Ung brud förlorad och återfunnen - på vinden

Vi har ägnat några dagar åt att städa på vinden. Det var ett bra tag sedan sist. Städning är på många sätt både arbetsamt och tråkigt, speciellt när man ska flytta tunga saker som man inte fattar varför knäppskallarna som bott i huset har skaffat sig/behållit. Men även detta urval säger något om vem man var (för vi har ju bott här i tio år vid det här laget) på den tiden då man sist röjde i det vindskontoret. Bokstavligen fick vi erfara visdomen i "samla inte skatter på jorden, där mask och mal förstör". Med dagens syntetmaterial i det mesta är det lätt att tro att man har kvar det man samlar på hög, men vi har medvetet av miljö- och komfortskäl försökt undvika dessa i stor utsträckning, till malarnas och mössens förtjusning visade det sig. Vissa saker behöver man lära sig av erfarenhet när man är uppvuxen i plaståldern...

Men sedan kommer vi till veckans predikotext:

Jesus sade:"Om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig" (Luk 15:8-10)

Vi hade inte tittat efter i förväg när vi började städa, vilket var roligt att upptäcka på söndagens Gudstjänst, men kanske börjar t o m ens vardagliga sysslor följa kyrkoåret efter ett tag - det vore åtminstone positivt om man gjorde städningen av HELA huset till en årlig vana, eller åtminstone var tredje år, den andra årgången av tredje söndagen efter trefaldighet när texten ovan läses. Det verkar vara gammal kvinnovisdom att det är genom att städa som man hittar saker. Tusen och en gång har jag sagt åt min man de här tio åren när han irrar runt och letar efter något att "det är inte någon vits att leta: Städa istället, så kommer det fram!" Jag är övertygad om att det var något min mamma sa till mig när jag växte upp. Och det fungerar, precis som Jesus visar på: Städar man hela huset så kommer det fram saker! När jag har tänkt på den här texten så har jag sett en liten byggnad med ett rum och trampat jordgolv framför mig och tänkt: Ja det går ju an när man inte har ett antal rum och tusentals saker... Men om man nu betänker att det i liknelsen faktiskt kan sägas vara Gud som är den letande kvinnan: Är det inte hela världen som är huset? I så fall ligger vi ju helt klart i lä, som vanligt när vi agerar Guds avbild!

VI hittade inga silvermynt (förmodligen för att vi aldrig haft några...) , men det är inte klokt vad man kan bli glad när man hittar ganska små och triviala saker som man behövt och saknat under lång tid, men liksom inte kommit sig för att ersätta med nya. Sista dagen ordnade vi skattjakt med barnen. De hittade "skatter" som vi förmodligen hade slängt en hel del av och som vi nästa gång vi städar kommer undra varför vi behöll. Men glädjen var stor!

Själv hittade jag förutom ett välbehövligt lädersömnadskit från min gymnasietid för att ta ett exempel planering och en del bilder, sånghäften mm från vårt bröllop för ganska precis tio år sedan, alldeles lagom till princessbröllopet. Några jämförelser: Klädsel linneklänning designad och sydd av bruden. Mammas slöja (ca 70 cm lång) och virkad brudkrona. Personer i kyrkan 180 st med efterföljande kyrkkaffe och tårta (ett litet tips, det var jättemaffigt och trevligt. Påminde i inbjudan lite grann om hur värden skickar ut tjänaren på vägarna inför festen för att samla ihop folk för att få sitt hus fullt i förra veckans predikotext luk 14:15-24. Så om inga kungligheter behagar komma, gör som han!) Procession 5 km, fyra gående spelmän med fioler, tre hästar, en för öppen vagn  som vi åkte i och ca 25 gäster gående efter, med möjlighet att åka i den andra vagnen ibland. Eftersom vi använde Nordsvenska brukshästar, och inte sådana där skvättiga varmblod ;-), så kunde de gå och slapp springa som SÄPO-vakterna! Lokal för festen: Pingstkyrkans mötestält på gården. Dryck: Rabarbersaft genomgående. Meny: förrätt kryddströmming fiskad av brudparet i Norra kvarken på tunnbröd bakat i bagarstuga av västerbottensodlat mjöl. Varmrätt: tjälknul på 1/4 kviga från grannbyn, svampsås och gårdens färskpotatis kokad i vedeldad vattenvärmare och sallat (vi gifte oss lämpligt nog i augusti). Efterrätt: Kesfil (löpt mjölk) med kaffeost tillverkad av bruden, mjölk och hemgjord hjortronsylt/röd sylt. Brudvals på tämligen vattensjuk gräsmatta... Under kvällen grönsaksdip och grönkålssoppa vid elden.

När jag hittade den där lådan hittade jag på något underligt vis den unga, omogna, kvinna som var jag vid den tiden på samma gång. Jag mindes hur det kändes och hur jag tänkte om nuet och vår framtid tillsammans. Även om man av en mängd skäl tänker "aldrig mer!" om bröllopet så hade det sin poäng att göra det till en minnesvärd fest och att spara de där gamla papprena med "att göra" -listor, inbjudninglistor mm. I augusti är det tio år sedan. Men jag misstänker och hoppas att vi vid det laget är fullt upptagna med att ta hand om och glädja oss åt det väntade barnet. Minnets och återfinnandets glädje fick sin tid på vinden medan vi städade fram baby-sakerna... 

