Påskbetraktelse på äldreboende

Jag ska hålla i betraktelse och bön på två äldreboenden imorgon, som en uppgift under min prästpraktik här i Kalix. Så här har jag tänkt:


Sv Psalm 70:1-3 (O Jesus än de dina)

Textläsning Jesaja 53:1-7

Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.

Sv Psalm 143 (Guds rena lamm oskyldig)

Idag är det skärtorsdagen och vi firar att Jesus instiftade nattvarden. Kyrkan bryter brödet och delar vinet alltsedan dess. Vi är tillsammans Kristi kropp, och genom denna måltid har vi gemenskap med Herren, alla dem som gått före i tron och alla världens nu levande kristna: Aldrig förut i historien har så många delat nattvarden runt om i världen. Församlingen stämmer in i: 

Din död förkunnar vi Herre, din uppståndelse bekänner vi, till dess du kommer åter i härlighet.

I morgon är det långfredagen då vi påminns om hur Jesus led och dog på korset. "Han var övergiven av alla, en plågad man van vid sjukdom" läste vi i Jesaja. Vi har en Gud som vet hur det känns att lida, en Gud som valde att gå in i lidandet för vår skull. "Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad." 

Ibland bär människor utöver sina plågor på den plågande tron att det är Gud som straffar dem genom lidandet. Men Gud vill oss inget ont. Det onda kom in i världen genom människans synd och därför finns det lidande och död. Men Gud var beredd att själv bli människa för att rädda oss från syndens konsekvenser. Han tog vårt straff på sig för att vi skulle kunna få förlåtelse. Detta är påskens glädjebudskap: "Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv".

När Jesus uppstod på påskdagens morgon hade ondskan och döden besegrats en gång för alla. Därför gäller vårt hopp inte bara detta livet utan också evigheten. Paulus skriver i 1 Korintiebrevet: "Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död var är din seger. Död, var är din udd?" Jesus segrade genom att lida och dö. Därför är inte lidandet och döden utan mening för oss. Vi får gå igenom det svåra med Jesu kors för ögonen i förtröstan på att det kommer en påskdag, en uppståndelsemorgon, även för oss.

Låt oss därför lovsjunga Gud i Sv Psalm 147 (Upp min tunga att lovsjunga)

Låt oss be:

Helige Allsmäktige Gud. vi kommer inför Dig och ber för Kyrkan i hela världen. Låt den Helige Ande leda henne i uppdraget att förkunna påskens evangelium för alla folk. Idag ber vi särskilt för alla dem som får lida för sin tro. Låt dem bli styrkta av att du har gått före på lidandets väg.

Hör oss milde Herre Gud.

Vi ber för alla sjuka, ensamma och rädda. Vi ber för våra nära och kära. Vi nämner dem tyst inför Dig: ...

Hör oss milde Herre Gud.

Tack Herre Jesus för vad du har gjort för oss på korset, för frälsningens gåva som vi får helt utan att ha förtjänat den, genom din stora nåd och kärlek. Hjälp oss att bära påskens ljus i våra hjärtan så att vi kan vila i visshet om att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Amen


Våldtäkt - där går gränsen!

Så har vi de senaste dagarna haft en bred diskussion i Sverige om sexualetik apropå samhällets agerande i Bjästa. Det är ju uppmuntrande att det trots allt finns moraliska gränser i svenskarnas medvetande. Pridefestivalen hade i fjol temat "Swedish sin break borders", men våldtäkt tycker alltså de flesta fortfarande är fel. Väldigt uppmuntande. T o m Seglora Smedja moraliserar över våldtäkterna som måste stoppas!
Kyrkan kritiseras med rätta för att ha skadat flickan genom sin samhällstillvända attityd, genom att bara springa med flocken. Samtidigt är det väl inte så konstigt om enskilda präster gör det i det här fallet, när sv kyrkans policy i övrigt verkar vara att följa tidsandan och samhället efter förmåga. Kyrkan har inte bara ett ansvar i det akuta bemötandet utan även för att samhällets liberala syn på sexualitet inte får något motstånd. Det är uppenbart att de vuxna och ungdomar som tog killens parti och hävdade att det inte var fel av honom eftersom de trodde att hon ville bortsåg från en rad andra skäl till varför det var fel av honom att ha sex med flickan ändå:


Hon var minderårig och därför var det olagligt även om hon hade velat.


Han var känd som promiskuös, men ändå hade de förtroende för honom i sexualetiskt avseende.


