirmationen i missionskyrkan. Huruvida beslutet har föregåtts av ekumeniska konsultationer med missionskyrkan förtäljer inte historien.

I väntan på beslutet har jag "gått och läst" i fall att det skulle behövas. För att verkligen komplettera den tidigare läsningen i annan ordning med en äkta svenskkyrklig sådan utgår vi från Luthers lilla och stora katekes. Att jag dessutom läser om Martin Luthers teologi på universitetet den här terminen gör ju inte saken sämre. Och det ska erkännas: Jag kan inte lilla katekesen utantill, trots mina 105 hp i teologi. Men jag vet iallafall att utantillinlärning av katekesen har varit viktig tidigare i Svenska kyrkans historia, och att Luther skriver i förordet till Lilla Katekesen:

"Till att avfatta denna katekes eller undervisning i kristendom i en så kort, enkel och lättfattlig form har jag drivits och nödgats av den beklagliga, jämmerliga nöd, som jag helt nyligen lärt känna, då jag också varit ute som visitator. Hjälp, käre Gud, så mycket elände jag har sett! Det olärda folket, särskilt i byarna, vet ju alls ingenting om den kristna läran, och tyvärr äro många kyrkoherdar alldeles oskickliga och oförmögna att ge undervisning. Men ändå skola alla kallas kristna, vara döpta och undfå det heliga sakramentet, ehuru de varken kunna Fader vår, eller Tron eller de Tio buden, de leva tanklöst som den kära fänaden och de oförnuftiga svinen, och där evangelium kommit, ha de i alla fall riktigt lärt att missbruka sin frihet."

Det tycks mig som om dessa ord (med undantag för språkdräkten i Svenska kyrkans bekännelseskrifter som ju inte är Luthers precis) skulle kunna vara skrivna idag. Det behövs undervisning, inte bara av de 32% varje årskull som vill konfirmera sig utan av alla som har något intresse, i alla åldrar. Och de som har lärt sig något behöver tas i bruk för att lära ut i sin tur. Därför är det så lovande att jag snart ska få bli frivilligledare i den äntligen nystartande söndagsskolan. 








Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0