Dopfadder sökes

Nu har vi fem barn. Många människor tänker direkt på hur jobbigt det måste vara rent praktiskt och blir trötta bara av att tänka tanken. Men då räknar de inte med hur mycket glädje barnen skänker en, och att man på något vis får kraft till det nödvändiga. Att man sedan tvingas prioritera bort det som inte är fullt så viktigt är ju ingen större förlust egentligen. Men i ett avseende är det verkligt komplicerat att bli fler och det är när det är dags att leta reda på en lämplig dopfadder. En dopfadder ska vara någon som vi känner så pass väl att det finns möjligheter att behålla kontakten med barnet och någon vi har förtroende för. Enligt Sv Kyrkans grundkurs som jag gick i höstas bör dopfaddern vara i samma generation som föräldrarna så att den har möjlighet att finnas med under en stor del av barnets liv. Dessutom ska dopfaddern vara ett föredöme för barnet när det gäller att leva som kristen och ha förutsättningar för att aktivt bidra till barnets kristna fostran. Faddern är tänkt som en avlastning - för att inte hela ansvaret ska vila på föräldrarna i detta avseende. När barnet döps i Svenska Kyrkan tillkommer kravet att personen ska vara medlem i denna kyrka. Till dessa allmänna kriterier vill vi personligen att faddern långsiktigt ska förväntas tillhöra den lokala gudstjänstfirande församlingen - så att de träffas i kyrkan - samt att faddern har samma kön som barnet. Dessutom tycker vi att de ska ha var sin dopfadder.

En sökprofil på dopfadder skulle alltså i det här fallet kunna bli följande: En kristen kvinna som vi känner någorlunda i 30-45 års åldern som firar gudstjänst regelbundet och hyggligt ofta i Johanneskyrkan och är medlem i Svenska Kyrkan.

Problemet är bara, att den enda som stämmer in på denna beskrivning är - jag själv. Våra andra barn har redan faddrar som i något avseende avviker från sökprofilen. Inte blir det precis enklare när man ska hitta en femte!

När man ska leta reda på dopfaddrar blir vår kyrkas stora problem uppenbara. För det borde inte vara något problem att hitta en person enligt ovan. Johanneskyrkan har 2 500 kyrkotillhöriga över 16 år. Om hälften av dem är kvinnor och ca en tredjedel är medelålders borde det innebära ca 413 st presumtiva dopfaddrar. Om bara ca 5% av dessa gick i kyrkan regelbundet och hyggligt ofta skulle det finnas 20 st presumtiva faddrar. I själva verket är den siffran snarare 0,5%, därav problemen. Då ska det ändå sägas att vi haft förmånen att få fyra flickor - och kvinnor är kyrksammare än män.

Hur löser man då detta problem? Ja, ska man lösa problem som Svenska kyrkan gjort hittills får vi väl anställa dopfaddrar...

Löpsedel: "Så gick jag ner över 6 kg på en dag!"

Den 16 juli hade jag så pass kraftiga värkar att jag inte kunde sova så vi åkte in till förlossningen kl 02.15. Men (som vanligt när det gäller mig) så ledde bara detta till att värkarna nästan dog ut helt. I djurskyddslagen står det att dräktiga hondjur inte får transporteras inom 2 veckor från beräknad födsel (eftersom det kan stressa dem och störa förlossningsarbetet). Men denna lag gäller ju inte människor... Vid ca 05.30 funderade jag och min man på om vi vågade be konkret om att förlossningen skulle vara över en viss tid. På var sitt håll kom vi fram till att be om att den skulle vara över kl 12.00 Men värkarna avtog alltmer och missmodet började tränga sig på. Vi hade redan varit inne på förlossningen ett dygn utan att värkarbetet tog sig igen någon dag tidigare. (då fick vi iallafall reda på att barnet var fixerat med huvudet ner så det var inte helt förgäves) Något bönesvar verkade definitivt omöjligt. Just som vi bestämt oss för att ge upp och fara hem och slå ut hö istället kom barnmorskan och föreslog att hon ska ta hål på hinnorna så att vattnet gick, trots att jag inte hade gått över tiden ens. Vi blev konfunderade och bad om betänketid, trots att detta uppenbarligen var vår möjlighet till bönesvar trots allt. Kl 06.00 hade vi velat färdigt och barnmorskan tog hål på hinnorna. Värkarna satte igång med kraft direkt. Barnmorskan trodde att det nog skulle ta tid och pratade om gränsen på 18 timmar från vattenavgång då de ville att det skulle vara klart p g a infektionsrisken. Men vi föreslog, med vår bön i minnet, att ev insättning av värkstimulerande dropp skulle ske först kl 12.00. Men det behövdes aldrig, för kl 12.05 föddes vår lilla dotter. Enligt SJ är en försening på fem minuter ingen försening, annars får man väl skylla denna på vårt velande i början... Gissa om vi jublade och tackade Gud både för henne och bönesvaret! Dessutom mådde såväl hon och jag bra så vi kunde åka hem samma kväll, och idag har jag redan börjat göra glass till dopkalaset samt varit behjälplig vid inkörning av hö (inget tungt arbete dock!) Men eftersom jag har en viss erfarenhet av att föda barn vet jag att min euforiska lycka och energi snart kommer bytas i gråt när mjölken rinner till - det slår aldrig fel - så därför passar jag på att blogga nu. Samtidigt vill jag passa på att tacka er som har tänkt på oss och bett för oss!