De hade ingen varaktig och ansvarsfull relation med ömsesidig överlåtelse.


De var inte gifta.


Allt detta visste de som valde att ta hans parti på Facebook. Men det enda som var viktigt för deras moraliska bedömning av killen var att de inte kunde tänka sig att han kunde ha sex med någon mot dennas vilja. Detta åskådliggör tydligt var de sexualetiska gränserna går i dagens samhälle. De kunde lika gärna ha gått vid sex utanför äktenskapet, utanför en varaktig relation, i promiskuitet eller med minderåriga. Men de gränserna har alltså passerats redan. För det har kyrkan ett ansvar. Även om man inte kan förvänta sig att folk ska göra som kyrkan tycker, kan man inte heller förvänta sig att de ska förbli opåverkade av sexualliberala strömningar om inte ens Kyrkan förmår att vara en tydlig motvikt och dra åt andra hållet i sina uttalanden och i sin undervisning. Naturligtvis är det svårare att skydda kvinnor och flickor mot våldtäkt om sexualiteten enligt rådande moraluppfattningar får utövas fritt med vem som helst, var som helst och i vilken ålder som helst än om människor tycker det är fel att ha sex om man t ex inte sällskapar stadigvarande med personen eller t o m är gift med den. Man får väl anta att personer som känner varandra väl också lär sig kommunicera och uttrycka sina önskemål för varandra även när det gäller sexualiteten. Om dessutom de hyser kärlek och/eller respekt för varandra borde viljan att göra det bra för varandra och inte bara tänka på egen tillfredsställelse öka.

Därför är detta ett gyllene tillfälle att inte bara ta avstånd ifrån våldtäkt utan också framhålla äktenskapet som sexualitetens plats. Även om vi människor sällan klarar att leva upp till våra ideal fullt ut och det alltid kommer finnas individer som inte bryr sig är det viktigt att de finns! Men genom att anpassa sin lära efter människors praktik finns det inte längre några ideal att sträva efter i sv ks sexualetik. Varför dra gränsen vid just våldtäkt? Det är ju uppenbarligen en praktik som finns i Sverige. Var och en har väl rätt till sin egen moraluppfattning? Kyrkan kan väl inte komma och göra anspråk på att ha Sanningen. Eller?


Låt ropen skalla, en patriark åt alla!

På väg till Kalix på praktik läste jag en passande bok av Gunilla Bergsten, som själv kallar sig feminist. Det hette "Familjens projektledare säger upp sig" och kontentan av boken var att hon var väldigt less på att vara den som skulle hålla ording på allt (vilket var förväntningarna även från samhällets sida), ta alla beslut och sköta alla kontakter gällande familjen, utöver huvudansvaret för hushållsarbetet (förstås). Boken var passande eftersom jag just överlämnat rubbet åt min älskade make för tillfället åtminstone. Jag kände igen problemformuleringen väldigt mycket: Kvinnorna blir chef för "familjeföretaget" och männen ägnar sig på sin höjd åt att hjälpa till lite, utan att ansvaret delas. Många män menar att kvinnorna själva velat ha makten i familjen och att de därför dragit sig tillbaka, något som kvinnorna inte alls känner igen, de känner sig bara dubbelarbetande och utnyttjade. Många skilsmässor leder till att ansvaret helt plötsligt delas lika eftersom man har barnen varannan vecka.

Vad har vi kristna för råd att komma med för att hjälpa människor till varaktiga och kvalitativt bra äktenskap och funktionella familjer? Jag började fundera: Är det inte en familj likt den som Paulus efterlyser hon egentligen vill ha? Jag gjorde ett försök att summera ett antal (många av feminister hatade) utsagor om kvinnors repektive mäns roller i familjen som beskrivs i bibeln.

Eva skapades för att hjälpa Adam.

En far uppmanas att aga (uppfostra) sin son.

Mannen är kvinnans huvud och Kristus är mannens.

Kvinnan ska respektera sin man och mannen älska sin hustru som Kristus har älskat Kyrkan (självutgivande).

Kvinnan ska tiga i församlingen och hellre fråga sin man när hon kommer hem.

