Herre, bevara oss från "de Goda"!

Nyss hemkommen från det forna DDR kom jag hem till det Goda Landet Sverige. Det är ett kallt land, både fysiskt och andligt. Det blåser snålt kring alla som inte driver som rön i vinden. All denna kyla, hur är den möjlig i ett land som skulle vara så Gott? Det enda land där den socialistiska utopin blev verklighet på demokratisk väg, den Svenska modellen. På senare tid har förstås Regeringen Reinfeldt gjort sitt till, men det är inte de senare årens politik jag har tänkt koncentrera mig på, även om den inte är någon direkt favorit. Men hur kunde det gå så långt att de som för några decennier sedan sågs som vanliga skötsamma medborgare, nu har all anledning att frukta såväl myndigheterna som deras angivare t ex grannar, skolpersonal, förbipasserande, hantverkare, kyrkoanställda m fl. Alla man möter kan vara en Angivare (utom prästen man biktar sig för). Men till skillnad från dem i Stasis arkiv kommer angivarna i dagens Sverige att skyddas för all framtid. De har sin anonymitet lagskyddad och namnen skrivs aldrig upp i utredningen. Ibland ställer de naturligtvis upp med namn, oftast då de har ett sådant yrke att de enligt lag är tvungna att anmäla. Då vill man ju gärna visa hur duktig man är, måhända.

Vad har jag nu för belägg för detta? Inte många som lämpar sig för bloggen. Men jag vet om många som råkat illa ut. För att någon velat komma åt dem eller deras mark och anmält dem för att deras (välmående) djur vansköts. Företagaren betalar besöket om de hittar minsta lilla försummelse (t ex något som något djur ev skulle kunna göra sig illa på i hagen eller dyl) Det blir flera tusen för de åker aldrig ensamma. Håller man dessutom till långt ifrån länsstyrelsens residens så blir milersättningen därefter... Det är fritt fram att anmäla om och om igen. Bonden (eller skattebetalarna om det är omöjligt att hitta något att anmärka på) betalar tills företagaren ger upp och slutar. Ett annat exempel är den från TV kände hästmannen (som en kommentator här på bloggen länkade till en sida om under inlägget "En skitassociation") Förmodligen var hans enda brott att han fortsatt att sköta sina hästar lika föredömligt som han gjorde tidigare, vilket nu blivit olagligt. Håller man sig inte uppdaterad så får man skylla sig själv....På djurskyddsmyndigheten och länsstyrelserna finns personer med Kompetens efter flera års högskoleutbildning, en sådan kompetens kan man inte begära att en hästkarl som haft hästarna som sin familj ett helt liv besitter. Jag vet inte hur det gick för hästarna, det är visst oväsentligt i sammanhanget. De flesta djur utan ägare eller med ägare som inte får ha kvar dem slaktas iallafall. Jag är visserligen för att man ibland slaktar djur av olika skäl, men när man slaktar dem för att någon sköter om dem på ett sätt som förut var påbjudet men som man just förklarat olagligt, då kan man fråga sig vad som är bäst ur djurens perspektiv, det perspektiv man är satt att ta hänsyn till.

En annan grupp som behöver skyddas är barnen, och ansvariga för detta är kommunens socialtjänst. Socialtjänsten gör säkert mycket bra, men var finns barnperspektivet när man kan hota i övrigt socialt välartade föräldrar med trygga och glada barn med tvångsomhändertagande för att de är lite dåligt tvättade ibland eller som det verkar i fallet i Karlstad  http://svt.se/2.33874/1.2247868/fangelse_for_barnmisshandel?lid=senasteNytt_1851476 verkställa ett tvångsomhändertagande för att de på ett icke överdrivet sätt tillämpar en uppfostringsmetod som såväl deras förfäder som en stor del av världens befolkning använder. OBS! Tro inte att jag försvarar deras handlande, inte alls! Min poäng är dock: Vad är värst för barnen? Lite smisk ibland eller att bli tvångsomhändertagna av socialtjänsten?? Och föräldrarna då? Den som inte är uppdaterad får skylla sig själv...