Apropå viktminskningen: Jag har inte vägt mig än så jag vet inte egentligen, rubriken var bara till för att väcka intresse. Med tanke på hur ofta den förekommer i någon variant i kvällstidningarna, måste den väl anses vara professionell. Eftersom både fostervattnet, vår dotter på 3,375 kg och moderkakan samt en del blod lämnade kroppen direkt så är det iallafall ingen överdrift! (Fast DET kanske inte är professionellt?) Nu ska jag gå och ta hand om lilla (NN??)


Oas-äventyr

Mitt i slåttern, 6 dagar före beräknad förlossning. Jag hade slagit deltande vid årets sommar-Oas på Storstrand i Piteå ur hågen långt på förhand. Men hur det nu gick till befann jag mig ändå på väg till Piteå i lördags morse. För säkerhets skull med en "reserv-chafför" i bilen som skulle kunna köra mig tillbaka till Umeå närhelst ev behov uppkom. Men även om Oas bjöd på mycket förlossning så blev det ingen av detta slag, utan livmodern höll sig lugn ända tills vi kom tillbaka till Umeå, Tack Gud för det! När vi körde igenom nämnda stad på hemvägen fick jag (för?)värkar. Frågetecknet kommer sig av att jag ännu inte vet om det är förvärkar eller den i mitt fall normalt mycket utdragna latensfasen av öppningsskedet som jag befinner mig i. Alldeles när vi skulle iväg fick jag lite kalla fötter för SMHI (slavdrivare med helig iver) ändrade sin prognos och spådde regn till lördagkvällen och vi hade just slagit ut en liten bit som vi hade tänkt skulle torka under lördagen. Men det ända vi kunde göra i det läget var att likaledes be att regnet dröjde tills hemmavarande hade lyckats hässja upp höet. Helgens andra bönesvar var därför att regnet uteblev ända till kl 22.00 på söndagens kväll, och då var allt uppe. Tack igen!

Men hemvägen bjöd också på andra äventyr och ett tredje bönesvar. Innan vi lämnade Storstrand, tämligen upprymda och med mycket olja till våra lampor (Matt 25) konstaterade vi att det nog blev lagom att tanka i Skellefteå, som det såg ut på mätaren. Med dålig lokalkännedom i Piteå kändes det onödigt att sinka sig med att leta rätt på någon mack där. Men vi kom inte längre än till någon mil norr om Kåge förrän bilen började hacka och visa tydliga tecken på "soppa-torsk". Fåvitska (oförståndiga) som vi (eller snarare jag) var när det gällde bilens bränsleförsörjning lyckades vi trots allt, under ivrig bön 1: Ta oss av motorvägen efter några bränslestopp. 2: Få en liter bensin i det första huset vi kom till. Den litern tog oss, om än med ytterligare några bränslestopp och lite rullande av bil för att komma av motorvägen ordentligt, till en mack i Kåge där vi kunde fylla på mer. Eftersom vi inte hade något bröllop att passa tiden till så tror jag att den värsta konsekvensen var att vår lunch blev förskjuten till kl 16.00.

Naturligtvis var det att vi kom hem helskinnade helgens fjärde bönesvar. Men jag undrar om inte det faktum att jag överhuvudtaget kom iväg på Oas-mötet också ska räknas dit. För ibland vädjar anden utan ord om det som hjärtat önskar, men som för förnuftet verkar alltför oförståndigt att be om...

Med detta sagt vill jag uppmana er läsare: Be gärna för att allt ska gå bra under den kommande förlossningen!

Vårbruket i bild

 

Det gick bra med vårbruket och nu är slåttern i full gång. Lägg märke till den lejda traktorn i bakgrunden som harvar såbädden åt hästekipaget. Vi lejer en del traktorkörning i vårbruket för att det ska bli lagom arbetsbelastning för såväl häst som kusk. Det blir ändå många mil promenad i jorden. Sår och vältar gör vi dock alltid själva. Vår nordsvenska brukshäst Tindra drar såmaskinen av märket Salix. Grödan är havre med slåttervallsinsådd.

Som ni kära läsare ser har jag äntligen lärt mig att: 1 Ladda in mina bilder i datorn. 2 Lägga ut dem på bloggen. Jag hoppas att det ska berika denna blogg! En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Nu ska vi åka till kyrkan. SMHI har lovat regn och allt slaget är hässjat. Friden sänker sig...

" Som sådden förnimmer Guds välbehag i fattig och stenig mull, så prisa din Gud, du min kropp idag, för vägens och bördornas skull. För kraften och viljan, för stegets svikt, för klara och stränga bud, för jordisk gärning och jordisk plikt jag tackar dig, himlarnas Gud.

Den kommer så stilla, din vilodag, med frid och med helig ro. Ditt krav är så stort och min kraft så svag. Så lär mig, o Herre, att tro, att helga mitt verk åt din kärleks sak och glömma mitt eget liv. Den bördas tyngd som gör ryggen rak, du skördarnas Herre mig giv.

O, led mig med enkla och trygga ord var dag i ditt rike in, och lär mig att minnas att denna jord, och icke blott himlen, är din, att här ska det prövas, som värde fått, allt efter din stränghets lag; men mät mig, Gud, med din mildhets mått en gång på uppståndelsens dag."

(Sv Ps 183)

RSS 2.0