I en patriarkal familj av detta snitt skulle en lämplig ansvarsfördelning kunna se ut såhär: Mannen har ansvaret för allt. Kvinnan hjälper honom med såväl familjeförsörjning som hushållsskötsel och barnuppfostran (men räcker det inte får han lov att leja någon annan t ex städhjälp, dagis). Mannen är familjens chef (projektledare) och har ansvar för de beslut han fattar, men eftersom han har Kristus som huvud och är uppmanad att älska sin hustru självutgivande och därtill vara de andras tjänare (eftersom han är störst "den störste bland er ska vara de andras tjänare" sa Jesus) behöver dessa beslut vara bra för hela familjen för att vara i Kristi efterföljd - han är så att säga bara en mellanchef och om hustrun har fog för att anse att han inte följer Kristus i besluten så måste hon ju protestera och i värsta fall lyda Gud mer än människor, även om det ska ske med bibehållen respekt för maken - alla är vi ju syndare och gör våra misstag. Eftersom kvinnan ska tiga i församlingen (och offentligheten i övrigt får man väl anta) är det ologiskt att hon har ansvar för kontakterna med skola, dagis, läkare, tandläkare, och myndigheter för barnens räkning. Även om hon naturligtvis kan få dessa uppgifter deligerade till sig, är det mannen som får stå till svars om barnen inte har gympakläder med sig rätt dag: Han är ju huvudet och ska ha koll!

Varför är det inte så, säg, och varför är feministerna så vansinnigt arga på Paulus, när han försöker få männen att ta ansvar för sina familjer och ge sina liv för sina hustrur? Maktlystnaden är en återvändsgränd, oavsett på vilket område och hos vem den uppträder. Bättre att ge makten till den som inte vill ha den! Så Gunilla Bergsten: Det är en patriarkal, kristen familj du längtar efter. Låt ropen skalla, en patriark åt alla!

Naturligtvis är det inte bara feministerna som har missat Bibelns poäng utan även alla män som genom historien missbrukat sin makt och inte älskat självutgivande! Men bara för att folk t ex dödar är det ju inte fel på budet att inte dräpa!

OBS! Denna bloggpost kan innehålla spår av ironi och stänk av allvar i en salig blandning. Kvinnor: Rådfråga gärna er man om bloggens tolkning. Kanske blir han feminist på kuppen...

Är jag en miljöbov som föder barn?

Jag väntar ju vårt femte barn och började fundera på det där som alla hävdar, att det är miljöförstörande mm att ha många barn, man är närmast en miljöbov om man inte föder högst 2,1 barn. Överbefolkningen kommer göra att växthuseffekten accelererar mm.

Vi har ganska låga inkomster men bedriver vid sidan om ett självhushållningsjordbruk vilket gör att vi också har låga utgifter (men vi tar alltså plats på jorden som skulle kunnat gå till någon annan) Nu till min tanke: Vi konsumerar ju efter plånboken. Mycket går åt och lite räcker till. Jag och min make har ju inte fått högre inkomster (med undantag för lite utjämning i form av barnbidrag) för att vi har fler barn, snarare tvärtom eftersom de tar tid som vi annars hade ägnat åt lönearbete. Det borde ju innebära att vår familj sammanlagt förbrukar mindre resurser genom konsumtion än om vi haft färre barn, eftersom kakan vi ska dela på är mindre. Om vi varit helt utan barn hade vi förmodligen förbrukat våra pengar (förmodligen större summor totalt än vi har nu) på något iallafall, i bästa fall på att skänka dem till fattiga med barn i t ex u-länder eller gå på Operan, i annat fall på att resa till Tailand en gång om året (med allt vad det innebär av utsläpp...) Men summan av kardemumman borde ju ändå vara att de som ägnar mycket tid åt oavlönat arbete som producerar lite t ex genom att ta hand om sina egna barn (det är ju arbetskrävande och inte särskilt produktivt egentligen) är mindre miljöförstörande än de som har höga inkomster och konsumerar därefter!

Men i nästa generation då? Då borde väl våra snart fem barn förbruka fem gånger så mycket resurser som "syskonskaran" i en enbarnsfamilj? Ja, om de har lika mycket inkomster per capita, ja. Men är inte just en av grundtankarna med barnbegränsningsivern att de barn som väl föds ska få "goda förutsättningar", en bra utbildning, utbildningsnivån och välståndet i samhället generellt ska öka (vilket gör att löneläget också gör det). Det är inte ovanligt i dagens Sverige att vissa tjänar fem gånger så mycket som andra, och detta är möjligt inte främst p g a dem mångas lågavlönade arbete som för 150 år sedan (även om vi fortfarande lever gott på fattiga arbetare utomlands) utan för att vi har tillgång till billig energi genom de fossila bränslena, oljan gör jobbet istället för oss och kräver inte som vi t ex mat, bostad och utbildning i åratal för att göra det. Om det sociala arvet leder till att de fem också har många barn och/eller låga inkomster skulle det paradoxalt nog leda till ett ganska lågt inkomstläge och därmed lägre konsumtion även hos den generationen. Hur mycket av dagens välstånd bygger egentligen på att vi inte investerar lika mycket tid, kraft och pengar på nästa generation som tidigare generationer gjort? Den hjälp vi ger våra biståndsländer i form av t ex införandet av barnbegränsningsprogram mm för att öka välståndet bygger väl på våra egna erfarenheter? Den svenska befolkningen förbrukar med andra ord inte bara mer resurser totalt nu än tidigare, vi ser också till att inte behöva dela dem på så många. Är det verkligen att ta ansvar för t ex klimatet?