Dag Sandahl kommenterar med ett inlägg på sin blogg fallet med de tre prästerna i Lindköping som riskerar att mista ämbetet, för att de blivit anmälda för att ha uttryckt sig på ett sätt som tyder på att de egentligen är emot kvinnliga präster att "det behövs lagar för att skydda oss mot de goda". Vilket är värst: Att kvinnor inte av alla gillas som präster, eller att präster överlag verkar sakna såväl yttrandefrihet som rättssäkerhet när deras framtid står på spel? Vem vill då bli präst överhuvudtaget?? Har man kyrkans lära anno 1957 så är man inte uppdaterad, då får man skylla sig själv...

 Alla dessa angivare har ett gemensamt. De vill väl, åtminstone tror de det. Eller också gör de i kraft av sitt ämbete sin plikt på Lutherskt vis. Men då vill de ju också väl eftersom deras övertygelse säger dem att det blir bra om alla gör sin plikt så att staten kan upprätthålla lagen. Men statens lagar i det sekulariserade Sverige skrivs inte längre, om någonsin, av kristna med Bibeln och Guds dom för ögonen. Vad skulle Luther ha lärt om lagens första bruk (att upprätthålla ordningen i skapelsen) och statens svärdsmakt om staten gjort det som var påbjudet ena dagen olagligt nästa? Eller det som var förbjudet ena dagen, påbjudet nästa? En vink kanske man får när man, som jag gör just nu, läser den tyske lutherska teologen Dietrich Bonhoeffer. Han såg hur den tyska staten under Hitler blev omöjlig att stödja som kristen och var beredd att ta konsekvenserna av det. Många andra såg det inte, eller ville inte se utan anpassade sig och sin teologi intill utplåning. Bonhoeffer var inte omtyckt i sin tid, utan fick mycket kritik för sin (sk) fanatism. Bekännelsekyrkan blev mer och mer kringskuren i sin verksamhet då, men enligt den Biskop emeritus vi träffade i Tyskland kan dess betydelse för kyrkan senare inte överskattas. I porträttgalleriet var det bekännelsekyrkans biskopar under Hitlertiden som hängde, de andra hade plockats ner. Under DDR-tiden så fick kyrkan återigen en stat som var kallsinnig och negativ. Men trots att kyrkan var fri från staten sedan 1938 så fick den ändå pengar för att underhålla kyrkobyggnaderna. Det hade inte sett bra ut att kyrkorna förföll. Genom att vända på dessa slantar lyckades de t o m bygga nya kyrkor. Här skulle våra Svenska politiker ha något att lära från DDR-regimen: Det ser inte bra ut när kyrkor förfaller. Och vår kyrka: Vi måste göra det själva (fast med Gud förstås), ingen stat bygger kyrkan åt oss.

Förra söndagen var det domsöndagen. Men jag fick aldrig någon domsöndagspredikan, det var temagudstjänst. En snabbenkät på teologen visade att jag inte var ensam om att ha fått uppleva ett rumphugget kyrkoår i år igen. När man lever i en situation som den jag beskriver ovan borde det väl finnas mycket att predika om, både lag och evangelium. När domedagen kommer då ska det avslöjas vilka som egentligen gjorde Guds vilja, gjorde det goda. Då hjälper inga självutnämningar. Därför måste vi dagligen rannsaka oss själva: Vad får mina handlingar för konsekvenser för dessa minsta som är Jesu bröder? Men Jesus hjälper: "Min är hämnden säger Herren". Vilken ljuvlig ro när nattsvart bitterhet och kyla riskerar att få överhanden i ens eget inre, då man inte bara blir orättvist behandlad utan dessutom blir det av "de Goda". "Jag ska utkräva den." Vilket under att syndare som jag och mina medmänniskor kan bestå inför Guds ansikte tack vare Jesu död på korset, den som försonade våra synder. Teodiceproblemet är verkligt svårt för många människor i vår tid "Om nu Gud är god och allsmäktig, varför finns det så mycket ont i världen?". Även här har domsöndagen ett svar: Herren dröjer för vår skull, för att vi ska hinna omvända oss. Detta onda ska inte få pågå länge till. Djävulens raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.











