Billigare att kastrera än att abortera...

Vi bestämde oss snabbt. Hellre än att behöva göra en abort till blev det kastrering av samtliga. Det blev betydligt  billigare, bara för säkerhets skull alltså. Aborten (en spruta bara) kostade 227:-. Att kastrera kostade   68:-/st. Eftersom kastreringen dessutom bara behöver göras en gång (är testiklarna borta blir det ju ingen befruktning) medan aborter kan behöva göras många gånger var valet enkelt. Det skulle bli mycket billigare. Dessutom blir kastraterna mindre farliga och mer lätthanterliga av ingreppet.

I onsdags var vi hos veterinären med en tjuvbetäckt kviga samt två tjurkalvar som vi passade på att få kastrerade när vi ändå skulle dit. Vi hade lånat en tjur men noggrannt sett till att hålla kvigan uppbunden utanför lösdriften där han förväntades betäcka korna. När kvigan (bara 7 månader gammal) brunstade lyckades han dock ändå nästla sig in till henne på något vis. En så ung kviga har inte vuxit färdigt, hon är ungefär hälften så stor som hon ska bli som fullvuxen ko och speciellt bäckenet är för trångt, vilket gör att risken att dö vid kalvningen är mycket stor. Om hon ändå överlever kan både reproduktionsorganen och kroppen i övrigt ta stor skada för hela livet. När nu skadan redan var skedd var det bara abort som var lösningen, och så att genast skjutsa hem tjuren förstås...

Detta väckte lite tankar hos mig. Inte så att jag skulle ha några skrupler när det gäller att abortera ett djurfoster - lika lite som för att slakta kalven när den väl var född, eller att slakta kvigan som bar det. Men onekligen känns det som om många i dagens samhälle tänker avigt. Feminister i allmänhet är t ex ofta starka förespråkare för fri abort för kvinnornas skull, samtidigt som få ifrågasätter den sk "fria sexualiteten"

I Sverige aborteras 25-30% av alla foster genom legal abort. Abort är tillåten till v 21, d v s kvinnan har gått halva tiden ungefär (inkl de första månaderna då de flesta mår väldigt dåligt av sitt havandeskap). Då har hon ofta känt fosterrörelser i flera veckor redan. Även tidiga aborter är ofta både fysiskt och psykiskt plågsamma. Är detta verkligen något som är positivt för kvinnorna? Borde inte kvinnorörelsen anamma det som av tidigare generationers kristna kvinnor setts som något revolutionerande när det gällde att förbättra kvinnors situation, nämligen att sexualiteten hör hemma inom äktenskapet? Trogna relationer med ansvarstagande män gynnar främst kvinnorna, som annars ensamma får bära konsekvenserna (med undantag för någon könssjukdom som delas) för den manliga promiskuiteten.

I Sverige är det förbjudet för en person över 15 år att ha sex med någon under 15 år. Det är däremot tillåtet för två under 15 år att ha sex med varandra. Men precis som hos korna är 13-14 åringar ofta fullt kapabla biologiskt både att befrukta respektive att bli gravida. De har precis som unga nötkreatur drifter och förstår inte alltid sitt eget bästa. Men precis som hos korna är det både riskabelt och onyttigt för så unga kvinnor att föda barn, oaktat de sociala konsekvenserna. Om lagstiftningen ändrades skulle naturligtvis inte pilska fjortisar få sitta i fängelse för det - de är inte straffmyndiga. Däremot skulle de sociala myndigheterna få ärendet på sitt bord och kunna kräva att föräldrarna tog ett större ansvar för att skydda sina barn från alltför tidigt föräldraskap. Då skulle också situationen att flickor utan föräldrarnas vetskap genomgår aborter under femton års ålder kunna undvikas, liksom att underåriga flickors p-pillersanvändning ses som deras privatsak. Vidare skulle det faktum att avancerad sexualundervisning bedrivs i 13 -årsåldern kunna ifrågasättas - vad ska barnen med den till just då? Pojkar under femton år skulle på den grunden att det är riskabelt för så unga kvinnor att föda barn kunna göra sig skyldiga till våldtäkt. Inte för att pojken nödvändigtvis är den som vill mest eller för kommandot men för att kvinnan utsätts för mycket stora både fysiska och psykiska risker vid en eventuell graviditet.