Vi vet att de fattigas barnaskaror i u-länderna inte ens tillsammans förbrukar lika mycket resurser som våra enstaka barn, helt enkelt därför att det inte finns några resurser att förbruka. Visst kan man med fog säga att det är lovvärt att försöka utrota fattigdomen, men rikedomen, som är ett nog så stort problem vill alla ha! Det är inte de fattigas (inkl stora familjer med låga inkomster i väst) barnaskaror som är problemet för jorden tänker jag, utan vårt överdrivna, ohållbara välstånd som bygger på billig fossil energi. Att människor inte har mat till sina många barn är främst en fördelningsfråga. Jag kan inte släppa tanken på att om de samlade utsläppen är för stora är kakan som ska delas för stor, inte antalet som ska dela på den. Kom tillbaka när vi alla har det knapert och maten ändå inte räcker till!

Efter syndafallet beskriver Gud konsekvenserna av fallet för människorna. De måste lämna Edens lustgård och det enkla och okomplicerade liv de levt där, i harmoni med skapelsen, varandra och Gud.

Till kvinnan sade han: "Stor ska jag göra din vedermöda när du är havande, med smärta ska du föda dina barn. Din man skall du åtrå och han skall råda över dig."

Till mannen sade han: "Du som lyssnade till din hustru och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av, förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever, törne och tistel skall den ge dig. Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden. Ty av den är du tagen, jord är du och jord skall du åter bli" (1 mos 3:16-19)

Vi bär inom oss en längtan tillbaka till paradiset, och en del i det är att vi försöker skaka av oss de konsekvenser som syndafallet innebär. Men jag tycker mig se att dessa försök är fåfängliga. Låt mig ta det punktvis:

En viss lindring av havandeskapets vedermödor och förlossningens smärta går ju att få, men Neurocedyn, som ju var väldigt effektivt mot illamående, gjorde ju tyvärr barnen missbildade. Nu är medicinerna svagare och mindre verksamma. Jag har alltid mått illa trots medicinering, men tack vare detta har jag tagit det mycket lugnare än jag annars skulle ha gjort och därmed skonat min kropp och skyddat barnet. Vid förlossning torde det mest effektiva mot smärtan vara epiduralbedövning, men inte sällan leder den till värksvaghet med påföljden att barnet måste dras ut med sugklocka varvid bristningar mm i underlivet uppstår och plågar kvinnan svårt efteråt istället. Likaså kejsarsnitt - det gör ont ändå, fast efteråt! För mig har det bästa varit att dämpa smärtan lite med lustgas utan att förlora den ledning som smärtan ger i förlossningsabetet eller riskera att manövrera ut värkarna.

Mina erfarenheter av att vara feminist är inte särskilt goda. Vi har faktiskt aldrig haft ett så harmoniskt samliv och jag har inte haft så stora möjligheter att utvecklas som nu då jag har struntat i om vi är jämställda eller ej. Jag tror vi är mer jämställda nu, eftersom det snarare var jag som dominerade förut. Visst bör vi stäva efter att alla kan leva meningsfulla liv, men inte till priset av könskrig och maktkamp innanför hemmets väggar!

Adam arbetade manuellt i jorbruket, i sitt anletes svett, och trots det så var han mer energieffektiv än vi är idag! Han var nettoproducent av energi, medan vår mat förbrukar 8 ggr mer energi än vi får ut. Genom att försöka slippa att kroppsarbeta i jordbruket lever vi inte bara på ändliga resurser i form av fossil energi (traktorbränsle mm), utan håller dessutom på att förstöra klimatet på jorden och vår egen hälsa p g a div vällevnadssjukdomar. Troligtvis kommer vi i framtiden att få jobba i vårt anletes svett även inne vid våra skrivbord, p g a den globala uppvärmningen!