Bloggstockning

Vilken välsignelse - denna gång har jag inte haft mjölkstockning som brukligt! (Ännu) . Mjölkstockning brukar jag få när brösten producerar så mycket mjölk att de inte hinner tömmas av dibarnet. Till slut går det nästan inte att få ut den. Men när det släpper då kommer det mycket. Nu har jag emellertid drabbats av något liknande: Bloggstockning. Jag har tusen saker att blogga om. Resan till Tyskland födde en massa tankar och genererade en massa bilder. Direkt när jag kom tillbaka till universitetet hade vi dessutom en föreläsning om reformationen ur ett katolskt perspektiv, vilket multiplicerade tankarna med två, minst. Jag skulle vilja skriva om reformationen och dess konsekvenser och Deusche Christen kontra Bonhoeffer mfl i bekännelsekyrkan och den kommunistiska DDR-regimen som sponsrade kyrkbyggen men överlämnade åt kyrkan att fixa material genom "kontakter", murens fall och kyrkornas roll i processen som gjorde kyrkan stark - tills Stasi öppnade sina arkiv och avslöjade sina uppgiftslämnare bland prästerna. Sedan var jag på stiftsfullmäktige alldeles efter, vilket spädde på med ännu mer intryck och gav kontrapunkter till det upplevda. Tyskland och dess människor har präglat Sverige otroligt mycket, något vi efter andra världskriget inte har velat låtsas om - kanske en stor orsak till vår historielöshet. Den Lutherska kyrkan i Tyskland har i mångt och mycket fått tjäna som modell för Svenska kyrkan. Det är inte utan att jag funderar på om inte också Stasi har inspirerat till våra svenska angiverisystem, där man anonymt kan anmäla sina medmänniskor till div myndigheter för att dessa ska jaga dem, utan krav på sanningshalt i påståendena, och utan rättsliga påföljder för angivaren om de är grundlösa. Fast det är väl kanske snarare så att de nitiska ämbetsmännen som utför dessa förföljelser alla är påverkade av den Lutherska ämbetsläran till att blint lyda order och inte låta moraliska överväganden spoliera statens viktiga uppgift att straffa och hålla ordning genom deras ämbetsutövning.

Andelen döpta av antalet födda sjunker kraftigt fick vi veta på stiftsfullmäktige. Det var för väl att dibarnet redan var döpt när vi for till Tyskland - annars kanske jag fallit för erbjudandet att låta döpa henne i samma dopfunt som Martin Luther döpte sina barn i - vilket hade försämrat statistiken för Svenska kyrkan ytterligare. Vederdöpare är de inte i Statskyrkan i Wittenberg - då hade jag blivit orolig - så det blev inget dop den söndagen.

Däremot blev det glass på uteservering (15 plusgrader i skuggan). Kålen (som vi vanligtvis åt som grönsak på restaurangerna av någon anledning...) växte fortfarande i mitten av november. Nu riskerar nya utsädesregler inom EU sätta punkt för våra lokala sorter, så det kanske snart blir dags att skaffa sig en kåloni-lott där nere om den ska hinna växa färdigt. När jag kom hem var det nämligen snö och minus 22 grader. Jag hoppas dock på att hitta grönkålen som jag lämnat i landet till julen.

Efter allt detta hade det suttit fint med en domsöndagspredikan och påminna sig om att Jesus ska komma tillbaka i härlighet för att ställa allt till rätta. Att vi lugnt kan lämna domen till honom, och att han har vunnit seger över döden och ondskan. Att all orättfärdighet har ett slut. (Och vintern.) Men det blev inget domsöndagsevangelium. Det är ett tema med många variationer, som i år stavades ekumenisk temagudstjänst. Inget fel med den - mer än att den (som av en händelse) kom att äga rum just på domsöndagen. Jag får väl trösta mig med att de flesta andra händelser vi läser om i våra gudstjänster har jag missat i verkligheten, men när väl tiden och stunden är inne då kommer ingen undan längre, då får vi uppleva domedagen på riktigt!
 


Turbulens över Sverige

Jag har varit i Tyskland för att studera reformatorn Martin Luthers teologi på plats tillsammans med min nu fyramånader gamla dotter och studiegruppen. Jag tänkte i förväg att det skulle kunna bli ett bra bloggämne. Men man vet aldrig hur livet utvecklar sig. När jag klev på planet hem varnade piloten för turbulens. Och visst var det turbulens alltid. De få gånger jag har flugit har jag alltid bett för resan innan start, men den här gången sjöng jag också psalmer i början av resan för att inte bli rädd (inte så högt förstås, man vill ju inte bli utkastad...). Men värst turbulens var det ändå på marken när vi landat i Sverige. Jag hade inte hört en svensk nyhet på fem dagar. Därför kom de braskande rubrikerna om Mona Sahlins avgång dagen innan som en blixt från klar himmel. Senare läser jag också om en massa avhopp på kyrkokansliet. När jag efter tåg från Stockholm kliver av i Vännäs istället för Umeå - Bottniabanan går inte som planerat - är det inte +15 grader längre utan -22. Första dagen tillbaka på universitetet fungerar inte SMS-betalningen av P-avgiften och jag - som alltid brukar betala - får p-böter. Och så vidare. Så nu har jag ett antal större och mindre katastrofer att hantera, kanske blir det fler då det är stiftsfullmäktige imorgon. Ev reseskildring får vänta. Åtminstone tills jag har laddat (kamera)batterierna...