Om vi inte åkt till veterinären i onsdags när vi så fatalt misslyckats med att skydda vår kviga (som mer än gärna ville själv) hade vi kunnat bli fällda för brott mot djurskyddslagen eftersom vi hade "bedrivit avel" som kunde vara skadlig eller plågsam för djuret. Varför ska samma samma samhälle som värnar så mycket om djur som man får slakta när man vill, vara så lamt när det gäller att skydda unga kvinnor?

Hur man gör är ingen ny kunskap:

"Vi har en liten syster som ännu inte har fått bröst. Vad ska vi göra med vår syster den dag då friare kommer? Är hon en mur bygger vi ett silverkrön på den, men är hon en dörr bommar vi för den med en cederplanka." (Höga visan 8:8-9)

Stanley Hauerwas, en mycket framstående nutida kristen etiker skriver:

"No forteen-year-old, unattractive woman who is not part of the social clique of a high school, who is suddenly dated by some male, who falls all over herself with the need for approval, and who ends up in bed with him can be said to have had anything other than rape happen to her. Let the church speak honestly about these matters and quit pussyfooting around. Until we speak clearly against male promiscuity, we will continue to make the mistake of constructing quandaries as problems of teenage pregnancy and abortion as private choise issues".

(Hauerwas Reader sid 617-618) 

 Eftersom det knappast är humant att kastrera alla småpojkar så behöver våra ungar istället få lära sig att kontrollera sin sexualitet och respektera unga kvinnors rätt att slippa bli gravida utan goda fysiska och sociala förutsättningar genom ett av samhället godkänt äktenskap (som ju inte får ingås i skadligt tidig ålder). Visst ses preventivmedel som en genväg - men många blir gravida trots dessa så det är en falsk trygghet. I själva verket förutsätter användningen av t ex p-piller bland riktigt unga tjejer att aborter finns eftersom en ev graviditet vore så skadlig för dem att deras liv vore i fara. När liv står mot liv är det så dags. Men hur uppkom situationen?

Ska Tulikki Koivonen-Bylund kastas ut ur Svenska kyrkan?

Ikväll hade den grupp av teologistudenter som studerar för tjänst i Svenska Kyrkan träff med Härnösands stifts nyblivna biskop Tulikki Koivonen-Bylund. Härnösands och Luleå stiftsgrupper har nämligen stiftsgruppsmöten tillsammans här i Umeå. Jag hade med andra ord guldläge: Möjlighet att ställa obekväma frågor till en biskop som inte kommer viga mig (mest troligt för att jag läser för Luleå stift men förmodligen inte iallafall). Det är möjligt att hon tyckte att jag tog för mycket plats från de mycket välartade studenterna från Härnösands stift (jag anade en suck på slutet). Jag kunde ju omöjligt veta om studenterna verkligen höll med om allt eller om de bara övade sig i kyrkligt hyckleri och tyckte att det var bra att jag ställde frågor åt dem. Jag klandrar ingen - det är hemskt att bli prövad för allt man gör och säger, särskilt som hon tidigare under kvällen förklarat att hon ska höja ribban för vilka som kan bli präster och diakoner i stiftet. Dessutom vore det att kasta sten i glashus - förmodligen sitter ev läsare som var med och undrar: Vilka obekväma frågor? JAG HATAR ATT VARA VÄLUPPFOSTRAD! Men det är väl bara de som blir präster nuförtiden... 

Nu till rubriken ovan. Efteråt hade vi eftersnack - det är då sanningen om vad folk egentligen tycker  kommer fram (inte så olikt de partimöten jag var med om i socialdemokraterna faktiskt...) . Eftersom kvällen i viss mån hade handlat om kvinnoprästmotstånd som drabbat Tulikki kom vi in på ämbetsfrågan, d v s inte själva sakfrågan - den diskuteras inte, alla tar för givet att alla är för kvinnliga präster - utan vad man ska göra med dem som inte är för, t ex den nyligen sparkade kvinnliga diakon (eller utköpta snarare eftersom laglig grund för uppsägning saknades) jag träffade på båten i helgen.