Trots all forskning är dödligheten fortfarande 100% och med eller utan krossad kista blir vi jord såsmåningom. Tänk vilken överbefolkning vi hade haft om inte så hade varit fallet! För att inte tala om hur mycket ont som vi förskonas från genom att inte få leva för evigt här och bli mer och mer förstörda av världens ondska och alla sår i själen. Föreställ er en värld där Hitler, Stalin mfl levde för evigt och kunde verkställa tusenårsriken på riktigt!

Tack Gud för att du vårdar dig om oss och vill oss väl även om vi inte förstår vårt eget bästa! Och tack för att du genom Jesus Kristus har öppnat paradisets portar igen, så att vi av nåd genom tro kan komma in, även om vi inte förmår det av egen kraft!


Glädjebudet som tystnade

Jag har det senaste dygnet fått viss kritik för att jag inte ännu berättat för så många att vi ska få ett femte barn i mitten av juli. Nu tänkte jag försöka förklara hur glädjebud kan tystna. Glädjebudskap (evangelium) är det finaste man kan få framföra till en människa. Och Evangeliet om att Gud blivit människa i Jesus Kristus är det finaste av glädjebudskap. Ändå kan jag mycket väl förstå att det kanske inte var med odelad glädje Jungfru Maria berättade om det barn hon väntade för sin omgiving. Hon hade mycket emot sig: Hon var framförallt ogift och hon var ung. Vad säger man till dem som bemöter glädjebud med: Stackars dig! eller: Det var väl bra onödigt, hur ska du nu klara dig? eller Du borde skämmas! Idel välmenande personer kan haspla ur sig sådant i sitt oförstånd. "Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det" står det i slutet av julevangeliet, sedan herdarna berättat om änglarna och deras glädjebudskap till dem. Säkert behövde hon dessa ord efter allt som hon redan fått utstå för barnets skull, för att hon svarat ja till Guds kallelse att föda världens frälsare. Sedan dess har en lång rad av martyrer och andra kristna vägrat att låta sig tystas. Den Helige Ande har gjort dem frimodiga med att förkunna evangeliet, att inte skämmas för det, trots en oförstående omgivning och t o m dödshot. Men hela tiden finns risken där: Att glädjebudet tystnar. Det är lätt att låta bli att tala när man tror sig veta att i 99 fall av hundra blir reaktionen på det gladaste och finaste man har att berätta ett: Jaså, är du inte riktigt klok?

Nu till parallellen med vårt barn. Att vänta sitt femte barn i vår tid är betydligt mer apart än att vara ensamstående mamma. Trots att vi inte berättat för så många har flera reaktioner varit negativa och/eller medömkande. Till det kommer att vi sedan tidigare är föremål för "folks" uppmärksamhet och skvaller p g a att vi lever (eller mestadels levde) annorlunda. En månad efter det att vårt ANDRA barn föddes fick vi, blott och bart p g a denna händelse en anonym anmälan om att våra barn skulle fara illa till de sociala myndigheterna (eftersom vi omöjligt kunde klara av två enligt anmälaren) och levde därför under utredning en stor del av den sk "bäbislycka"-perioden. Det är inte en upplevelse jag önskar åter.

Jag låter hellre bli att berätta än att få min glädje smutsad och trampad av andra människor. Naturligtvis reagerar inte alla så, men det är ju svårt att veta vilka innan. Dessutom gör det extra ont om personen är någon man faktiskt litade på. Därför har jag skonat mig själv och min omgivning och hållit tyst, för att få ha glädjen ifred.

Precis som barnet växer och så småningom ovillkorligen avslöjar sin närvaro i mammans mage så kommer ett gömt och tystat Evangelium som får växa och bära frukt i våra liv förr eller senare avslöja sin närvaro. Även de som är negativa till budskapet kan vara glada över frukten. (Humanisterna, t ex vill gärna ha kvar kristendomens frukter: medmänsklighet, fiendekärlek, skolsystem mm men ser inte ursprunget i evangeliet och kyrkan) Måtte även de som inte förmår glädja sig över budskapet åtminstone få glädja sig över frukten!