Välkommen hem till Sverige år 2010!

"När det stormar, när det stormar, när det stormar runt omkring mig.
När det stormar, när det stormar, när det stormar runt omkring mig.
Gud är stark, när jag är svag, han hjälper mig att ta nya tag. När det stormar, när det stormar, när det stormar runt omkring mig"

Predikoturer man helst inte vill läsa

En bloggare jag uppskattar tog upp ett angeläget men känsligt ämne, nämligen hur det i en stad under en dubbelhelg bara firades sammanlagt fem mässor, trots ca 20 anställda präster totalt. Detta inspirerade mig till att sätta på pränt några erfarenheter som jag funderat på sedan dess. Jag hann dock inte mer än länka till inlägget förrän det togs bort, p g a de häftiga reaktioner det väckt. Nu till min reflektion:

De verkliga problemen finns ändå inte i städerna. I glesbygden kämpar man utöver medlemstapp med avfolkning, och därmed dålig ekonomi men därutöver svårigheter att rekrytera personal så att man likväl behöver locka med mer betalt. Och när man tvingas skära ner personal är ofta den gudstjänstfirande församlingskärnan för liten för att upprätthålla något på frivillig väg, samtidigt som man har det generella problemet med synen på lekmännens roll att kämpa med liksom på andra håll. Till på köpet är avstånden långa så församlingssammanslagningar får direkt orimliga konsekvenser för den som vill fira gudstjänst regelbundet varje söndag.

Jag var på bröllop i Västjämtland och på hemvägen (d v s sö  förmiddag) ville vi gå på gudstjänst. Vi sökte av ett område från norska gränsen i väster till Jämtlands läns nordgräns via Föllinge. Jag har rötter i Laxsjö så helst hade vi väl gått där, men det visade sig kräva mer planering än så. Ett par familjegudstjänster uteslöt vi på grund av att det krävdes att man for tur och retur ca 4 mil och längre bort från en väg som kunde ta en vidare åt nordväst. Kvällgudstjäster uteslöts p g a tidpunkten. Den enda möjliga mässan denna söndag förmiddag var i Åre kl 11.00 (vilket hade krävt att vi åkt åt fel håll eftersom vi kom från Vålådalen), i övrigt fanns två familjegudstjänster kl 11.00, en i Undersåker och en i Strömsund. Vi valde den senare vilket gjorde att vi behövde åka bil i ca 2,5 timmar för att komma fram. Jag stannade till i Laxsjö och fotograferade kyrkan samt predikoturerna. Bilderna är tagna strax efter tio första söndagen i oktober månad (traditionellt kallad mickelsmäss). Predikoturerna på anslagstavlan var dock från september och innehåller endast 2 mässor i hela församlingen, varav en veckomässa. En bild lär säga mer än tusen ord, så håll till godo. Medan ni tittar kan ni fundera på 1. Är Svenska kyrkan rikstäckande? 2. Varför får inte utflyttarna vara medlemmar i sin barndoms församling om de skulle vilja? 3. Vad ropar dessa stenar? 4. Vad sa biskopen när hon invigde konstutställningen och varför är det bara kvinnor som medverkar enligt predikoturerna?

 Laxsjö Kyrka, från parkeringen


 Laxsjö Kyrka numera med plåttak






PS. När vi kom till Strömsund var vi med på en uppbygglig familjegudstjänst med folk i alla åldrar och trevlig tackos-lunch efteråt. Den unga killen som ledde det hela var inte präst och ville inte heller bli det utan vikarierade istället för den föräldraledige prästen som lekmanna-teolog från EFS och hade framtidstro utifrån Guds ord och löften. DS

Inga fler martyrer tack!

