Bloggstockning

Vilken välsignelse - denna gång har jag inte haft mjölkstockning som brukligt! (Ännu) . Mjölkstockning brukar jag få när brösten producerar så mycket mjölk att de inte hinner tömmas av dibarnet. Till slut går det nästan inte att få ut den. Men när det släpper då kommer det mycket. Nu har jag emellertid drabbats av något liknande: Bloggstockning. Jag har tusen saker att blogga om. Resan till Tyskland födde en massa tankar och genererade en massa bilder. Direkt när jag kom tillbaka till universitetet hade vi dessutom en föreläsning om reformationen ur ett katolskt perspektiv, vilket multiplicerade tankarna med två, minst. Jag skulle vilja skriva om reformationen och dess konsekvenser och Deusche Christen kontra Bonhoeffer mfl i bekännelsekyrkan och den kommunistiska DDR-regimen som sponsrade kyrkbyggen men överlämnade åt kyrkan att fixa material genom "kontakter", murens fall och kyrkornas roll i processen som gjorde kyrkan stark - tills Stasi öppnade sina arkiv och avslöjade sina uppgiftslämnare bland prästerna. Sedan var jag på stiftsfullmäktige alldeles efter, vilket spädde på med ännu mer intryck och gav kontrapunkter till det upplevda. Tyskland och dess människor har präglat Sverige otroligt mycket, något vi efter andra världskriget inte har velat låtsas om - kanske en stor orsak till vår historielöshet. Den Lutherska kyrkan i Tyskland har i mångt och mycket fått tjäna som modell för Svenska kyrkan. Det är inte utan att jag funderar på om inte också Stasi har inspirerat till våra svenska angiverisystem, där man anonymt kan anmäla sina medmänniskor till div myndigheter för att dessa ska jaga dem, utan krav på sanningshalt i påståendena, och utan rättsliga påföljder för angivaren om de är grundlösa. Fast det är väl kanske snarare så att de nitiska ämbetsmännen som utför dessa förföljelser alla är påverkade av den Lutherska ämbetsläran till att blint lyda order och inte låta moraliska överväganden spoliera statens viktiga uppgift att straffa och hålla ordning genom deras ämbetsutövning.

Andelen döpta av antalet födda sjunker kraftigt fick vi veta på stiftsfullmäktige. Det var för väl att dibarnet redan var döpt när vi for till Tyskland - annars kanske jag fallit för erbjudandet att låta döpa henne i samma dopfunt som Martin Luther döpte sina barn i - vilket hade försämrat statistiken för Svenska kyrkan ytterligare. Vederdöpare är de inte i Statskyrkan i Wittenberg - då hade jag blivit orolig - så det blev inget dop den söndagen.

Däremot blev det glass på uteservering (15 plusgrader i skuggan). Kålen (som vi vanligtvis åt som grönsak på restaurangerna av någon anledning...) växte fortfarande i mitten av november. Nu riskerar nya utsädesregler inom EU sätta punkt för våra lokala sorter, så det kanske snart blir dags att skaffa sig en kåloni-lott där nere om den ska hinna växa färdigt. När jag kom hem var det nämligen snö och minus 22 grader. Jag hoppas dock på att hitta grönkålen som jag lämnat i landet till julen.

Efter allt detta hade det suttit fint med en domsöndagspredikan och påminna sig om att Jesus ska komma tillbaka i härlighet för att ställa allt till rätta. Att vi lugnt kan lämna domen till honom, och att han har vunnit seger över döden och ondskan. Att all orättfärdighet har ett slut. (Och vintern.) Men det blev inget domsöndagsevangelium. Det är ett tema med många variationer, som i år stavades ekumenisk temagudstjänst. Inget fel med den - mer än att den (som av en händelse) kom att äga rum just på domsöndagen. Jag får väl trösta mig med att de flesta andra händelser vi läser om i våra gudstjänster har jag missat i verkligheten, men när väl tiden och stunden är inne då kommer ingen undan längre, då får vi uppleva domedagen på riktigt!
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0