En kvinnlig präststudent (som inte var med på nämnda båt bör tilläggas) utbrast med emfas: "De som inte erkänner människors lika värde hör inte hemma i Svenska kyrkan och förtjänar att kastas ut". Jag protesterade och menade att det inte var det saken handlade om. Men hon vidhöll att om inte kvinnor fick vara präster så ansågs de inte lika mycket värda.

Vart leder då detta resonemang rent logiskt? Studenten i fråga tycker alltså inte att kvinnoprästmotståndare ska få bli präster. Det tycker inte svenska kyrkans ledning heller. Men med motivationen ovan, att människovärdet sitter i huruvida man får bli präst eller inte, så innebär det alltså att de som är emot att kvinnoprästmotståndare, barn, pedofiler eller 85-åringar för att ta några exempel, ska få bli präster anser att dessa är mindre värda. Följaktligen erkänner de inte heller människors lika värde.

Sammanfattning:

Människors lika värde manifesteras av att de alla får bli präster.
Alla som inte erkänner människors lika värde ska kastas ut ur Svenska Kyrkan.
Tulikki Koivonen-Bylund vill höja ribban för vilka som ska få bli präster i Härnösands stift.

Ergo: Tulikki Koivonen-Bylund ska kastas ut ur Svenska Kyrkan. 


I väntan på att alla de som inte vill att vem som helst ska kunna bli präst i Svenska kyrkan ska kastas ut, kan väl Dag Sandahl också få vara kvar. Har människor lika värde så har de!

Lite krogevangelisation på Ålandsfärjan

Jag är just hemkommen från ett inspirerande dygn ihop med andra invalda för Frimodig Kyrka i olika stiftsfullmäktige och kyrkomöte. D v s igår helgade jag verkligen vilodagen, vilket var välbehövligt efter två nätter i delad slaf med min son på SJ och en båtnatt. Nåja, jag hann sova en natt hemma hos mina föräldrar också så det var nog främst båtnatten som spökade. Jag måste erkänna: jag har alltid trott att båtar var något man använde för att ta sig från punkt A till punkt B om denna punkt B låg på andra sidan ett vatten av något slag. Men tji fick jag. Nu har jag studerat vad en KRYSSNING är för något. Ett kort stopp i Mariehamn för att kunna åtnjuta Taxfree var resans mål i rummet. Vi var där p g a goda konferensmöjligheter (förmodligen ganska billiga också  p g a årstiden och att det var mellan fredag och lördag). Tämligen snart stod det klart att de flesta på båten var där av en helt annan anledning. Efter den sena middagsbuffén kom vi (en grupp från FK) i samspråk med en redan mycket ostadig kille i 25-30 årsåldern. D v s vi försökte förklara vad Frimodig kyrka var och grundläggande kristen tro och han försökte få någon (företrädelsevis mig eftersom jag var den yngsta "tanten" i sällskapet) i säng. Det spelade ju ingen roll menade han eftersom Jesus ändå förlät alla synder. Något hade visst ändå fastnat... Nåja, vem vet, det kanske var första och sista gången jag fick ett skamligt förslag (d v s det var nog inte den första, men då de flesta brukar vara lite mindre rakt på sak så jag har inte förstått vad de har menat, kysk som jag är, jag menar var, innan denna lärorika studieresa. Dessutom brukar det faktum att man är bekännande kristen göra att de flesta avskräcks/inser det hopplösa i företaget på förhand) För att inte ni ska behöva fundera på saken kan jag nämna att jag undkom genom att vifta med mina vigselringar och hävda att jag ändå ville FÖRSÖKA vara en god Jesus-lärjunge. (vad bra att jag inte tog på dem förgäves, jag bär dem sällan för jag bröt vänster ringfinger en månad före bröllopet vilket gör dem obekväma och på höger hand är de trånga.)

Lite senare på kvällen då sjögången var grov, åtminstone om man såg på hur människorna svajade när de gick, träffade vi en äldre karl som var både döpt och konfirmerad och åtminstone i onyktert tillstånd bekännande kristen. Vi hade ett mycket fint samtal (en kvinna satte sig och lyssnade på oss också) och han konstaterade efteråt tacksam mot oss, att det här med tron kunde han inte prata med någon annan om, de skulle tycka att han var tokig menade han. Kanske är det så att i dagens sekulariserade samhälle behöver många få lite innanför västen för att överhuvudtaget våga prata om det mest förbjudna: Tron på Kristus.


RSS 2.0