Idag på Alla helgons dag är det på sin plats att tänka på alla dem som gett sitt liv för tron på Jesus Kristus. Visst är det viktigt att någon vågar stå fast vad det än får för konsekvenser. Martyrernas blod gör den kristna tron trovärdig. Alla utom en av apostlarna dog martyrdöden och vem skulle välja att dö för en lögn?  Men vi får ändå inte glorifiera martyriet så till den milda grad att vi inte gör allt som står i vår makt för att förhindra att det drabbar våra nu levande kristna bröder och systrar. Vår likgiltighet kan bli det som dödar dem. Ett närliggande exempel är de kristna irakier som riskerar att sändas tillbaka av våra myndigheter till ett Bagdad där man inte kan gå på gudstjänst utan att riskera livet. Därför är det lovvärt att Dagen tagit initiativ till ett upprop om att utvisningarna måste stoppas. Skriv på du också och skriv gärna ut en lista så att fler får chansen att göra detsamma! Du kan göra både och på www.dagen.se

Jag - ett fall för biskopsmötet

Intresseväckande rubrik, eller hur? Vad har hon nu ställt till med kanske ni tänker, kära läsare... För att göra en lång historia kort så är det inte jag som ställt till något, iallafall inte nu. När jag var 15 år däremot, då inträffade det att jag i missionsförbundets (numera missionskyrkans) (o)ordning blev konfirmerad på våren och döpt på hösten samma år av någon anledning (inte min ovilja iallafall). Jag har en längre tid själv ifrågasatt om det verkligen kan kallas konfirmation när undervisningen följs av dop och inte som brukligt, dopet följs av en bekräftelse, nämligen just konfirmationen. I kyrkboken står det dock "konfirmerad i annan ordning" samt döpt, och samma årtal, så hade jag inte påtalat saken hade det kanske aldrig kommit fram. Nu är det ju nämligen så att för att vara behörig till vigningstjänst i Svenska kyrkan måste man vara döpt och konfirmerad. Men eftersom Svenska kyrkan har skrivit avtal med missionskyrkan om ömsesidigt erkännande av varandra, däribland varandras konfirmation, så blev frågan alltså ett fall för biskopsmötet att avgöra. Nu är saken avgjord: Jag ska konfirmeras i Svenska kyrkans ordning, trots den tidigare konfirmationen i missionskyrkan. Huruvida beslutet har föregåtts av ekumeniska konsultationer med missionskyrkan förtäljer inte historien.

I väntan på beslutet har jag "gått och läst" i fall att det skulle behövas. För att verkligen komplettera den tidigare läsningen i annan ordning med en äkta svenskkyrklig sådan utgår vi från Luthers lilla och stora katekes. Att jag dessutom läser om Martin Luthers teologi på universitetet den här terminen gör ju inte saken sämre. Och det ska erkännas: Jag kan inte lilla katekesen utantill, trots mina 105 hp i teologi. Men jag vet iallafall att utantillinlärning av katekesen har varit viktig tidigare i Svenska kyrkans historia, och att Luther skriver i förordet till Lilla Katekesen:

"Till att avfatta denna katekes eller undervisning i kristendom i en så kort, enkel och lättfattlig form har jag drivits och nödgats av den beklagliga, jämmerliga nöd, som jag helt nyligen lärt känna, då jag också varit ute som visitator. Hjälp, käre Gud, så mycket elände jag har sett! Det olärda folket, särskilt i byarna, vet ju alls ingenting om den kristna läran, och tyvärr äro många kyrkoherdar alldeles oskickliga och oförmögna att ge undervisning. Men ändå skola alla kallas kristna, vara döpta och undfå det heliga sakramentet, ehuru de varken kunna Fader vår, eller Tron eller de Tio buden, de leva tanklöst som den kära fänaden och de oförnuftiga svinen, och där evangelium kommit, ha de i alla fall riktigt lärt att missbruka sin frihet."

Det tycks mig som om dessa ord (med undantag för språkdräkten i Svenska kyrkans bekännelseskrifter som ju inte är Luthers precis) skulle kunna vara skrivna idag. Det behövs undervisning, inte bara av de 32% varje årskull som vill konfirmera sig utan av alla som har något intresse, i alla åldrar. Och de som har lärt sig något behöver tas i bruk för att lära ut i sin tur. Därför är det så lovande att jag snart ska få bli frivilligledare i den äntligen nystartande söndagsskolan. 








RSS 2.0