Föda till folket

Vi har i dagarna kunnat höra "nyheten" i media om hur billig soja som används till foder åt svenska djur produceras under arbetarvidriga förhållanden i Brasilien med användning av bekämpningsmedel som varit förbjudna i Sverige i 30 år. Jag satte nyheten inom citattecken eftersom det inte alls var någon nyhet för vare sig mig eller andra ekologiska bönder. Snarare är denna och liknande konsekvenser av de moderna jordbruksmetoderna en av anledningarna till att bedriva ekologisk produktion, något som gjorts av svenska idealister/knäppgökar i decennier, ja t o m i obruten följd sedan allt jordbruk var ekologiskt på vissa gårdar ägda av "konservativa bakåtsträvare". Det är inte utan att man sträcker på sig lite och känner sig stolt över att tillhöra gruppen bönder som är arvtagare till denna fordom föraktade grupp ekologiska bönder som nu producerar kvalitetsmat för dem som har råd med lyxen att äta sunt och med gott samvete. Det är i grunden en stor skillnad på att producera mat för att tillfredställa en tänkt marknad och därigenom tjäna pengar och att göra det därför att man tror det är bra och rätt och ev tjäna pengar om folk förstår hur bra kvalitet ens varor faktiskt har. För den förstnämnda bonden blir marknadens önskemål ledstjärnan. Först när människor reagerar negativt på något, t ex genom medias bevakning, går LRF mfl snabbt ut och lovar bot och bättring, vare sig det gäller grisars stallmiljö eller brasilianska bekämpningsmedel. För den sistnämnda är det egna idealet och/eller traditionen eller förebilder i ens omgivning avgörande för hur man vill bedriva sitt jordbruk. Man bildar sig en uppfattning om vad som är ett moraliskt rätt sätt att bedriva sin produktion och sedan gör man så, oavsett vad marknaden tycker. I värsta fall får man lägga ner eller leva på biinkomster (och egna uttag av mat!) och driva jordbruket ideellt, i bästa fall finns det tillräckligt många kunder som delar ens ideal för att man ska kunna få avsättning för sina produkter och betalt för åtminstone en del av merarbetet. Att arbetet känns meningsfullt, även ur ett större perspektiv (miljö, global rättvisa, hållbar utveckling) är en förutsättning för att man ska kunna jobba hårt utan att det ger så mycket ekonomiskt alla gånger. Mellan dessa grupper finns en ömsesidig oförståelse och ibland förakt.

När jag titta på befolkningens andliga föda ser jag en liknande skiljelinje mellan dem som vill ge ett sekulariserat folk det de vill ha "tillfredsställa marknaden" och därigenom trygga kyrkans ekonomi och den egna ekonomiska avkastningen och dem som drivs av de ideal av vad en kristen kyrka är som de har själva/har tillägnat sig genom kyrkans tradition eller goda kristna förebilder, oavsett om det kostar dem deras möjlighet till anställning, status och makt och de får arbeta mer eller mindre ideellt. Även dessa har under moderniteten blivit utpekade som konservativa bakåtsträvare och föraktats för att de velat hålla fast vid en klassisk kristen tro. Ännu ser vi inte någon upprättelse likt den som ekobönderna fått. Men när man ser på församlingstillväxt går församlingar med klassisk kristen tro framåt medan de församlingar som är liberala och har tagit till sig det moderna sättet att se på kristendomen går tillbaka. Den "besprutning" som skulle ge högre skördar visar sig alltså i praktiken leda till motsatsen. Jag tror att det är för att människor vill ha kvalitet även på sin andliga föda. Har man en gång smakat så nöjer man sig inte med mindre.

F ö är det ju mot Jesu ord att bekämpa ogräs i växande gröda (som man gör när man besprutar)...

" Han lät dem höra en annan liknelse: Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset? Han svarade: Det är en fiende som har varit framme. Tjänarna frågade: Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset? Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada."

(Matteus 13:24-30)


Ogräs och vete trängs i allas våra åkrar och det är bara Gud som kan rensa bort ogräset vid tidens slut. Det kan mana oss till en viss försiktighet med att se kategorierna ovan som svartvita. Vi är alla kristna både rättfärdiggjorda och syndare på samma gång och det är enkelt att, precis som mellan bönder, låta föraktet följa på oförståelsen istället för att med kärlek bearbeta varandra. Som ekobonde vet man att det är på jordbearbetningen det kommer an om man vill ha så lite ogräs som möjligt. Låt oss alla besinna det både när det gäller vår egen jordmåns bearbetning och förkunnelsens djup. Det finns inga genvägar som håller måttet i längden. Plöjningsfri odling ger hård, packad jord där snart inget mer än ogräs kan gro (och dem sprutar man bort), så plöj på djupet och vänd ner ogräsfrön och revor som snärjer och kväver och vänd upp hjärtats jungfruliga mylla på nytt!

RSS 2.0