SMHI - Slavdrivare Med Helig Iver

Nu har det hänt för andra gången den här veckan! SMHI har i sin flashiga och detaljerade men helt opålitliga prognos på internet utlovat regn så att vi har arbetat som tokar och sovit mycket lite för att hinna så klart innan regnet! Varpå det kommer fem droppar... Men nu är det å andra sidan nästan klart. Det återstår bara ca 0,2 ha som det inte är så bråttom med. Och vi helgade iallafall halva vilodagen med ett välbehövligt besök i grannförsamlingen. Jag har i ett tidigare inlägg: "Varning! Sammanlyst" skrivit om vådan med att sammanlysa. I går var det sammanlyst till den kyrka i församlingen som inte är "vår". Därför tänkte vi att vi lika gärna kunde åka åt andra hållet istället och bättrade därmed på grannförsamlingens statistik med 6 personer. Eftersom vi är så många kanske vi t o m har ett speciellt ansvar att INTE komma när det är sammanlyst, om nu någon bryr sig om statistiken förstås... Men det var inte detta som var vårt egentliga syfte med utflykten, utan precis som många andra så kände vi inget ansvar för att vara på plats och bidra till gudstjänsten genom vår närvaro när det nu ändå var i en annan kyrka än den vi är en del av den gudstjänstfirande församlingen i, utan tog tillfället i akt att kunna välja. Med oss tillbaka har vi några viktiga lärdomar:

Leksakerna ska vara många och anpassade för att inte låta när man leker med dem, gärna "mjuka" byggsatser o dyl. Barnen hade jätteroligt, fast vår äldsta, nyss fyllda 9 år, avbröt leken efter en stund för att lyssna på predikan (det bästa betyg en predikan kan få!!)

"Höjdhoppsteologi" är inget som Jesus ägnar sig åt. Han kallar oss och säger "Följ mig!" var man än befinner sig och vad man än tror eller inte tror. I hans närhet blir det som är svårt att ta till sig på avstånd sedan något naturligt. Men vi (teologer m fl) ägnar oss ofta åt denna hemska sport. Vissa tänker att de måste plocka bort de anstötliga delarna i kristen tro för att så många som möjligt ska komma över ribban. Andra, däribland jag själv, reagerar mot detta. Men risken är stor att man då svarar med att höja ribban, så att människor istället blir hindrade från att komma till Jesus. Det finns ett annat sätt. Istället för att besvara frågan i evangelietexten: "Kan det komma något gott från Nasaret?" med teologiska resonemang kan man svara "Följ med och se!".

Senare på dagen, när vi var ute och sådde idisslade jag denna predikan.

"Som torra marken dricker regn, som jorden tar emot sin sådd, för livets skull Herre, låt oss ta emot ditt Ord."
Sv ps  nr 67
 


Besiktning

Idag har jag både varit på mödravården och besiktigat bilen. Bilen gick igenom med en etta för en trasig lampa som vi missat men på mödravården blev det ombesiktning eftersom barnet ligger i sätesbjudning för närvarande. Det kan hinna ändra sig, men jag är inte orolig ändå för jag har redan fött två barn med rumpan först och det gick utmärkt. Tyvärr har sjukvården gjort till rutin att alltid göra kejsarsnitt vid sätesbjudningar nu för tiden, vilket har lett till att kunnandet bland barnmorskor och förlossningsläkare blir allt sämre när det gäller vaginala sätesförlossningar. Detta trots att riskerna inte är särskilt mycket större vid sätesbjudning för barnet och man vet att mamman efter ett kejsarsnitt i regel mår mycket sämre än efter en vaginal förlossning. Dessutom är det bättre för barnet att födas vaginalt också så länge det inte tillstöter komplikationer. Jag har en teori om varför det har blivit rutin med kejsarsnitt som jag grundar på information från en av de barnmorskor som kan förlösa vaginalt. Hon beskrev varför det var så svårt att assistera vid förlossning í sätesbjudning: Det är nämligen inte möjligt att som vid huvudbjudning forcera förloppet genom att dra fram barnet utan man kan på sin höjd ge värkstimulerande medel för att förlossningarbetet ska gå snabbare och ha beredskap för katastrofsnitt. I övrigt måste barnet födas fram genom det naturliga förlossningsarbetet. Svårigheten ligger alltså inte i vad man gör utan i att inte göra något. Jag tror att det är en stor anledning till att man föredrar att göra planerade kejsarsnitt på mödrarna istället. Då visar man verkligen handlingskraft och slipper hamna i situationer där man tvingas förtrösta och kanske t o m be en bön, för att det är det enda man kan göra för tillfället.

Jag tycker det finns klara paralleller till hur det ofta resoneras i kyrkan. Det är verksamhet och planering som gäller. Men däremot sitter det långt inne att be en bön och förtrösta på Gud när det ska avgöras hur det nya ska födas fram. Det svåraste av allt är att inte forcera, utan att vänta efter Herren.

RSS 2.0